Krig&Fred

Försvar eller nedrustning.

10 mar , 2020  

På klyvnadens tid har två insändare om krigshot och nedrustning från 1982 publicerats. Ingvar Bratts bidrag här, och mitt eget här. Nedan fortsätter jag den diskussion med ett nytt bidrag där de senaste 40 årens utveckling speglas gentemot kravet på nedrustning och stopp för vapenexport.

För snart 40 år sedan förde Ingvar Bratt och undertecknad en diskussion om krigshot, vapenproduktion och nedrustning på dessa sidor. I sin nya bok Stålår så ger Gunnar Lindstedt Ingvar Bratt rätt. Det är produktion och export av vapen som är det stora problemet, som driver krig. Jag är ändå inte övertygad. Så länge som nedrustningens förespråkare är jämt spridda över världen så är deras antal inget problem, tvärt om. Men problemet är den ojämna fördelningen. När stormakter har en stor hammare ser de omvärldens problem som spikar. Det behövs bara ett ögonkast i en lista över de senaste 40 årens krig för att inse.

I Stålår beskrivs Karlskoga som ett vapenhandelns Sodom, där “greed is good” och politiken vägleds av cynism. För att förstå och komma över denna moraliska upprördhet behöver Karlskoga en saklig omvärldsanalys. Under efterkrigstiden så bedömdes Sverige av bl.a. USA av att ha “två ansikten”, ett i det militära, en integrerad del av den västliga försvarsalliansen. Brist på neutralitet balanserade regeringen Palme med kritik av USA:s imperialism i Vietnam och Latinamerika. Baltutlämning och Sveriges låga profil i fallet Raul Wallenberg visar på att anpassningen till Sovjet hade en lång historia. Att erbjuda ett alternativ till USA:s vapen stärkte den alliansfria rörelsen, det var tanken.

Uppmuntrade av USA, anföll Irak Iran 1980. Trotts att Iran var offer för en aggression fick de inte köpa vapen av Sverige eftersom de var i krig. Något liknande drabbade Spanien genom västmakternas nonintervention 1936. Bofors smugglade krut till Iran via DDR under 1980-talet. Det var olagligt och Boforsdirektörer ställdes inför rätta men friades, vilket undergrävt rättssystemets trovärdighet. Det som borde uppröra för dess principiella betydelse, är att vår lagstiftning inte gör skillnad på angripare och försvarare. Ingen hänsyn tas heller till om vapnen är offensiva eller defensiva, som Lvk40, Bantam och Robot70. Förhindrar stormakterna att ett regelverk för produktion och export av vapen införs som står i överensstämmelse med FN-stadgans rätt till självförsvar och förbud mot aggression?

I och med Sovjets sammanbrott ändrades förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik. Sverige gick med i EU, lade ner sitt värnpliktsförsvar, skapade en yrkesarmé och skickade delar av den till till kriget i Afghanistan. 2011 deltog Sverige med spaning i angreppet på Libyen. Att Sveriges 200-åriga fred bröts kan inte förstås i termer av mängden vapen eller vapenexport. Det handlar om geopolitik.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


2 Responses

  1. Ingvar Bratt skriver:

    Dessvärre dömdes inga Boforsdirektörer för krutsmugglingen till Iran på 80-talet. Den enda fällande dom som gällde vapensmuggling avsåg Robot 70 till Dubai och Bahrein. Krutsmugglingen till Iran drevs av dåvarande VD-n Claes Ulrik Winberg som jämställde vapenexport med “export av kylskåp och potatis”. Att Sverige blåste på kriget Iran-Irak bekymrade honom inte det minsta, tvärtom. Mycket talar för att de olagliga vapenaffärerna på 80-talet skedde med tillståndsgivande myndigheters goda minne, sannolikt också med ett tyst godkännande från ansvariga politiker. Utredarna inom Rikskriminalen respektive Tullverket har vittnat om hårt motstånd från myndigheternas sida i sina utredningar om olagligheterna. Ett rimligt minimikrav på svensk vapenexport borde vara att gällande lagstiftning respekteras och att brott beivras. Verkligheten visar istället på en tydlig dubbelmoral. Numera döljs tillståndsgivningen för svensk vapenexport av en totalbedömning som i många avseenden är rent politisk. Resultatet är att svenska vapen idag i stor utsträckning hamnar hos länder som befinner sig i väpnad konflikt. Ett aktuellt exempel är de stater som angriper befolkningen i Jemen.

    • Evert Larsson skriver:

      Tack för påpekandet angående rättssystemets agerande då det gäller vapensmuggling. Lagen skall följas, men framförallt tillämpas av rättssystemet, tyvärr har dess trovärdighet undergrävts också då det gäller dessa affärer. Min utgångspunkt är den internationella rätten, folkrätten och dess funktionalitet för att upprätta fred och stabilitet. Att länder inte bedöms efter om dom blivit angripna eller själv är angripare är en svaghet. Detta löser visserligen inte alla slags konflikter, som inbördeskrig och krig som har sitt ursprung i interna konflikter. Det finns två faktorer som undergrävt möjligheten att komma tillrätta med väpnande konflikt. Dels USA:s statsterroristiska agerande. Dels revolutionära ideologier som destabiliserat hela kontinenter som Latin och Sydamerika. Genom Sovjets fall har mycket av det senare problemet dränerats genom brist på resurser och en inre ideologisk kris och omprövning. Nästan samtidigt med Sovjets fall uppträder en ny idégivare till krig och terrorism. Startsignalen var fatwan mot Salmin Rushdie, där det Iranska kalifatet utsträckte sin “jihad” till att gälla i världsmåttstock.

      Under 1900-talet har en ideologisk oklarhet gjort att det nästan varit omöjligt att politiskt undergräva politiskt våld. Under 1800-talet var revolution och krig synonymt, det ansåg även Marx själv. Under 1900-talet har revolutionärt våld förhärligats och romantiserats, och gör så fortfarande, det är fortfarande rätt att göra uppror. Nu när USA under årtionden lärt sig att använda islamism för sina intressen kan vi hoppas på att väpnad befrielsekamp hamnar i vanrykte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *