Klyvnadens tid

Bland liebrukare råder oenighet om vad det är som gör lien riktigt vass. Oenigheten i denna centrala fråga följs inte upp, det är tyst bland liens vänner. Tystnaden gäller inte bara Sverige. För liebrukets skull behöver denna fråga redas ut. Detta är mitt bidrag efter 25 års envig med problemet.Hemligheten bakom stålet som biter: strålglansen, vapnens och verktygen egenskaper väcker intresse, känslor och göder fantasin. Detta gäller även lien som under århundraden varit av avgörande betydelse för vår försörjning. För dryga hundra år sedan tog mekaniseringen av jordbruket fart. Lien ersattes av maskiner.

När jag flyttade ut till en lite gård skaffade jag en röjsåg för att ta hand om gräset som maskinerna inte kom åt. Redan vid första försöket gav mig röjsågens oljud och avgaser illamående och huvudverk. Vi anmälde oss till en liekurs med Kjell Gustavsson som förmedlade det traditionella bruket i Sverige. Och i Sverige har lien alltid slipats till skillnad mot kontinenten där en helstålslie knackades, drevs kallt till önskad form mellan ett litet städ och hammare. Fördelen med slipning är att det är en teknik som har en mycket bredare användning än knackning som bara brukas för lien. Ett nytt problem för den slipade lien är att avståndet till närmsta tillverkar har ökat eftersom ingen industriella tillverkning längre sker i Sverige. Själv började jag med knackelien i hopp om att hitta en genväg till en skarpare, vassare lie. Eftersom de som idag dominerar i arbetet att sprida kunskaper om lien också använder knackelien, är det den som är utgångspunkten i denna text. Det är dessutom främst bland brukare av knackelien som felaktiga teorier om hur skärpa skapas sprids. Men låt mig först ge min syn på vad som krävs för att en lie skall fungera effektivt.

Stålet i nyproducerade liar som efter härdning och anlöpning ger liebladet materialegenskapen eggskärpa är sällan något problem eftersom stålkokning och värmebehandling är standardiserad industriell verksamhet. Det handlar om en balans mellan seg- och hårdhet som gör det möjligt att skapa en vass egg med stor motståndskraft. Ett för mjukt material bildar råegg vid bearbetning, ett för hårt leder till sprickor och urflisning. Då det gäller gamla liar som finns bortglömda i gårdarnas uthus går det inte att vara lika säker. Är liebladen breda och därmed oanvända är risken uppenbar att de lagts åt sidan för att de brister i förmåga att bilda en skarp egg.

Nu till de egenskaper som bidrar till skärpa och som användaren av lien själv kan påverka.

RAK och TUNN.
Lieggen måste vara rak och tunn. Att bladet måste vara tunt är inte svårt att förstå. Vi har väl alla erfarenheter av rakbladets skärpa. Att det också måste vara rakt är lite mer komplicerat eftersom liebladet  självt är krökt, krökt i en båge som påverkar en av de två riktningar där kravet på rakhet gäller. Om liebladet har vågor kommer eggens angreppspunkt på de strån som är i kontakt med eggen att förskjutas upp eller ner. Strået kommer inte att skäras av, utan istället att böjas ner och möjligen slitas av. Det andra slaget av förlorad rakhet gäller i samma plan som liebladet har sin krökning. Det kan handla om hack i eggen på grund av kontakter med sten eller att eggen fått utbuktningar på grund av bristande kontroll av hammaren vid knackning. Är dessa utbuktningar placerade på den krökta första halvan av eggen så förloras en del av det som är meningen med krökningen: att eggens angreppsvinkel mot gräset initialt är mindre, vilket för den främre och krökta delen av lien ökar den skärande förmågan. Liebladets krökning är vägledande för hur det som i Liehandboken | Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet kallas cirkelvinkeln skall ställas in. Liebladet skall ställas in så att eggen och inte liens rygg fångar in gräset vid den arbetsställning som är bekväm.

För att avgöra vad som är brister i rakhet kan en fem cm lång och plan linjal räcka. En del av problemen med rakhet kan rättas till med ett rundat stål, en fil eller bryne.

För att kontrollera att liebladet är tillräckligt tunt finns det väl beprövade tumnagel-testet att ta till. Fasen vid eggen skall vara så tunn att den ger efter för trycket från en tumnagel.

Ytterligare ett krav är att då eggen riktas mot en ljuskälla – oftast solen – skall inget blänk reflekteras från eggens spets. Blänk visar att knackningen inte nått ut i spets. För att underlätta justeringen markera blänket med en penna, när hammaren träffar rätt försvinner markeringen och därmed förhoppningsvis också blänket. När eggspetsen ger efter för nageltrycket och blänket i spetsen är släckt finns grunden för en vass lie. Kontrollera gärna dess skärpa genom att testa den med några slag. Lien kommer att fungera vid inte allt för krävande förhållanden. Men för att lieeggen skall bli riktigt skarp krävs att den bryns eller att som köksknivar stryks med ett brynstål. Ett bryne oavsett hur fint det är, tillför alltid en grad då brynet dras diagonalt från fäste och rygg mot lieegg och spets. Detta gäller alltid och står inte i motsättning till att en eventuell råegg samtidigt kan avlägsnas genom upprepade drag med brynet på båda sidor av bladet. En råegg är en oönskad, stor och vek grad som beror på att materialet i liebladet inte är tillräckligt hårt för materialegenskapen eggskärpa. Upprepad knackning kan vara ett sätt att genom deformationshärdning öka hårdheten på liens egg.

På grund av en väl spridd missuppfattning om vad brynet tillför lien måste brynets roll redas ut på ett mer grundligt sätt. Källan till denna missuppfattning kommer från Peter Vido, den internationellt erkänt stora inspiratören för att använda lien. Det handlar inte om de praktiska råd och den energi och inspiration han spridit under årtionden. Det handlar endast om hans teorier om vad liens skärpa handlar om.

För att undslippa läsaren att oförberedd dras in i en teoretisk dispyt om liens skärpa kommer här några råd för att med lie, städ/hammare och bryne själv tillägna sig handfast erfarenhet för att skapa reda i de teoretiska begreppen.  Vi fortsätter där vi lämnade den knackade lien som var testad med tum-nageln och inte gav blänk från eggspetsen.

För att få ytterligare ett mått på eggens egenskaper kommer återigen tummen till heders, men nu dess känsliga hudsida. Genom vår huds känslighet kan förändringarna i den grad – mikrostruktur av sågtänder – som brynet skapar registreras och förstås.  Med minsta möjliga tryck dras tummen längs med eggen mot dess spets. Passa på att göra testen på det nyknackade liebladet. Genomför testet efter hela eggen. Slå några drag med lien för att få en uppfattning om eggens förmåga att skära gräset. Bryn nu bladet med ett fint bryne eller med brynstål. Testa därefter eggen genom att försiktigt stryka tummens undersida på samma sätt som tidigare. Den grad som brynet skapat på eggens spets kommer att kännas som strävhet.  Använd nu lien. Reflektera över förändringen i liens skärande förmåga. Efter några minuter har graden slitits ner av gräset vilket leder till att lien skär sämre. Använd nu åter tummen för att testa hur eggen känns. Strävheten  har nu troligen minskat. Eggen känns mer glatt. Om inte så fortsätt att använda lien till dess en tydlig förändring kan kännas med tummen. Upprepa metoden och du kommer att få en allt djupare förståelse för brynets betydelse genom den grad den avsätter på eggens yttersta spets och vad det betyder för liens förmåga att skära gräset.

Överallt ser jag varningar för att använda tummen för att testa eggens tillstånd som ovan beskrivet. Eftersom jag inte känner till något alternativ fortsätter jag. Under de femton år som min tumme används på detta sätt utan att en enda gång tagit skada ser jag varningarna som överdrivna, trots det ringer varningsklockorna mellan tinningarna varje gång min tumme avläser bryngradens kvalitet. Så var försiktig.

Till skillnad från knackningen som är en plastisk bearbetning är brynet till sin karaktär en skärande bearbetning, lien formas genom att stål avlägsnas. Oavsett brynets finhet så efterlämnar det en grad när och där brynet lämnar lien. Dessa grader är ofta oönskade men absolut inte då brynet används på en lie. Brynets  uppgift är att skapa en liten grad – en sågtandad mikrostruktur längst ut på eggspetsen. Det är denna tunna korta grad som är brynets bidrag till liens skärpa.

Vad är det då med lien som gör en grad skapad av brynet till en eftertraktad egenskap då grader i de flesta andra fall kallas råegg och är något icke önskvärt som man lägger ner arbete på att avlägsna. För att understryka det negativa med graden kallas den ofta i Sverige i samband med verktygs-skärpning för råegg. För att tydliggöra de speciella krav som ställs på lien skall här en analys göras av intressanta skillnader mellan skärande handverktyg.

De jämförelser som är av intresse gäller för det första verktygets rörelse i förhållande till det som skall bearbetas, exempel gräs eller träd. Är rörelsen skärande eller saknar verktyget en skärande rörelse-komponent som en yxa eller ett stämjärn som har ett rent frontalt angrepp. För det andra, vad kännetecknar det material som skall skäras: är det hårt eller mjukt, sitter det fast – orörligt som ett träd – eller gör det endast ett ringa motstånd  – som exempelvis tomaten som ligger fritt på en skärbräda eller gräset som skall skäras med lien..

Lien och yxan visar sig vara radikalt olika då det gäller hur och till vad de används, en kunskap som är avgörande för hur de skall slipas. Den skärrörelse som styr liens angrepp i det mjuka gräset, som ger ett litet motstånd, kräver en annan slags skärpa än yxan. Mer behöver inte sägas för att förstå att en lie och en yxa inte främst skall värderas för sina likheter utan för sina olikheter. Till skillnad från lien används yxan ofta utan en skärande rörelsekomponent. Den grad som på lien bidrar till skärpa gör istället yxan slö, graden mosas mot eggen vid det frontala angreppet i den hårda veden och försämrar eggens skärande egenskap. För att avlägsna även det sista fina brynets grad måste yxans egg poleras på en mjukare skiva tillsammans med någon form av pasta för polering. Det kan knappast tillräckligt påpekas hur unik lien är i förhållande till andra eggverktyg. Det lilla motstånd som den aktuella grödan gör ställer stora krav på skärpan. Det är mindre än det motstånd som pappersarket gör som ofta används för att testa skärpan under slipning av skärande verktyg.

Ovanstående bild kan användas för att ge en vägledning till hur olika verktyg under varierande  förhållande skall hanteras. Vad är skillnaden på köksknivar som används till att skära eller hacka grönsakerna med? När skall man välja att polera eggen och när skall man avsluta skärpningen med ett fint bryne för att skapa en grad som fungerar som en ytterst fin såg. Skall läkarens skalpell avslutas med ett mycket fint bryne eller med att poleras? Är det skärpan eller hygienen som skall prioriteras? Valet avgörs av materialets hårdhet och verktygets angreppsvinklar och rörelse i materialet. Frågor kan ställas, hypoteser prövas och svaret får vi söka i de alternativa valens effektivitet vid användning.

Lien är inte det enda skärande verktyg som har sin plats i det nedre vänstra hörnet i bilden ovan. Här finns även plats för många av kökets knivar. Knivar som används för styckning av kött och för ansning av mjuka livsmedel som grönsaker. Skärpstålet/brynstålet som vanligtvis används för att återskapa köksknivens skärpa kan även användas på lien.

Det är nu hög tid att i sak reda ut vad oenigheten om liens skärpa som var utgångspunkten för denna text handlar om. Vi börjar med vad Peter Vido inspirerat till vad gäller teorier om liens skärpa och fortsätter med hur detta har påverkat de som är verksamma med att sprida dessa teorier i Sverige.

I David Tresemers The Scythe Book har Peter Vido skrivit ett efterord där han ger sin teori om vad lieskärpa handlar om. I följande bild beskrivs hans teori.

 

Trots denna stora förstoring av liespetsen finns ingen plats för någon grad, någon sågtandad struktur som sågar av allt som är mjukt som gräset och står i dess väg. I text är Peter Vido lika kategorisk.

Enligt Peter Vido skall brynet avlägsna “the burr” dvs graden så fullständigt som möjligt. Att det fina brynets grad har någon roll för liens skärpa är en “half-myth” (halvmyt). Peter Vido har tydligen mött kritik som gör att han inte helt kan avfärda betydelsen av den grad som ett bryne alltid lämna efter sig. Att marknaden är full av tandade knivar, inte minst för köket, har knappast något med liens skärpa att göra.

Den här texten är skriven för 25 år sedan, åtminstone. Den har varit vägledande för en internationell miljörörelse för en skonsam och energisnål lieteknik. Hur kan den ha överlevt och fortfarande följas och inspirera nya generationer av användare? Förklaringen ligger i att detta bara handlar om teorin. Vad gäller Peter Vidos praktiska råd för hur brynet skall användas under slåtter är handlaget skonsamt. David Tresemer föreslår en halv till en minut med brynet för att skärpa lieeggen, medan Peter Vido i samma bok nöjer sig med hälften.

För att avgöra hur väl avvägd smekningarna med brynet mot lieeggen är behövs tummens lätta strykning längs med eggspetsen för att avgöra om graden placerats på  den yttersta spetsen och om den förstärkts. Inte enbart Peter Vidos texter talar för att han inte brydde sig. Det gör även hans bild av den förstorade liespetsen ovan som visserligen likt knackeliens ovansida har en konkav krökning, men som då det gäller spetsvinkeln mer liknar spetsen på en yxa. Det är också i beskrivningar av yxan som Peter Vido har förebilden för sin teori för hur liens skärpa skapas.

Det är c:a 2-3 mm på ett nyknackat lieblad som är så tunt att brynet kommer åt dess spets. Vid en tjocklek på c:a 0,3-0,4 mm kommer brynet inte längre åt spetsen varför resultatet – strävheten på yttersta spetsen – uteblir. Det är inte bara brynets oförmåga att placera sin grad längst ut på spetsen det handlar om. Spetsen har ju dessutom blivit betydligt tjockare. Så nu har bladet mist mycket av sin förmågan att skärpas med brynet. Det är dags för att vid städ och med hammaren återskapa den tunna raka eggen. Möjligen kan livslängden förlängas några varv med brynet om brynets vinkel mot eggen läggs brantare. Det är bara att pröva.

Här är ett försök att avbilda min knackelies egg.

Här ett snitt på min knackade lie efter uppmätning av eggen. Det handlar om det knackade bladets sett som ett tvärsnitt på själva spetsen. Den skålformade fasens bredd är 6 mm, liebladets tjocklek vid eggfasens ingång en dryg mm och eggspetsen 0,2 mm efter några timmars användning. Det är ett relativt hårt blad som använts, knackats under 10 år. Den inskrivna vinkeln på 11 grader är ett genomsnitt för hela fasen och betydligt mindre i den del av fasen som används dvs ett par, max 3 mm av de 6mm. I lie sammanhang brukar det talas om en rakbladsvass skärpa. Det gör även Peter Vido i sitt komplement  i David Tresemers The scythe book. Sidan 136:

The cliche “razor-sharp” i often thrown around without the understqnding that, with reference to many blades other then razors, the analogy i is somewhat meaningsless. That sharpening is a process of thining metal edges is more or less understod by anyone using cuttingtools. The caasual user, however, gives the specific  shaping of bevels too little consideration. As a result many tools like knives, axes and yes, scythes with relatively sharp or even “razor-sharp” edges do not preform well.  To express this alternately , it can be stated that a thin edges do not allways mean “easy cutting” and thick (relativ to the other) is not necessarely dull.

till svenska med google översättning.

Klyschan “rakhyvelvass” slängs ofta omkring utan att man förstår att analogin, med hänvisning till många andra blad än rakhyvlar, är något meningslös. Att slipning är en process för att tunna ut metallkanter förstås mer eller mindre av alla som använder skärverktyg. Den vanliga användaren däremot ger den specifika formningen av fasningar för lite uppmärksamhet. Som ett resultat presterar många verktyg som knivar, yxor och ja, liar med relativt vassa eller till och med “rakhyvelvassa” eggar inte bra. För att uttrycka detta alternativt kan man säga att en tunn egg inte alltid betyder “lätt att skära” och tjock (relativt sett) är inte nödvändigtvis slö.

Utan att klargöra vad det är för slags egenskaper som också påverkar graden av skärpa så blir ovan sagda en ren mystifikation. Då det gäller lien så är det närvaro av den grad som brynet skapar som kan stå för den skillnaden. Men den påstår ju Peter Vido är en halvmyt, en slags mystifikation. Problemet med att använda rakbladet för att förstå ett lieblads skärande egenskaper är att rakbladet inte är försett med en grad  på dess yttersta spets, eftersom rakbladet sitter i en hyvel.  Som alla hyvlar placerar sig rakbladet tillsammans med yxan bland de verktyg som inte är skärande i diagrammet ovan.

Rakbladets skärande egenskap består inte enbart i att det är tunt, dess ytfinhet och planhet är också viktig. Och där finns en del att lära för de som knackar sin lie. Trots att rakbladet endast är 0,1 mm tjockt blänker dess eggfas tydligt. Peter Vido berör själv svårigheten att se den “secundary bevel” sekundära fasen som brynet skapar på lieeggen. I att förstå vad det beror på finns erfarenheter att lära av rakbladet. Egenskaperna planhet och ytfinhet har också betydelse för liens skärpa även om de är underordnande behovet att vara tunt och rakt och den  med ett fint bryne på den yttersta spetsen tillförda sågtandade mikrostrukturen.

Det finns naturligtvis mycket mer att diskutera i Peter Vidos tillägg i The scythe book. Mycket finns redan kommenterat i nästa bok: Liehandboken skriven av Rune Stenholm Jacobsen med stöd från Universitet i Göteborg. Boken finns för gratis nedladdning på nätet.

Det  avgörande misstaget är detsamma som redan diskuterats ovan. Dvs att inte brynets roll för liens skärpa förstås. Här kommer det första klippet ur Liehandboken för att belysa detta.

Peter Vidos begrepp för det som här nämns råegg är “burr” vilket är en generell benämning som motsvarar det svenska grad. I Liehandboken används “råegg” sju ggr. medan grad i denna betydelse aldrig används. Begreppet råegg har en tydlig negativ betydelse, som behöver identifieras och avlägsnas. Att bara använda råegg och aldrig grad visar på behovet att förneka att brynet bidrar till att skapa skärpa. Gradens bidrag till en köksknivs skärpa är välbekant och hanteras med det runda skärpestålet. En avgörande skillnad mellan råeggen och graden är att den grad som är resultatet av ett fint bryne inte syns vilket däremot råeggen  gör. Förnekandet av att  brynet alltid skapar en grad kan inte bortförklaras på skillnader mellan slip- och knackelie. Båda använder bryne eller motsvarande för att upprätthålla skärpan.

Skillnaden mellan den slipade och knackade lien är inte behovet och närvaron av en grad. För slipelien skapas den graden redan när fasens profil formas vid slipstenen. I de mer sällsynta fall man får en råegg – en stor böjlig grad – synlig med blotta ögat beror det på att materialet i lien balanserar för långt åt det sega och mjuka. Att det saknas en grad på knackelien beror på att kalldrivningen mellan hammare och städ är en plastisk bearbetningsteknik, då avlägsnas inget material från liebladet varför heller ingen grad blir följden.

För knackelien är den tunna slanka eggen en grundförutsättning. Det brynet lägger till i form av en liten grad på eggens spets är avgörande och tillför en ny egenskap: den sågtandade mikrostrukturen som vid skärande rörelse liknar en såg, vilken är av stor betydelse eftersom den punktformade kontakten med gräset minskar behovet av motstånd från grödan för att den skall skäras. Den knackade eggens rakhet i skärplanets två riktningar, dvs frånvaron av vågor, hack och utbuktningar och dess ytfinhet är viktiga för skärpan men trots allt underordnad. För den slipade lien är det den konkava fasens kontinuitet och spetsvinkeln som  är avgörande.  Det handlar om den skålformade profil som bestäms av slipstenens diameter och som för att behålla sin skålform längs hela liebladet skall vara kontinuerlig, dvs obruten. Varierar liens anläggning, dess vinkel mot stenen, kommer den skålformade fasen att bli kullrig Den blir konvex istället för konkav. Hur påverkas då liens skärpa av att fasen formats kullrig istället för skålformat. Det stora problemet är inte att eggen förlorar i rakhet, eller att eggvinkeln varierar något. Det stora problemet med den konvexa eggfasen är att brynet, brynstålet eller vispestickan alltför sällan kommer att nå den yttersta spetsen.  Den slipade eggen har redan genom slipningen den sågtandade mikrostruktur som tillförts knackelien med brynet. Så oskärpan blir märkbar genom att verkan av bryning försämras eller uteblir.

Liehandboken beskriver väl hur svårt det är att slipa en lie på en roterande sten. Det är mycket svårt att fixera liebladet med bara händerna under hela slipningen. En nybörjar kommer inte att klara av att lära sig detta hantverk under en eller ett par dagars kurs. Om man nu ens äger de personliga egenskaperna för att klara av det. De flesta använder lien för en mindre yta och behöver inte slipa lien mer än en gång om året. Prognosen för att hinna lära sig konsten under sin livstid är inte speciellt lysande. För att undgå ödet att år efter år behöva slita med en halvslö lie följer här ett förslag till lösning.

Ett välbeprövat sätt att enkelt fixera liebladets vinkel är att låta liebladet sitta kvar på orvet som i andra ändan hängs upp i ett reglerbart snöre. Liebladets vinkel i förhållande till stenen kan nu steglöst regleras och fixeras. Tyvärr räcker det inte för att stenens konvexa form skall avsättas som en skålformad eggfas på liebladet. Lien måste också förhindras att förflyttas på stenen. Detta är speciellt viktigt för de mindre stenar som idag säljs, då den mindre stenen även vid små förflyttningar ändrar liens vinkel mot stenen. Någon form av stöd placerat nära intill slipstenen behöver arrangeras. Det är en fördel om stödets läge kan finjusteras med en skruv.

Börja slipningen av ovansidan och låt sten rotera från eggen. Undvik motslipning då liebladet fäst på orvet är svårare att kontrollera, vilket ökar risken för att bladet skall fastna – hugga – i stenen. Ovansidan är klar först då slipstenen nått fram till eggen över fasens hela längd. Närvaron av en grad på liens undersida kan förhoppningsvis resultera i en gilla-tumme. Undersidans fas är klar först då en grad på liens ovansida kan kännas av. På grund av ojämnheter i tjocklek och planhet kan fasen variera. Den bör inte understiga en mm på liens undersida.

Bilden nedan är ett förslag till anhåll för att fixera liebladets plats på stenen. Lösningen är gjord på Tormeks slipsystem och gör det möjligt att med en skruv finjustera anhållet och därmed liens läge på stenen.

Bilden nedan visar hur liebladets översida slipas genom att dess egg stöds mot anhållet, det rostfria röret.

Jag kan tyvärr inte lova att detta är sista gången i denna text där brynets roll för liens skärpa kommer att tas upp. Nedanstående citat ur Lieandboken är så motsägelsefullt att det behöver en kommentar.

Eggen görs vass genom att den görs spetsig och jämn. Det
vill säga att det är önskvärt att eggen ytterst består av så
få molekyler som möjligt, samt att det är så motstånds
fritt som möjligt längs hela eggen. Tittar vi med mikro
skop på eggen ser man att slipstenar och brynen drar spår
i eggens stål.

Detta är en definition av skärpa som passar för ett verktyg som används i hårda material med en vinkelrät eggrörelse, som exempelvis stämjärn, hyvlar och yxor. För att uppnå dessa krav avslutas slipningen av sådan verktyg med att eggen poleras. Då fungerar eggen “så motståndsfritt som möjligt”. Som antyds  skapar slipstenar och brynen istället problem. Som antyds  skapar slipstenar och brynen här problem genom avtrycket de ger i materialet. Men eftersom lien verkar under andra krav så är det inga problem med att avsluta skärpning med att bryna. Hade Liehandboken varit konsekvent borde den också förespråka att liens egg skulle poleras.

Här kan företagare som slipar japanska köksknivar vara av intresse eftersom de används i mjuka material, grönsaker, fisk, kött. Så här går slipning på fasta brynstenar till. Fyra – fem olika brynen med stigande finhet används. De två sista stenarna hade en märkning på 3000 respektive 6000 som var det sista brynet. Därefter polerades eggen mot en stregel med en fin pasta. Det avslutande tempot i slipningen bestod i att brynet med märkningen 3000 plockades fram för att på kniven med några få lätta strykningar på var sida forma en kort sekundäregg som slutar med en mikrograd.  Ridå.

Några definitions problem i kursiv stil ur Liehandboken.

Efter slipningen kan det behövas hårdare material än
vispestickans trä för att rätta upp eggen. Ett vanligt
köksknivstål kan användas. Eller vilket som helst hårt
och jämnt material som inte slipar.

Knivstålet/brynstålet har med sin fina längsgående räfflor egenskaper som liknar en enkelradigt skuren mycket fin rundfil. Knivstålet eller brynstålet som det också kallas rätar inte endast upp en befintlig egg, det förnyar eggen med minsta möjliga påverkan. Brynstålet används till köksknivar så att kniven stryks mot brynstålet med eggen vänd mot stålet, till skillnad från brynet som är det som stryks – är i rörelse – diagonalt över liens egg.

Det finns uppenbart en brist på kunskaper då det gäller hur eggen påverkas av alla de verktyg som används. Från vispestickan till grövre brynen. Själv slutade jag med vispestickan för jag tyckte att påverkan var för otydlig, men kanske var det vid slipstenen som problemen uppstod.  Det är många faktorer som påverkar. Men är det inte här som behoven av framsteg är störst.

Det är viktigt att poängtera att eggvinkeln
inte bestämmer skärpan, en yxa kan vara vassare än en
lie, men ju mindre eggvinkel, ju lättare är det att få en
tunnare egg.

Att påstå att en yxa kan vara vassare än en lie är meningslöst eftersom verktygen löser olika uppgifter. Och skärpa handlar om hur väl verktyget fungerar för sin uppgift och kan bara avgöras i användning. Det är heller inte skärpan som testas genom att med tummen undersöka eggens tillstånd. Med tummens nagel eller hudsida kan vi avgöra om eggen är tillräckligt tunn, om liespetsen avslutas med en grad efter bryning eller om eggfasen når ända fram till spetsen vid slipning av lien.  Men även om dessa tester visar på en tunn egg försedd med en grad på dess spets så kan lien underprestera vid svåra förhållande på grund av att eggen är vågig, har hack eller utbuktningar, dvs bristande rakhet i eggens  rörelseriktningar.

Liehandbokens definition av skärpa.

Väl ute i fält blir uppdraget att hålla skärpan så länge
som möjligt. Grundskärpan man åstadkommit med den
roterande slipstenen eller med hammare kommer bara
att försämras av bruket. Handbryning och vispning
används till att skärpa och rätta till eggen under bruk,
men det blir inte bättre än första skärpningen. Ju mera
material man tar bort med brynet ju sämre blir förutsätt-
ningarna för en tunn egg.

Att grundskärpan – den som knackats mellan hammare och städ – bara kommer att försämras stämmer inte eftersom brynet varje gång förser eggspetsen med en grad som är avgörande för liens skärpa. Eftersom liens formade geometri kommer att hålla för ett hundratal skärpningar med brynet innan bladets egg åter kräver en grovbearbetning med hammare och städ finns utrymme för såväl mer som mindre lyckade bearbetningar med brynet. Hur väl du lyckas att genomför dess hundratalet strykningar med brynet kommer att vara avgörande för hur väl lien skär. Att liebladet i sakta mak blir grövre – från 0,15- 0,2 mm till 0,3-0,4mm – försämrar också skärpan, men i en långsam takt. Grundproblemet med Liehandboken är att den inte förstår att brynet varje gång förser eggspetsen med en grad – en sågtandad mikrostruktur – som vid varje användning av brynet förnyas. När eggspetsen blir så grov att den grad brynet skapar hamnar i skuggan av spetsen måste liebladets eggfas förnyas till en tunn smal spets.

Bilden ovan försöker visa hur den av brynet skapade graden, när spetsen blir grövre, hamnar i skugga av spetsen. För att komma i kontakt med grödan måste den hamna längre ut på spetsen. Genom att hålla brynet i en brantare vinkel kan brynet fortsatt ha effekt under en kortare tid. Med ett brantare anlägg av brynet blir följden också att spetsen i en snabbare takt slits ner.

Som avslutning på denna diskussion om liens skärpa kommer liebladets vinklar att mer systematiskt behandlas. Utgångspunkten är Liehandbokens  pedagogiska presentation i bilder nedan. Vad som främst intresserar är hur vinklarna skall ställas för att maximera liens skärande förmåga. Vinklarna kommer att bedömas efter hur de skall ställas för att de skall uppfylla liandets gyllene regel: Lien skall peka i skärrörelsens riktning.

Liens vinklar enligt Liehandboken.

Den viktigaste aspekten på hur dessa tre vinklar hanteras är hur det påverkar liens skärande egenskaper. Det är sparsamt med de perspektiven i Liehandboken. Problemet tas upp då det gäller jordläggningsvinkeln. Men skärpan påverkas i högre grad då det gäller “cirkelvinkeln” och framför allt då det gäller vinkeln som här benämns “nedgångsvinkeln”. Vad det handlar om är hur den gyllene regeln: Lien skall peka i skärrörelsens riktning, skall hanteras. Denna regel är inget vedertaget begrepp bland liebrukare. Det är min egen sammanfattning över vad som är viktigt att förstå för att styra lien så att kontakten med grödan blir så effektiv som möjligt. De tre vinklarna namngivna ovan behöver alltså analyseras utifrån denna regel. Men vi börjar med att tillämpa denna regel för ett verktyg som alla är bekanta med. För en vanlig kökskniv gäller också att den skall peka i skärrörelsens riktning varje gång du skär en skiva bröd.

Så här kan det se ut då vi med kniv skivar ett bröd. Kniven dras fram och åter i spetsens riktning och matas samtidigt genom brödet mot skärbrädan. I båda matnings- och skärrörelse pekar kniven i dess riktningen.

‘Här finns möjlighet att göra fel på två sätt som bryter mot regeln att kniven skall peka i skärriktningen. Vi börjar med att se hur det kan se ut då knivspetsen riktas snett mot en punkt vid sidan om skärrörelsens riktning.

 

Att dra kniven på skrå fram och åter som bilden ovan visar är ren idioti, eftersom det massiva brödet automatiskt styr upp knivbladet i sin egen skåra så sköter sig allt här av sig självt. Vad exemplet är tänkt att skapa förståelse för hur känsligt denna snedställning är. Ingen avvikelse från regeln att kniven skall peka i skärrörelsens riktning tillåts ju, heller är den ens möjlig. Man måste ta i ordentligt för att bryta mot regeln att kniven skall peka i skärrörelsens riktning. Och resultatet om man lyckas blir en hög med brödsmulor.

Hade lien också används till att skära i en massiv materia vore det ett lika litet problem för lien eftersom den också automatiskt skulle styras upp i sitt eget spår. Så är inte fallet eftersom det tunna böjliga gräset inte ger någon styrning utan istället viker sig för eggen då liebladet inte pekar i rörelseriktningen. Värt att ägna en tanke inför hanteringen med lien är hur känsligt skärandet är för minsta snedställning av lien ur rörelseriktningen för denna vinkel. Problemet  blir inte mindre för lien som har ett skaft på 1-1,5 meter och som dessutom är vinklat i 90 grader. Den vinkel som det handlar om för lien är nedgångsvinkeln.

Nedgångsvinkelns påverkan på liens förmåga att skära gräset berörs sparsamt i Liehandboken.

NEDGÅNGSVINKEL
Vinkel mellan bladets längdriktning och marken.
Ändring av denna vinkel utförs med armarna och
påverkar spetsens höjd över marken.

Följande utgångsläge för nedgångsvinkel är
önskvärt.
PLATTA BLAD.
Spetsen bör peka svagt uppåt. Resten av bladet vilar på
marken.
KURVIGA BLAD
Låta bladet vila på marken på centrum av bladet. Spetsen
bör vara högre än skägget om det är ett knackeblad.

Nedgångsvinkeln påverkas mycket av små vridningar på handleder och underarmar. Känsligheten kräver medvetenhet och koncentration på hur lien vinklas mot, möter gräset. Liehandboken anger inte varför liens skall peka svagt uppåt. Förmodligen för att undvika att lien fastnar i marken. För liens förmåga att skära är det liens spets och främre del som är viktigast och rimligen borde prioriteras.  Nedgångsvinkeln  är den vinkel av de tre som är känsligast. Det är den vinkel som även vid små avvikelser från det ideala – att lien skall peka i skärrörelsens riktning – leder till försämringar av liens förmåga att skära grödan. Därför borde Liehandboken talat tydligt vad gäller argument för att lien skall peka svagt uppåt.

För den plana lien finns inga ursäkter, då lien i dess hela längd får en avvikelse från rörelseriktningen. För den “kurviga” lien blir det mer komplicerat, eftersom eggens vinkel förbättras till dess att gräset når liens lägsta punkt. Därefter börjar nedgångsvinkeln åter i växande grad avvika från rörelseriktningen. Här står vi inför ett tvingande negativt val: till vilken del av lien skall nedgångsvinkelns avvikelse från liens rörelseriktning förläggas?   Min kompromiss blir att låta liens lägsta punkt hamna 1-2 dm från spetsen, till skillnad mot Liehandboken som förlägger den lägsta punkten efter mittpunkten eftersom de anser att  spetsen skall ligga högre än vad eggen gör närmast orvet.

 

Den fram och återgående skärrörelsens riktning är här inte problemet som i föregående exempel, den stämmer med knivens riktning.  Problemet är det snedställda bladet som inte stämmer med markeringen för matningsriktningen(krysset i ringen skall ses som bakändan, fjädrarna på en pil)  kniven trycks vinkelrätt rakt ner mot skärbrädan. Men det förefaller här vara en from önskan eftersom knivbladets riktning för bladets bredd pekar snett ner till vänster. För denna kniv blir det så uppenbart att det blir smått komiskt att försöka beskriva det i ord. Exemplet vill visa hur omöjligt hanteringen blir om man inte följer regeln: kniven skall peka i skärrörelsens riktning. För en lie med sin 90 gradiga vinkel och sitt långa skaft och den följsamma mjuka grödan som inte bidrar med något styrande motstånd är det vi som håller i orvet som väljer hur lien skall hanteras. Och valen måste även för denna vinkel avgöras så att liens skärpa utnyttjas maximalt. Den aktuella vinkeln för lien är jordläggningsvinkeln.

Jordläggningsvinkeln
är den vinkel som får mest uppmärksamhet trots att den är minst känslig vad gäller påverkan på liens skärande förmåga. På den punkten håller inte Liehandboken med:

De vinklar du ska ändra på för att hitta det skärande
sättet är framför allt jordläggningsvinkeln.

För jordläggningsvinkeln betyder principen att liens skall peka i skärrörelsens riktning att bladet vad gäller riktningen från liens rygg till dess egg skall möta stående gröda i rät vinkel. I normalfallet betyder det att då bladet ligger marknära skall ligga parallellt med marken. Att något vinkla upp eggen kan vara rimligt beroende på omständigheter, för att minska skador på eggen. Speciellt då man följer regeln att trycka lien mot marken. Regeln att ett finger skall få plats under liebladets egg har mindre betydelse för liens skärande förmåga. Att eggens vinkel mot den oftast lodrätt stående grödan inte är rät kompenseras i viss mån av att gräsets tröghet böjer det runt eggen innan det hinner skäras av. Jordläggningsvinkeln kan också påverkas utan att liebladets infästning på orvet förändras. Kan knaggarna flyttas så leder kortare orv till att eggen lyfts upp. Kan orvet användas på ett flexibelt sätt ger det snabba möjligheter att förändra jordläggning. Det gäller orvet på bilden till denna artikel.

Vari grundar sig Liehandbokens bedömning av jordläggningsvinkelns betydelse för liens skärande egenskaper? Frågan reses här utan att ge något svar: varför. Min undran är om förklaringen till denna upplevelse kan bero på den vikt Liehandboken lägger vid att lien skall tryckas mot marken. Om grödan är kort och tunn kan det vara en lösning. Men förslaget ökar också friktionen och är därmed mer arbetsintensivt.  Om istället för att trycka lien mot marken vi låter den fritt  och marknära följa dess kontur blir det lättare att känna när lien på grund av slitage går allt tyngre. Det blir enklare att höra hur avtagande skärpa minskar ljudet då sågtandsstrukturen minskar i betydelse när bryngraden nöts ner. Det instrumentella rådet att trycka lien mot marken är oförskämt enkelt och behöver ingen vidare förklaring, därför en möjlig pedagogisk strategi då en grupp nybörjare skall tas om hand på en liekurs.

Enligt den gyllene regeln: Lien skall peka i skärrörelsens riktning förutsätter det en rak lie. För hos kurviga blad ändras riktning utmed eggen när lien sveper fram i gräset. Detta handlar inte om den krökning av alla lieblad som diskuterades  tidigare utan om den buktning som gör att spetsen pekar uppåt då lien vilar på marken. Olägenheten med kurviga blad förstärks dessutom av om jordläggningen lyfter eggen så att ett finger får plats mellan mark och eggen. Spetsen kan då  hamna upp till fyra cm ovan markplanet. För att få ner spetsen mot marken – och motverka detta utfall  – minska jordläggningsvinkeln och flytta den marknära punkten närmare liens spets.

Ur Liehandboken

Om någon nu skulle komma på idéen att försöka räta ut den jordstridiga buktningen? Hur skulle det gå till? Har inte försökt, har ingen aning. Efter en genomgång av mina lieblad konstaterar jag följande.

Endast en av mina femton gamla slipeliar buktar, resten är raka. Fux har inte följt den traditionen då det gäller produktionen av Ljungdahls-lien vars varumärke de tagit över. De buktar om än inte i lika hög grad som de tjugotalet knackeliar av märket FUX jag har tillgängliga.  Ett exemplar  av FUX liar bryter detta mönster. Det är den svarta lien som gick under namnet 2010. Den är rak fram till ett par dm från spetsen då den börjar peka svagt uppåt. Polska Starobielska-liar varierar en aning och har inte samma finish som FUX-liarna. I den mån de buktar så gäller det främst spetsen. Enligt detta ringa antal liar står FUX ut då det gäller att tillverka liar med uppnos.  Anledningen till varför FUX valt detta utförande känner jag inte till. En rädsla bland användare för att lien skall fastna i marken har kanske ökat då dagens användare av lie slår betydligt mindre ytor och därmed mindre vana. Kan en önskan om att öka bladets styvhet varit bidragande till detta val? Eller är det så att FUX återkoppling från brukare främst sker genom den lilla grupp av “proffs” som tävlar i att slå med lie?

Innan vi börjar med cirkelvinkel behöver vi reda ut varför liebladen är krökta och inte raka. Varför är inte raka blad som angriper grödan med samma lutning över hela liebladet optimalt och att föredra?

Nej det är de inte!!!
Krökningen gör att eggen närmast efter spetsen har en mindre vinkel mot gräset, ett mer skärande ingrepp, så att bladet bjuder på mer stål för samma mängd gräs i jämförelse med det gräs som skärs av längre bak på lien.  Men det senare är ett mindre problem eftersom liebladet här har en kompenserande fördel i det gräs som redan skurits vid spetsen och delar av det gräs som ligger kvar från föregående drag och hindrar det stående gräset som nu möter liens egg att böja sig för liebladets skärtryck. Krökningen av liebladet gör att den gyllene regeln: lien skall peka i skärrörelsens riktning får en praktisk lösning. Den är optimal där behovet är som störst. Om liebladet inte hade haft denna böj utan vore rakt så hade inte regeln: lien skall peka i skärrörelsens riktning kunnat tillämpas för cirkelvinkeln. För att eggen på ett rakt blad skall komma åt grödan måste vinkeln öppnas upp, snedställas i förhållande till skärrörelsen.

Cirkelvinkeln.
Med ovan påpekat blir det enklare att förstå hur cirkelvinkeln skall ställas in för att nå ett optimalt resultat. Det är liebladets böj, dess krökning som avgör och vinkeln skall väljas så att lieeggens främre del fångar in gräset med en för förhållandena gynnsamt liten vinkel. Gräset skall skäras med lätthet och säkert. Under gynnsamma förhållanden kan liespetsen flyttas fram genom att med orvet vrida upp – öka – cirkelvinkeln. Någon förändring av liebladets läge på orvet behöver inte göras. Vänster knagg förs framåt och/heller förs den högra knaggen närmare kroppen. Ett mer passande namn på denna vinkel är kanske avverkningsvinkeln.

Då det gäller inställningen av cirkelvinkel argumenterar Liehandboken på följande vis.

Bladets spets och bas är som två punkter på en gemen
sam cirkels omkrets. Radien för denna cirkel ligger
mellan orvets längd och halva orvets längd, allt efter
användningsområde. Modifiera efter behag. En grundin
ställning kan vara att spetsen är 3 cm under basen, som
visas på bilden. Målet är att bladet själv ska jobba sig in i
en cirkel framför dig utan du behöver dra bladet emot
dig. Dock kan man istället prioritera en inställning som
anpassas till vegetationen. För normal slåtter kan det
vara bra med ett djup på 5-10 cm (alltså bredden på
remsan). Ju längre blad ju djupare kan man slå. Ju mera
lättslagen vegetation ju djupare kan man slå.

Den cirkel som här nämns kan man mäta upp genom att fästa en penna vid infästningen för lien. För det orv jag använder får jag två elipser. En då orvet vilar i armvecket som mäter 105cm för elipsens långa radie  och 95cm för dess korta radie. Då orvet hanteras direkt i båda händerna 115cm för lång och 105 för kort radie. Skillnaderna i en kort och lång radie beror på kroppen och armarnas sidoförflyttningen av orvet mellan start och avslutning av ett drag med lien. Då det gäller val av vinkel så föreslår Liehandboken en grundinställning: spetsen skall ligga 3cm under eggen närmast orvet. I övrigt “modifiera efter behag“.

För FUX 2010 (65cm långt, lieringens öppning  är 39mm och tångens bredd 27mm) och med fastspänning med FUX liering ges ett spel på spetsens läge på 11cm mellan lägsta och högsta läge på spetsen. För att bladets egg närmast efter spetsen skall vara med och skära gräset måste spetsen läggas i sitt maxläge, så högt som möjligt. Läget för spets och för infästning  blir då samma. Istället för – 3cm får vi noll 0cm. Ett rimligt resultat eftersom 2010-lien böjer ner spetsen 25mm mer än vad som är standard för FUX liar.

Denna undersökning bekräftar det redan sagda: att cirkelvinkel skall ställas in så att även eggen närmast efter spetsen också är med och skär gräs. En miss här försämrar liens skärande förmåga radikalt. Inställningen vilar på en känslig balansgång. Vrids bladet för långt i motsatt riktning försämras liens skärande förmåga genom att eggens angrepp på gräset blir för brant. Främst gäller detta dess närmare orvet gräset skärs. Eftersom de flesta lieblad kröker längs hela lien så ackumuleras också vinkeln längs hela lien från spetsen räknat. Talar inte detta för att krökningen av bladet borde begränsas och övergå till att bli rakt, förslagsvis vid halva bladets längd?

Det finns dock en slags kvalitetsbrist på knackade blad som i samband med denna utredning om cirkelvinkeln kanske är lättare att förstå. Det gäller den brist på rakhet som tidigare nämnts. I Liehandboken beskrivs det enligt bilden nedan.

Även de utbuktningar och hack som bedöms att “fungera” begränsar skärpan. Speciellt gäller detta på den främre delen av lien som är mer beroende av en rak egg eftersom det böjda bladets egg här möter gräset med en brantare vinkel. En utbuktning på eggen är mest skadlig eftersom den inte bara skär brantare utan också lägger  eggen bakom utbuktningen i en slags skärskugga.

Avslutning.
Före industrialiseringen användes lien i det dagliga arbetet så det behövdes ingen särskild stödfunktioner för att föra kunskaperna vidare, de förmedlades genom det dagliga arbetet, genom att göras, nödvändig information var muntlig och instrumentell  och handlade om hur man skulle göra. Ingen efterfrågade djupsinniga utläggningar om lieskärpans väsen eller alla andra möjliga och omöjliga varför. Idag är situationen annorlunda. Lien används så sparsamt att det praktiska arbetet inte räcker till för kunskapsförmedling.

Efter att ha ägnat dagar, veckor, månader åt att läsa Liehandboken måste jag trots mina kritiska kommentarer erkänna att den sett till alla förtjänster är ett framsteg. Det är såvitt jag känner till det första försöket att systematisk skapa  sammanhang bland alla instrumentella regler som traditionen förmedlar. Den pedagogiska enkelheten i de flesta begrepp och definitioner, men framförallt teckningarna sticker ut i sin konstnärliga enkelhet. Det är en behaglig resa bland orv och liar som Liehandboken  genom Göteborgs universitets Hantverkslaberatorium i Mariestad bjuder på.

För mig som helt saknar kunskap hur detta möte mellan hantverk och akademi fungerat reser sig frågan hur den traditionella prövning som är akademiernas kännetecken gått till. På vilket sätt har Göteborgs universitet använt sina teoretiska och praktiska kunskaper. Sverige är världsledande i skärande bearbetning med företag som SECO och Sandvik. Givet att de frågetecken som här rests gällande Liehandbokens beskrivning av liens skärpa är riktig, hade dessa frågetecken kunnat redas ut genom ett disputationsförfarande?

Bara därför att jag lovade skriva om min syn på liens skärpa för ett knappt år sedan har jag nu lyckats att äntligen få detta alster klart och  därmed slippa skämmas för brutna löften. Nu hoppas jag att belöningen för slitet är att de som läser dessa rader får en enklare väg till liens skärpa.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se

 

---