Klyvnadens tid

Postmarxism förutsätter en utvärdering av marxisms ansvar för 1900-talets totalitära system, och deras bidrag till världskrigen. Vårt kön, vår etnicitet, kultur och vår ras, den plats på jorden vi bundits till, vår sexuella läggning kan vi inte göra något åt. Med tanke på så mycket polariseringar som råder kring dessa indelningar skull man kunna tro att det är här som mänskligheten har sina problem. Enklast är att förbättra, förfina kollektiv praxis genom att göra upp med ideologier som inspirerar individer och styr kollektiv. Samtidigt som marxismen är vår tids mest  inflytelserika sekulära ideologi undgår den kritik, omhuldas i medier, statskyrka och akademier. Främst för att på akademiernas professorsstolar sitter marxister. Marxismen skyddas också av att den är inbäddad i moderniteten, att den är ett barn av upplysningen.  I striden mellan postmodernism och modernism  undviker marxister att ta ställning eftersom den kontrollerar båda sidor. 1900-talet var marxismens århundradet både som höjdpunkt och som globalt nederlag: i västvärlden, i de socialistiska staterna och i den tredje världen. Jan Olof Bengtsson vill rädda den “klassiska marxismen” på grund av att den rymmer delsanningar och för dess inriktning på arbetarklass. Det är framförallt här som min oenighet med JOB består. I många dagsaktuella politiska frågor är vi glädjande överens som framgår av hans svar på min kritik i “Högerns” knäfall för Marx. Jag tror att det finns ytterligare klarläggande att göra, ytterligare politisk enhet att nå fram till. Här kommer därför ännu ett bidrag till diskussionen. More…