Klyvnadens tid

Vänstern och Arbetet
“Vänstern” har under lång tid varit på en ideologisk vandring bort från Arbetet som en grundläggande ekonomisk faktor och kulturell värdegemenskap. Detta kan tyckas märkligt med tanke på de uppenbara världen som arbete besitter, som värdeskapare, som kittet i en arbetsdelad ekonomi, som den naturliga punkten, för balansering av konsumtion och produktion. Och framför allt den politiska legitimitet den ger de arbetande klasserna.

Att det finns stora intressen som på alla sätt understött denna ideologiska och politiska ökenvandring är inte svårt att förstå. Den motsättning som spänner upp vår ekonomi och samhällsbyggnad den mellan arbete och kapital bär på förklaringen. För att kapitalet skall upprätthålla sin hegemoni måste motståndarens ideologiska positioner undergrävas och kapitalet göras till vår civilisations primus motor.

Förklaringen till vänsterns kräftgång under de senaste 50-åren tror jag i mycket har sin orsak i orienteringen bort från det arbetande folkets sammanhållande kraft och värdegemenskap i arbete. För ens misslyckande kan aldrig förklaras av motståndet utan endast av hur de egna resurserna formeras och används.

Genom att både den revolutionära och reformistiska delen av arbetarrörelsen sugits in i och utvecklat ett elitistiskt förhållningssätt till politisk kamp har de grundläggande förutsättningarna funnits för att en drift bort från arbetets värde skulle kunna ske. I reformismens fall genom att det parlamentariska arbetet blivit den styrande delen i deras verksamhet. Den revolutionära delen genom att frågan om klassens makt formulerades enligt en modell där makten lades i händerna på en intellektuell elit i ett politiskt parti med dess miljö av linjestrider och intriger. Att rörelsens gemensamma teoretiska grundtexter dessutom anslöt sig till en tradition av teoretisk akademism istället för att kännetecknas av en empirisk historisk tradition har vidgat sprickan mellan rörelsens massor och dess ledningar. Den stora driften bort från arbetet både för reformism och revolution har varit valet att se sin klass problem som en brist på motståndarens fördel. Kapital istället för arbete har därför kommit i förgrunden för diskussioner och metodval. Marx såg själva egendomen och egendomslösheten som det ekonomiska-politiska maktsystemets huvudproblem, ledande till en politisk strategi enligt mycket rigida klasskampsmönster, till en kamp på liv och död i en strid om makten i staten. Teorin, tankemodellen är sluten och dogmatisk och kontrollen över den egna kampen överlämnad till den redan beskrivna klicken i ett politiskt parti. Denna teoretiska modell är i avsaknad av den självrörelse och dynamik som ett fokus på det arbetande folkets kraft i egenskap av arbetets bärare ger.

På grund av dess grundläggande teoretiska felval har de senaste 50 åren kännetecknats av en diskussion vad ekonomisk utveckling och demokrati beträffar som helt förts på kapitalets villkor. Till och med då en ny vision för ekonomisk demokrati formulerades gjordes den beroende av kapitalet, och byggde helt på kapitalismens destruktiva ackumulation och centralisering av kapital, förpackad i löntagarfonder, var den tänkt att kunna lyfta in det arbetande folket i en ny era av demokratisk utveckling, ekonomisk demokrati.

Politiska val får språkliga uttryck, att den internationella arbetarrörelse som formerades under 1800-talet fick namnet socialism är ett arv från liberalt inflytande. Det är överhetens “välvilja” att vilja lösa den “Sociala” frågan det handlar om. Socialismen fylldes sedan med olika innehåll under de årtionden som komma skulle. Hur Vänstern alltmer glidit in under den liberala dagordningen kan beskrivas i synen på beskattning och det därpå byggda transfereringssystemet och fördelning av produktionens värdeflöden. Beskattningen av arbetet har blivit allt hårdare samtidigt som beskattning av kapital minskat under efterkrigstiden. På 1950-talet betalde företag i storleken 30% av en svensk kommuns skatteunderlag, idag ä deras bidrag knappt mätbart. En kritik av detta system är inom vänstern tabubelagd, mycket beroende på den utplundring som bankkapital utsatt den offentliga ekonomin för. Men varken det förra eller det senare är förmån för kritik och diskussion.

När det arbetande folkets företrädare har övergått till att tävla med kapitalet på dess villkor finns inte längre några försvarslinjer att befästa och upprätthålla, den punkten inträffade för Sveriges del i slutet av 1985, den s.k. November-revolutionen, då Sverige kastade det sista försvaret mot internationellt kapital överbord. Sen dess har utvecklingen accelererat och vi befinner oss i en mycket besvärlig situation.

Under denna tid har diskussionerna kring arbetes roll och betydelse alltmer tryckts undan. Ordet arbete har i det närmaste blivit ett ickeord. Att så är fallet bekräftas av den enda bok jag hittat där arbetarfrågan tas upp till en seriös diskussion, nämligen “Främja Förmågor-en modell för mänsklig utveckling”. Boken skriven av en akademiker diskuterar arbetet och vikten av att bygga ekonomi och samhälle på dess grund, men ordet arbete har oppererats bort till förmån för ordet “Förmåga”.

Frågan om arbetets roll i en strategi för mänsklig frigörelse bedrivs och har till och med organisationer inom FN:s ram som ägare och förvaltare. Det finns ingen anledning att dra in våra diskussioner i en akademisk språkkultur men det finns ett stycke i boken som vi som ser oss som både nationella och försvarare av arbetets värden har anledning att lyfta fram.

“Nationen är inte bara en behändig startpunkt: den har moralisk betydelse. Nationer- i alla fall sådana som är någerlunda demokratiska – är system av principer och lagar som ytterst vilar på folket. De är alltså viktiga uttryck för folkets autonomi, dvs deras rätt att leva under lagar som de själva valt. Viktiga aspekter av förmågemodellen, i synnerhet dess respekt för praktiskt förnuft och politiskt självbestämmande, gör att den tilldelar nationen en central roll och eftersträvar en värld där stater med en acceptabel demokratisk nivå åtnjuter en skyddad status för den nationella suveräniteten. I en sådan värld skulle nationer inte(som de riskerar idag) förlora sin makt till multinationella företag och globala finansiella nätverk med minimal, om ens någon, ansvarsskyldighet. Huruvida nationen är den enda enhet som har rätt sorts ansvarsskyldighet för att kunna ge uttryck för autonomi är en empirisk fråga, men hittills finns det ingen annan större enhet som förefaller tillräckligt ansvarig. Även Europeiska unionen(EU) har brister i detta avseende.”