Denna insändare är en del av en debatt om krig, fred och nedrustning som Ingvar Bratt och jag(Evert Larsson) förde i lokalpressen hösten 1982. Det är snart 40 år sedan. Hade insändarna sett lika dana ut om vi vetat vad vi nu vet. Här är ett av Ingvar Bratts bidrag.Insändare i Karlskoga Tidning 14 september 1982
Ingvar Bratt och Mp har fastnat i den åsikt som är högsta mode för tillfället. D.v.s. Sverige skall genom totalstopp för vapenexport och ensidig nedrustning ta det första förlösande steget mot allmän nedrustning. Vad finns då för förutsättningar för att detta skall lyckas? Vad talar för att supermakterna – USA och Sovjet skall bry sig om ett Sverige med en sådan Politik. Förespråkarna för ensidig svensk nedrustning nonchalerar alltför mycket dessa frågor.
MER VAPEN – STÖRRE VINST
Som stöd för sina åsikter säger IB i sin insändare i Karlskoga Tidning. “Dess mer vapen det finns i världen dess större risk för storkrig”. Vore detta riktigt så vore det en medborgerlig plikt att få stopp på all vapenexport i Sverige. Trots sin enkelhet är tanken felaktig., det är inte mängden vapen som driver fram krig. Krig är inte katastrofer som bryter fram till följd av vapenarsenalernas storlek.. Det är politiken bakom rustningarna som är avgörande.
Hur skall då de krafter som står bakom vapnen värderas? Bratt anser i samma insändare att min åsikt om Supermakterna som det avgörande hotet är alltför enkel. Det finns starka spänningar också mellan mellan små och medelstor stater menar han. Detta är riktigt, här finns spänningar som kommer att finnas under överskådlig tid. Dock möjligheterna för de inblandade att själva lösa sina konflikter blir inte bättre av att Sverige vägrar exportera vapen till de länder som önskar stå utanför supermakternas kontroll. Ju större självständighet ekonomiskt, politiskt och militärt stater kan uppnå dess mindre blir stormakternas möjligheter till inblandning. Av detta följer också att risken minskar för att lokala krig utvecklas till storkrig.
INGEN MOTSÄTTNING
Att försvara varje stats rätt till ett militärt försvar står på intet sätt i motsättning till kraven på nedrustning. Men varje meningsfull nedrustning måste börja med supermakterna. Det är också denna enkla sanning som en majoritet av världens folk slagit fast i FN. Delar av fredsrörelsen har luckrat upp detta politiska tryck mot supermakterna genom sina åsikter om att i stort alla länder har lika stort ansvar för upprustningen och därav då bl.a. “Sverige måste Börja”.
Som en typisk västeuropé drar IB upp gränser mot tredje världen när det istället är enheten som borde vara målet. För det är framför allt med de fattiga länderna i tredje världen som de industrialiserade länderna har att enas.
Dessa länder har framför allt genom den alliansfria rörelsen bekämpat stormakternas strävanden att dela upp världen i block och försvarat principen om nationellt oberoende och icke aggression. Dessa länder är idag den viktigaste fredskraften. Det är genom ett närmande till dessa stater som folken i de industrialiserade länderna kan spela en verkligt positiv roll för freden. Men enheten med de fattiga länderna kan inte bara grunda sig på ett ömsesidigt försvar av nationellt oberoende. För ett närmare och fastare samarbete krävs också att Västeuropa överger sin imperialistiska strävan och i handling stödjer tredje världens ekonomiska frigörelse. Så måste exempelvis Argentinas rätt till ögruppen Maldiverna erkännas och stora ekonomiska resurser ställas till de fattiga ländernas ekonomiska uppbygge.
BETYDELSEFULLT NÄRMANDE
Ett närmande mellan de underutvecklade staterna och de industrialiserade länderna skulle också ha en stor säkerhetspolitisk betydelse. Det skulle mot supermakterna ställa en kraft som med större styrka kunde försvara FN:s roll. För att denna politiska kursändring skall bli möjlig måste opinionen i västs demokratier överge sin överlägsenhet mot de fattiga folken. Det går inte som nu att vi för egen del förbehåller oss rätten att upprätthålla ett försvar och utan diskussion exportera vapen till Västeuropa- till de länder som så att säga tillhör familjen – medan stater i tredje världen från erkänns rätten till självförsvar genom egna väpnande styrkor. Freden hänger inte på mängden goda önskningar utan på en riktig politik. Alla folks frihet hela världens fred.
Evert Larsson
