Marxism,Politik

Stålår en omprövning.

28 feb , 2020  

Den första Stålår skrev Gunnar Lindstedt 1977, då stannade det vid ett manuskript. Mitt svar efter genomläsning, hittade jag i en gammal låda. Dess innehåll borrade sig genom årtionden av minnesfragment för att lyfta en tid som under många år fallit i glömska. Lådan innehöll även en brevväxling som kompletterar 2020 års Stålår, som främst rör sig på ett politiskt plan. Ideologin som var det sammanhållande kittet för rörelsen som fått namn efter sitt märkesår 68, lider fortfarande av brist på granskande ögon. På femtioårsdagen tändes förväntningar på att den revolutionära generationen åter skulle ta plats på den politiska och kulturella scenen för att ära sitt minne.

Bidragen finns men diskussionen har uteblivit, kan möjligen Stålår ändra på det? Kan diskussion på ABF med Åsa Lindeborg öppna dörrarna för en bredare engagemang. Ytterst handlar det om att förena vår historia med de mest angelägna frågorna för vår tid. Hur som helst här kommer mitt första bidrag, att med Stålår som utgångspunkt vandra runt i vår historia av brister och förtjänster.

1970-talet var “stencilist-marxisternas” årtionde. Att jag själv var en del av denna frenetiska produktion av “makulatur” hade jag förträngt. I högen av gamla brev intar brevväxlingen med GL:s en försvarlig del. Det handlar till 90% om politik, i omsorgsfulla och logiska redogörelser, rörande i sitt allvar. Det kan gälla värderingar av studiecirklar, planer för Gnistans stärkande, sympatisörsarbetets organisering, marxistisk filosofi, datateknikens utmaningar, insändare i de lokala tidningarna: om allt från ungdomsfylleri till Sovjets krig i Afghanistan. Sist men inte minst de politiska diskussionerna och orsakerna till vår marginalisering. Med i lådan av gammalt material var också de lokala politiska programmen, flygbladen med bilden på våra kandidater, “hedervärda medborgare” i sina bästa år, uppställda som en friare variant av ett sjumannalag. Hur kunde denna blandning av glädje och allvar lönas med så uselt stöd i allmänna val? Så ser dessa stålår år ut, tunga, hårda erfarenheter När jag läser våra insändare i tidningar slås jag av lugnet och sakligheten.  På den punkten finns en hel del att önska idag. Även om invektiven saknas, finns idag en underliggande aggressivitet, som kanske drivs av en större hopplöshet och frustration, kanske till och med av en rädsla för det “onda”, som enligt dagens vänster kan avläsas i ett främmande partis “intrång” i arbetarklassen.

I ett av sina brev skriver Gunnar redan 1980:

Det måste gå upp för folk att det som gjorts verkligen var fel och att det inte går , verkligen inte går, att fortsätta i uppkörda hjulspår som förr. En sådan turbulens tror jag t.ex behövs i Karlskoga. Jag fick intrycket av att ni just nu håller på att köra hela skiten rakt ner i skoskaften och ner under jorden. Om frågan står – inom ett år eller två  kan SKP och 13 års kamp gått upp i rök – då kan inte tidningsförsäljning, fronter hit och dit, osv få sätta skygglappar på de långsiktiga problemen.

Vad var det som gjorde att vi i Karlskoga fortsatte med SKP ända till slutet av 80-talet?
Kga var en bruksort, här var det den “tröga” arbetarkommunen som utgjorde politikens centrum, här fanns inget universitet, den intellektuella förtätning där ideologiska strider finner livsrum. Vi hade inga linjestrider, förutom den som redovisas i Stålår, mellan KFml och KFml:r. Kanske saknades energin att omvandla besvikelsen över misslyckanden till inre strider, vi var inte tillräckligt “intellektuella”? Vi var inte tillräckligt många och därmed inget byte att bråka om. Vi upprätthöll vår politisk fasad genom aktivism mot Sovjets krig i Afghanistan. Det var ett nödtorftigt alibi för det politiska ego som den marxistiska ideologin byggt upp. Utmattning och blodförlust gjorde att vi slutligen somnade in.  Med marxismen gjorde vi aldrig upp, det som inlärt var levde vidare i de fd. organiserade som nu spreds för samhällets och utvecklingens vindar.

Vem hade makten, idéerna att skapa det kaos som behövdes för en ideologisk uppgörelse? Ingen i Karlskoga. Vi var en lokalavdelning som klämdes mellan vår tradition och vad verklighet och partiledningen ställde oss inför. Det kom en “omprövning” från partiledningen några år senare, vilken vi kan återkomma till. Kort bara, den skapade inget kaos, åtminstone inte i Karlskoga. Den hade inte energin och kvaliteterna att bryta kunskaperna för att se Karl Marx i vitögat.

I  brevväxlingen beskriver Gunnar Lindstedt från sin lokalavdelning i Nacka ett annat slags partiliv.

Alla på mötet var överens om att SKP nu är i sin allra allvarligaste  och värsta kris någonsin. Ändå ger partiledningen en bild av att allt är under kontroll, “att framtiden är ljus och att vi har den rätta linjen”. etc.

Hela tiden har personer mer eller mindre fraktionistiskt fört deras linje-kamp. Jag tänker först och främst på S. Han var med redan i striden mot B och skruvade upp stämningen. Sedan mot G, då tillsammans med P (comrade in arm, på den tiden enligt R), sedan i strid med P i sammarbete med K och andra på partiexpiditionen (Vivi Löfstedt och Pelle Axelsson) Linjestridandet  i all ära, men det har slutat med en partiledning som mest liknar en schweisterost. Genomborrad av en massa intriger, personliga motsättningar och individualistiska handlingar.

Oavsett vilka personer som avses är agerandet typiskt för marxistiska partier, vars inflytande påstås öka genom delning, splittringens utfall. Vissa personligheter dras till striden och får en kick av kampen för seger, samma psykologi som personer indragna i krig vittnar om. Alla är inte lika tilltalade av strider, därför finns anledning att fördjupa sig i personlighetens roll för och i politiska val. Ett verktyg till självinsikt är personlighetstester, kombinerat med kollektiva övningar under professionell ledning. Företag har under årtionden format sin kultur med dessa verktyg. Uppgiften har varit att motverka makt/dominanshierarkier, till förmån för hierarkier som bygger upp kvalitet och värde. Det behövs ett medvetet arbete för att stärka samarbete, ju högre upp i organisationen dess viktigare.

Vänstern i allmänhet har en uppförsbacke genom sin ideologis syn på människan, genom sitt motstånd att definiera människan i biologiska egenskaper. Det gäller som med allt annat, att se fakta, och förstå företeelsers egenskaper. Samhällets byggmaterial är människan vars egenskaper, inte enbart, Obs ENBART, är “social konstruktion”. Gamla SKP:are anser ännu idag, på blodigt(sic) allvar att det leder till rasism och fascism att tala om människan i termer av bestämda egenskaper. Visionen om det klasslösa samhället, där den socialistiska människan är en ny art, tillåter ingen mänsklig essens.  Den sekulära evolutionsforsknings arvsynd, människans behov av ett överlevnadens VI kan inte accepteras eftersom dess förutsättning är ett DOM. Utmanas den sköra balansen mellan in- och utgrupp, mellan minoriteter och majoriteter, riskerar den “civilisationens tunna fernissa”  att brista, vilket till slut kan bli civilisationers fall. För att se hur “fascistiskt” det kan vara: Här kommer mitt korta försök.

Människan är en i egenskaper normalfördelat flockdjur. Detta gäller inte endast fysiska egenskaper som längd, det gäller även våra psykiska förmågor, som abstrakt tänkande. Att människan är ett flockdjur har sin grund i att hon endast klarar av att överleva i kollektiv, i väl fungerande sociala ordningar med en understödjande kultur. Alla slag av värde, kvalitet, kunskap kräver hierarkier för att koncentreras och vårdas. Dessa värdehierarkier kan missbrukas. Istället för en värdebaserad auktoritet kan en makt- och dominanshierarki ta över. På gruppnivå är egenskaper normalfördelade, vilket har en avgörande betydelse för kollektivets balanserade tröghet. Inom +/- en standardavvikelse formerar sig två-tredjedelar,  hela 95 procent av gruppen samlas inom +/- två standardavvikelser, resten är “genier” och “idioter”. Detta hade jag på 1970-talet förkastat som “biologism”, och långt mer värdeladdade epitet om jag uppfattat min marxism som hotad. Människans stora hjärna gör henne extremt kreativ vilket kräver ett stort mått av individuell frihet. På grund av den stora spridningen i egenskaper är det viktigt att så många som möjligt får utrymme att utvecklas och arbeta i enlighet med sina egenskaper. Det är vänstern viktigaste utmaning, jämlikheten. En viktig slutsats av ovan är att vänstern måste överge sin gränslösa fientlighet mot hierarkier. Det är en stor skillnad på värdehierarkier och makt/dominans hierarkier.

Sammanfattningen av detta lyder, människan är essens, är en i gener definierad  hierarkibyggande flockvarelse. På gruppnivå är hennes egenskaper normalfördelade. Människans stora, kreativa, plastiska hjärna kräver ett stort mått av individuell frihet.

Intressant i detta sammanhang är de intellektuellas roll, brist på självinsikt, inte minst de på vänstersidan. Under efterkrigstiden äger en utbildningsrevolution rum, alltfler ur arbetarklass bereds plats på högskolor och universitet. “Kunskapssamhället” gör klassresan till en realitet för allt fler. Detta gäller inte minst för den ideologiproducerande 68-generationen, för vilken klass handlade om börd, ärvda pengar och socialt arv. Att de själva är beviset på att klass i ökande utsträckning kommer att ha att göra med utbildning och dess förutsättning i lämpliga egenskaper, mätt i IQ, är inte ens idag en politisk erövring. Under 1970-talet var klassresan ett individuellt undantag, och vi såg med Dan Anderssons ord med överseende på högerns tal om att klass är snille osv. Vi levde vår ideologi med Dan Andersson:

Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna som livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt – ett påhängt, utklätt nöt.

De som på 1990-talet vågade trotsa vänsterns ideologiska tabu och öppna pärmarna på Charles Murrays The Bell Curve fick nya perspektiv på klassklyftor och därmed hur de skulle bekämpas. Den skulle jag personligen haft god hjälp av i mitt arbete som lärare i verkstadsteknik.

Den mänskliga essensen, denna grundstruktur av natur utesluter inte kultur. Avgörande för individens agerande är vad hon fyller sin hjärna med. Jämförelsen med en dator hjälper att förstå vilka betydelser värdesystem och ideologier har för människans agerande. Den dator vi ställer i jämförelse är ingen standardvara utan varje dator är här lika unik som människan. Det vi fyller våra hjärnor med motsvarar datorprogrammen som installeras, där ideologin intar roll av operativsystemet. Av stort intresse är därför vilken inverkan marxismen-leninismen har för att kollektivt skapa värden, analyser, kunskap och vilka egenskaper den har för att motverka dominanshierarkier. Lenins “Marxismens tre källor och beståndsdelar”: “Marxismen är allsmäktig för att den är sann.” En ideologi med denna självsyn sätter gränser för kunskapsutveckling. De kreativa riskerar att snabbt bli vederlagda genom att påtvingas “allsmäktiga sanningar” av de som etablerat sig högst i den ideologiska hierarkin. De kreativa och värdebyggande stöts bort av dominansstrateger med en rik tradition av ideologi och linjestrider att hänvisa till för sina politiska avrättningar.

Jag  har här valt att utveckla mina egna erfarenheter av de problemen som marxismen skapar i folkrörelser. Redan i slutet av 1970-talet gav GL sina bidrag i vår brevväxling. En helt avgörande fråga för marxist-leninister är synen på staten och demokratin. Vi var alla hårdkodade med Lenins Staten och revolutionen och att på allvar attackera denna ideologiska bastion skull onekligen skapa kaos. Gunnar i ett av breven.

Ta t.ex den svenska parlamentarismen. Den har en lång och stålt historia. Dess tänkande och mönster har präntats in i oss så till den grad att många saker har blivit självklarheter. Någon kanske säger att parlamentarismen – den avfärdade ju Marx som den kapitalistiska statens dekorationer – en apparat som avgör  vem som ska förtrycka och förtrampa under den närmaste tiden. Men detta är ju onekligen mycket allmänt. För det är säkert en väldig skillnad mellan de statsskick som Marx värderade i mitten på artonhundratalet och det statsskick som idag mejslas fram i t.ex. Sverige.

Den centrala frågan är här formulerad, det fanns en spets som skulle kunna bryta marxismens pansar, men den lans den var fäst vid var för svag. Det saknades ett mer genomtänkt alternativ, som kunde samla ett nytt kollektiv, med tillräckligt många händer för att ge lansen dess kraft. Idag har SKP för länge sedan gått i graven och det som var KFml:r håller på att likt S malas mot den massinvandringens verklighet de själva skapat.

Den dialektiska analysen, en hörnsten i den marxistiska teorin, har fördelen att se helheten i enkla motsatser, men omsatt i politik leder den oundvikligen till att vi fastnar i förenklade och därmed extrema positioner. Denna fallgrop utvecklas till ren kvicksand för individen som styrs av de instinkter evolutionen har ristat i hennes gener. Att upptäcka och reagera på faror är av stor betydelse, medan nackdelarna med att överdriva faror har varit försumbara. Att inte se och reagera på giftormen är en fråga om liv och död, medan att ta pinnen för giftormen endast leder till övergående förvirring. Vi har tjänat på att ropa: “Vargen kommer”. Problemet är att våra hot idag är allt mindre individuellt och natur, alltmer kollektivt och kultur. Vi blir allt mer beroende av vår intelligens och de kollektiva processer som styr de steg vi tar. Vi har anledning att skapa distans till våra känslor och instinkter och tillsammans stärka de värdeskapande hierarkier, kulturer som ger plats åt individen och demokratiska gemenskaper.

Idag, i Stålår 2020 finns en tydlighet då det gäller synen på den ideologi som formade oss till kollektiv: Det tog tog många år innan jag förstod vidden av marxismen-leninismens  felaktiga ideologi. Insikten om att jag trott på så extrema idéer var inte rolig, men jag intalade mig att jag ändå lärt mig en sak, vikten av kritiskt tänkande. Några rader längre ner följer resultatet av omprövningen.

Att motsätta sig allt våld och lägga ner produktionen av vapen är en förutsättning för att få till stånd en hållbar och rättvis samhällsutveckling, tror jag numera. Samtidigt står många fast vid att politiskt makt växer ur en gevärspipa , som Mao Zedong påstår.

Här finns en del att reda ut. Här görs ingen skillnad mellan krig stater emellan och inbördeskrig. I krig mellan stater är vapen accepterat och en förutsättning. Detta är ett konstaterande. Enligt vår demokrati utgår makten från folket som överlämnat våldsmonopolet till försvar och ordningsmakt. Den som försökte med vapen mot Mao väntade nackskott eller galgen. Slagordet om gevärspipan har med Maos “det är rätt att göra uppror” utvidgats till att gälla även för inrikes uppgörelser, även i demokratier där makt inte primärt bygger på väpnat våld. Detta klarlagt handlar Gunnars omprövningen om något annat, om våldets roll mellan stater och nationella befrielsekrig. I verkligheten är gränserna otydliga.

Då var vi åter i den politiska kärnfrågan om makt. Om det marxistiska bygget i synen på våld, hierarkier, klasskamp och stat, som kräver långt större utrymme för att förstås. Jag väljer ändå att avsluta mina kommentarer till Stålår här för denna gången.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *