Klyvnades tid,Religion

Myrdal och mångkulturen.

13 feb , 2020  

Jan Myrdal har firats sin 92-årsdag, med tal och offentliga möten. Inte många, om någon uppmärksammas och hyllas på detta sätt. Mats Svegfors, en av flera talare från den svenska offentligheten avslutar sitt tal: Jan Myrdal har varit oerhört viktig, oerhört viktig för den svenska vänstern: egentligen innan den riktigt visste att den var vänster. Men om vi som inte tillhör vänstern, utan hjärtat åker omkring någonstans mellan mitten och höger, om vi är kloka så läser vi Jan Myrdal. Detta om Jan Myrdal och vänstern sagt av en liberalkonservativ publicist, då vänstern själv, inklusive Myrdal, mer och mer talar om att vänstern inte finns. Myrdal har länge vantrivts i denna “vänster”.Förvirringen är stor om politiska tillhörigheter, graderingar och gränser, i sakfrågor såväl som de övergripande linjerna. Den avgörande frågan har under de senaste årtiondena varit mångkulturen och dess förutsättning, massinvandringen. Den har av det vänsterliberala parlamentariska blocket drivits så hårt och skoningslöst att arbetarklassen håller på att överge Socialdemokratin. Sverigedemokraterna är nu det största partiet bland LO-väljarna.

Den vänster som Myrdal är en del av har omfamnat invandringen, har varit en del av det mediala skället, som kallat alla som rest ett litet varningens finger för ett främlingsfientligt pack. Jan Myrdal har inte tillhört dem som gödslat mest med invektiven. Faktiskt, och det på ett mycket tidigt stadium, innan det politiska motståndet mot invandringen formerats, så intervjuas han i tidningen Mosaik: Invandrarnas Kulturcentrum, nr 2-3 1982. Intervjuare var Lajos Szècsi. Här kommer ett par citat:

M=Mosaik
JM=Jan Myrdal

M – Det är inte så lätt att få kända opinionsbildande kulturarbetare att ställa upp för en intervju i vår tidskrift. Däremot har vi många villiga intervjuobjekt från myndigheterna och s.k. invandrarsakkunniga. De har sin standarduppfattning om invandrarfrågor. Sen har vi en viss folkopinion som inte förefaller överensstämma med dessa. Varför?

JM – Frågan är mycket, mycket enklare än så. Det är nämligen det att det finns en officiell ideologi eller snarare serier av ideologier när det gäller invandrarfrågor, som, såvitt jag förstår, är helt galna, är helt felaktiga. Men det är i hög grad otaktiskt att säga någonting. Du får i stället två sorts officiella uttalanden, antingen myndigheternas uppfattning eller också får du de professionella liberalernas uttalanden. Andra undviker visligen att säga någonting. Normalt sett är ju svenska intellektuella inte heller – eller europeiska intellektuella över huvud taget – villiga att ta itu med frågor där svaren kanske inte är de givna. Jag tror således det är så. Det är ganska klart att du får Artur Lundkvist, som är …, ja, han tänker själv, han har en hel del att säga. Men antagligen är det väldigt många du inte får, för de vill inte sticka ut huvudet. De vill inte säga som det är … därutanför. Men innan vi går vidare, vill jag säga en sak. Du ska förstå mig och min situation. Jo du vet, rent personligen vet jag ju väldigt mycket om det här att byta språk och byta länder. Själv har jag ju bott och levat utomlands mer än halva mitt liv eller, vänd på det, levat i Sverige mindre än halva mitt liv. Jag återfördes till Sverige mot min vilja, när jag var tolv år och fick byta om språk från engelska till svenska, motvilligt.

……..

M – Du antydde tidigare att kulturpersonligheter inte hade populära åsikter om invandringen. Skulle det inte vara mycket bättre att föra en uppriktig och ansvarsfull debatt som man gör i alla samhällsfrågor?

JM – Jag har ingen högre tanke om våra intellektuella. Tvivlar på att de alls har en åsikt i frågan. De är vanligtvis väldigt okunniga. Men de har antagligen på känn att det är nåt fel med den officiella ideologin. Och då vill de inte gärna sticka ut huvet.
De följer efter gängse opinioner. Det är tryggast och enklast. Du kan ju avläsa normala svenska intellektuellas inställning i årsringar! De tänker lika moderiktigt som de klär sig: Det här året börjar de att säga att det är bra med invandring och att gå i jeans, det här året att ha långt hår, det året… Ja, jag menar det är jävligt pinsamt, men så är det! Artur är inte riktigt sån, och jag menar det är bra med honom! Jag är som du förstår inte överens med den officiella invandringsideologin.
Jag är helt övertygad om att det är en illusion att vi kan ha ett i egentlig mening mångkulturellt Sverige. En farlig illusion. En förtryckande illusion.

M – Vad menar du med begreppet i egentlig mening?

JM – Sovjetunionen är ett konglomerat av flera nationer där Ryssland söker dominera. Innan man där formulerade sin teori om den “sovjetiska nationaliteten” kunde det sägas att Sovjetunionen var på väg att bli ett multikulturellt samhälle. Gamla Österrike-Ungern kunde också sägas vara en mångkulturell stat. Det gavs då tänkbara möjligheter till en mångkulturell statlig enhet. Indien och Kina är på olika sätt mångkulturella fast det hinduiska verkligen dominerar i Indien och hankulturen i Kina. Men Sverige är ett enhetligt samhälle och ett litet land. Det finns ingen geografisk möjlighet och heller ingen historisk för ett mångkulturellt Sverige. Sverige är en nationalstat. Nationen är en gammal och stabil formation.

Under 1960-70-talet hade ett tiotal politiskt aktiva inom minoritetskulturer fört fram krav på förändringar av invandrar och minoritetspolitiken. Framgången kan därför ses som i det närmaste total då Invandrarutredningens huvudbetänkande genom regeringsproposition 1975:26 enhälligt antogs av riksdagen. Beslutet markerade slutet för Sverige som en nationalstat vilande på kulturell homogenitet. Politikernas målsättning var nu att göra Sverige mångkulturellt. Med tanke på massinvandringen som den politiska eliten tvingat på Sverige så står saken klar, de har tagit sitt beslut på på största allvar, och de har varit mycket framgångsrika. Myrdals reflektioner och ställningstagande om mångkultur hade en realpolitisk bakgrund, och som nu får sin bekräftelse genom arbetarklassens övergång till SD, som nu är största parti inom LO-kollektivet.

Intervjun med Myrdal uppmärksammades åter 2014 då den publicerades på Myrdalsällskapets hemsida, där den åter fallit i glömska.  Eller kanske rättare valts att likt en brasklapp läggas i skuggan för att inte ifrågasätta den marxistiska vänsterns stöd för främst muslimsk invandring. Under fyra årtionden har Myrdal och “de på hans kant”, valt tystnaden i denna för arbetarklassen helt avgörande fråga. Detta beror inte på den okunskap, feghet och rädsla för att sticka ut som Myrdal kritiserar det liberala medie- och kulturetablissemanget för. För under dessa 40 år har det inte saknats politiska strider som Jan Myrdal och hans vänner kring främst Folket i Bild valt att föra. Det är välkända frågor som ofta förknippats med ett enda ord som: Pol-Pot, Tien an Men, Fourrisson, Satansverserna, Förintelsen. Srebrenica.

I sin senaste bok öppnar Myrdal för den sista scenen i sitt politiska och offentliga liv. Boken har det talande namnet. Ett andra anstånd. Det syftar på att Myrdal 2015 med några timmars marginal hölls kvar bland de levande. Som skrivande och tänkande har han därmed fortfarande kontrollen över sitt liv och slutliga eftermäle. En central fråga är hur han förvaltar sina kondenserade livserfarenheter om mångkultur som han redovisar i Mosaik-intervjun 1982.

I Ett andra anstånd håller Jan Myrdal fast vid sina personliga erfarenheter av kulturens betydelse för socialt och politiskt liv. Men det blir bara privat och då det sammanfattas i kollektiva termer bara historia. Myrdal drar inga slutsatser vad gäller dagens politiska situation. Myrdal ger istället understöd till den destruktiva roll vänstern har spelat för den katastrofala situation vi har i Sverige idag. Tydligast blir det i den politiska alliansen med islam. Frågan blev riktigt het 1989 då Irans ayatolla Khomeini utfärdade sin dödsdom över Salmen Rushdie. Dödsdomen upprör, men Myrdal gör motstånd mot en internationella rörelse  som bland annat tog sig uttryck i offentliga uppläsningar ur Rushdies Satansverser. Ur Ett andra anstånd.

Jag vägrade delta. Enligt gällande svenska tryckfrihetsförordning var Satansverserna hos oss skyddade. Det med rätta, och jag försvarade det. Jag fann dock denna mångreligiösa intellektuella samstämmighet i grunden falsk och politiskt imperietjänande. Det berodde inte bara på att jag i Kina under samtal med muslimska ledare i såväl stora moskén i Xian som den i Shanghai funnit deras upprördhet över vad Rushdie skrivit vara densamma som den jag mött i Indien. Boken hade icke fått publicerats i Kina, för att inte skapa religiösa motsättningar

Jag menade att som medveten, och som marxist för övrigt om man vill hänvisa till det, var frågan om tro och därmed tabu verklig. Den krävde insikt och eftertanke. Det Rushdie skrivit grep djupt och smärtsamt in i många miljoner människors medvetande.

Vänsterns grundläggande inställning till religionen har varit att religionen är en privatsak, och att kyrkan skall skiljas från staten. Tanken har också stöd i kristendom – Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör – men definitivt inte av islam, som är politisk doktrin och religion i ett. Genom vänsterns alliansen med islam undergrävs dessa principer. Det Myrdal här kallar marxister har av Myrdal fått en egen religion att försvara, islam. Myrdal har långt tidigare motiverat sitt ställningstaganden och då på ett sätt som med tanke på de senaste årens massinvandring kan upplevas som provocerande. Myrdal (Svenska Dagbladet 22/2 1990): Imamens dom över Salman Rushdie var en åtgärd (som) möjliggjorde för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde”. Är det omskärelse, könssegregering, barnäktenskap, hedersmord som avses, eller shariapolis för slöjor på skolbarn, organiserad brottslighet, rån, våldsbrott och våldtäkter, stenkastning mot blåljuspersonal som är en förutsättning för deras människovärde. När blev en ayatollas religiösa dogmer en förutsättning för mänsklig frigörelse?

Ja, Myrdal menade och anser faktiskt att kritiken mot dödsdomen måste hållas tillbaka. Kampen mot “imperialismen” är överordnad. Allt är  enligt den totalitära blicken tvunget att passa in i en enkel formel för att skapa enighet. Proletärer i alla länder förena er, för vilket alla andra identiteter, maktstrukturer, fördomar, “rasistiska” ideologier måste tonas ner. Detta var inget nytt. De organiserade i den kommunistiska internationalen hade under 1930-talet kritiserat kulturradikalerna för angreppet på kristendomen i “Guds Gröna ängar”. Samma tradition hölls levande under 1970-talet genom Gormander, Gunnar Ohrlanders pjäs Hoppets Här. Att inte provocera religiösa föreställningar var en väl inarbetad tankefigur, en tillämpning av dialektiken i marxismens filosofi. Som politisk strategi inom den västerländska kulturkretsen var den i bästa mening balanserad. Den egna ideologins totalitära anspråk fick stå tillbaka. Klassens enhet som bara fanns inom nationens ram var det viktiga.

Är det möjligt att följa denna modell på det globala planet? Det helt avgörande problemet är att det finns ingen mångkultur som jordens proletärer kan enas kring och som kommer att vara det nödvändiga kittet mellan dem. Vad vi ser i Sverige idag är hur denna strategi faller, genom att Sverige destabiliseras som nationalstat men också genom att motsättningarna mellan minoriteter och majoriteten ökar i Sverige. Vänstern tror att marxismen har egenskaperna att kunna ena och leda, som en slags politisk vetenskap. Att inte ens det svenska folket ställer upp för de svenska marxisterna, spelar ingen roll varken för Jan Myrdal eller någon annan av dess ideologer. Denna brist på anknytning till det svenska folket har lett Sveriges marxister in i famnen på alternativa vänner. Under flera årtionden var det Sovjets bajonetter som gav politisk makt, idag så lutar alltfler till att i Kina se hoppet för framtiden.

Hur känsliga är vi svenskar för religiösa, i vårt fall kristna tabun? Vår historia ger ett svar. August Strindberg drevs visserligen i landsflykt under 1880-talet för sina angrepp på den kristna nattvardens sakrament i novellsamlingen Giftas, men angreppen på Strindberg var i grunden politiska. Strindberg fälldes aldrig för hädelse. Hedenius angrepp på svenska kyrkan under 1950-talet riktade sig mot den kyrkliga byråkratin och ledde till att blasfemiparagrafen upphävdes 1970. “Vänstern” hade segrat, religion var inte längre en statsangelägenhet, utan en privatsak. Religionsfriheten motiverade inga inskränkningarna i yttrande- och tryckfriheten.

Denna vänsterns seger blev kortvarig. Orsaken var inget högkyrkligt motangrepp, utan resultatet av en vänsterliberal förnyelse i nya offergrupper, “förtryckta” att politiskt exploatera. Inte minst har Myrdals 68-vänster varit aktiva i att framställa islam till offer för förföljelse och Sveriges folk stämplat som de “islamofobiskt” förtryckande. Den politiska korrigeringen av svenskarna föll på rättsväsendet, det handlar om tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp(HMF/1949) som kontinuerligt utvidgats till att omfatta alltmer. Från början härstamning och trosbekännelse, som 1970 utvidgades med ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, 2002 tillkom sexuell läggning och 2019 könsöverskridande identitet eller uttryck.

Lagen om hets mot folkgrupp har utvidgats till att gälla även uttalanden om islam, islamofobi. Det liberaler och arbetarrörels kämpat för under 1900-talet avskaffades av hänsyn till en främmande religion, islam, av en sammansmältning i ett vänsterliberalt block. Blasfemi, hädelse, har åter blivit ett brott i Sverige. Att Jan Myrdal ställer upp till islams försvar är särskilt anmärkningsvärt med tanke på Myrdals tydliga varningar för mångkulturella samhällen. När Myrdal på 1990-talet strider för att politiskt aktivera religiösa tabun handlar det inte ens om våra egna kristet präglade tabun, utan om att vi skall underordna oss en främmande kulturs tabun, den islamska. På Pen-möten under mitten av 1990-talet försöker han förklara sin sak: “I varje samhälle men på olika sätt alltefter tidsepok och just då rådande tradition finns tabuiserade föreställningar”. Men Myrdal går inte vidare med att beskriva vilka tabun vi skall underordna oss och som Satansverserna bryter mot. Myrdal beskriver inte ens i Ett andra anstånd vad dessa tabun består av. Istället konstruerar han ett västerländskt tabu. En blekfet tysk författare som i en roman utsätter Anne Frank för grova våldtäkter och tortyr som leder till hennes död i Auschwitz. En sådan skandalhistoria skulle leda till samma slag av protester här som de som nu riktas mot Salman Rushdie inom den muslimska civilisationen är Myrdals poäng. Jaha…. tror Jan Myrdal verkligen det?

Detta är en i flera aspekter märklig argumentation, och medvetet inbäddad i en redan existerande politisk konflikt, den mellan Israel och Palestina. Strategin, den totalitär, att låta ett enda internationellt vara styrande för allt, är farligt begränsande. Den blockera allt konstruktivt och pragmatiskt tänkande. Den är giltig för Myrdal och möjligen så dras vänsterns alla anhängare av världsrevolution ned i detta ideologiernas brist på analys och självständig tanke. Varför skulle vi här i Sverige låta oss styras av de tabun som ligger till grund för islam och sharialag?

Så här långt har jag försökt förstå Jan Myrdals egna perspektiv och argument utan att gå djupare in på vad den fatwa bestod av, för det har heller inte gjorts av JM.

Enligt den ENGELSKA utgåvan av Wikipedia:

We are from Allah and to Allah we shall return. I am informing all brave Muslims of the world that the author of The Satanic Verses, a text written, edited, and published against Islam, the Prophet of Islam, and the Qur’an, along with all the editors and publishers aware of its contents, are condemned to death. I call on all valiant Muslims wherever they may be in the world to kill them without delay, so that no one will dare insult the sacred beliefs of Muslims henceforth. And whoever is killed in this cause will be a martyr, Allah Willing. Meanwhile if someone has access to the author of the book but is incapable of carrying out the execution, he should inform the people so that [Rushdie] is punished for his actions.

— Rouhollah al-Mousavi al-Khomeini.
Är detta en variant av statsterrorism? För att förstå problemet med denna fatwa och reaktionerna på den har jag gjort ett antal sökningar på nätet. Förvånande är hur frånvarande denna förbannelse är då det gäller att göra en misshaglig författare fredlös.
Fatwan är generell, den riktar sig mot alla oavsett bakgrund och tro. Kan detta uppfattas som annat än en krigsförklaring mot alla kafir, mot alla icke-muslimer, som uttalar sig mot islam. Eftersom en teologisk motivering saknas är det svårt att förstå fatwan som ett försvar för religion och religionsfrihet. Fatwan är utfärdad av den högsta makten i en totalitär teokrati. Den är politisk och den förespråkar individuellt våld, den uppmanar till terrorism. Det är framförallt denna terrorism som de som försvarade fatwan därmed döljer.
När Samual Huntington skrev sin bok civilisationernas kamp kom däremot protesterna från vänstern, som om han var orsak till en utveckling som fatwan redan dragit in världen i. Att så få reagerade mot fatwan beror kanske på att den helt enkelt inte överraskad. Redan under åren 78-79 försökte Iran destabilisera sin grannländer genom att uppmana shiitiska minoriteter till revolt.  De revolutionära appellerna riktade sig inte endast till de konservativa monarkierna runt persiska viken och Saudiarabien. Det var också anledning till västvärldens tysta medgivande till Saddam Husseins anfall på Iran 1982.
Var diskussionen i väst kring civilisationernas krig en reaktion på framväxten av politisk islam genom mullornas revolution i Iran som internationaliserades genom deras fatwa mot Salmen Rushdie.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *