Religion

Satansverserna

11 feb , 2020  

På vilket sätt var Salmen Ruskdies Satansverser hädiska? Vilken grund hade Ayatolla Khomeini för att utfärda en dödsdom mot bokens författare och de som befattade sig med den? Ett antal översättare har mördats och skadats. Mina sökningar i svenska medier har inte get något svar, vilket är märkligt. Dödsdomen gäller fortfarande och boken uppmärksammas nu på grund av att det är 30 år sedan fatwan utfärdades, och inte ens nu tillhandahålls en kortfattade redogörelser i sak. Inte ens Wikipedia går in på vad i boken som bryter tabun. Det verkar mer handla om rädslan för att peta i en politisk explosiv materia, dvs islam, och för den sakens skull vika ner sig för islams egna tabun, tvs teologiska svagheter? Ställ inga frågor, underkasta er. Att jag nu hitta några beskrivande redogörelser och analyser av Satansverserna har förstärkt mina frågor. Varför gräver jag ner mig i denna frågas myller av detaljer? Det beror på att frågan har blivit av intresse eftersom jag skriver en artikel om varför den svenska vänstern kramar islam. Den handlar om Jan Myrdal och hans motstånd mot svenska Pens solidaritetsmanifestationer till stöd för Salmen Rushdie. För att läsarna till länkad artikel själv skall slippa göra egna eftersökningar kommer här de svar jag hittat.

Mohammed Omar Den vackraste visan om kärleken:

Ekerwald var väldigt sysselsatt med Bibeln under den perioden, han arbetade på boken En fritänkare läser Bibeln (2014), och frågade mig vilka verser i Koranen jag tyckte mest om. Jag funderade ett tag, sen sa jag: ”De vackraste verserna kom inte med”. Han tittade förvånat på mig. ”Vilka då?” undrade han. ”Satansverserna”, sa jag med ett mefistofeliskt leende. Jag visste att Ekerwald skulle tycka om den typen av klurighet. Han kände väl till Ture Nermans dikt.
Jag hade sagt vad jag sagt utan att egentligen tänka så djupt. Men ju mer jag forskade i saken desto mer sanning tyckte jag det låg i mitt svar. Satansverserna är oerhört vackra, språkligt såväl som moraliskt. De flesta svenskar är bekanta med namnet ”Satansverserna” som titeln på en hädisk roman av Salman Rushdie. Jag har försökt läsa den, men inte kommit så långt. Jag har upplevt den som tråkig. Till skillnad från romanen är de ursprungliga Satansverserna korta och kärnfulla.
Av namnet att döma kan man få för sig att verserna ska vara förskräckliga och skrämmande. Men de är inget av detta. De förkunnar tvärtom kompromissvilja och tolerans – motsatsen till den fanatism som har gett muslimer så dåligt rykte i väst.
Muhammed hade börjat predika en ny religion för sina landsmän. Det viktigaste i hans budskap, som var mycket influerat av judendom och kristendom, var monoteismen: Gud är en. Detta blev inte så väl emottaget av araberna, vilka till större delen var polyteister. De dyrkade både gudar och gudinnor. Det fanns ett myller av kultorter och i flera av dem vördade man ”himmelska stenar” som påminde om den svarta stenen i Mecka. I Mecka ska det förutom en sten ha funnits hundratals gudabilder, som tragiskt nog blev förstörda när muslimerna tog över. Så förstörelse av gamla skulpturer är inget som Islamiska Staten har hittat på.
Men det var inte bara tempel och idoler som utplånades av den nya religionens anhängare, utan även den arabiska skatten av myter, hymner och dikter, ja, som islamkännaren Tor Andrae skriver i sin Muhammedbiografi: ”När det gäller den diktning som ägde religiös eller magisk natur tillkommer också den omständigheten att islam genom sin fiendskap mot den gamla religionen kraftigt bidrog till att utplåna resterna av all förislamisk litteratur, i vilken de gamla gudarna omnämndes.”
Det hade dock inte behövt gå så illa. Den nya och den gamla religionen hade kanske kunnat samexistera, nämligen om den toleranta och försonliga sida som Muhammed uppvisade i Satansverserna hade kommit med i Koranen. Så här lyder de i min egen översättning från engelska:
Har ni besinnat al-Lat och al-Uzza,
och Manat, den tredje och sista?
Dessa är de högtflygande tranor
till vars medling vi sätter vårt hopp.
Dessa tre arabiska gudinnor, al-Lat, al-Uzza och Manat, kallades också ”Guds döttrar” och dyrkades med stor iver av meckanerna. Numidiska tranor eller gharaniq som de heter i originalet, ansågs kunna flyga högre än andra fåglar och symboliserade därför adel och upphöjdhet. Dessa komplimanger måste ha smickrat polyteisterna.
I dessa verser visar Muhammed att han kunde kompromissa med sin stränga monoteism och tillåta araberna att behålla sina gudar som medlare. När Muhammed kom med dessa verser såg det ut som han skulle kunna nöja sig med att bara reformera den gamla religionen utan att utplåna den. Allah var visserligen den högste guden, men de andra fick finnas. Muhammed hade sträckt ut en hand.
Men detta vackra tillstånd av tolerans, fred och försoning varade inte länge. Efter ett tag kom Muhammed tillbaka och förklarade att dessa verser kom från Satan och inte från Gud. Han drog tillbaka den utsträckta handen. Därefter började han och hans lärjungar att tala nedsättande och hånfullt om arabernas gudar. Splittringen blev bara värre och så småningom utbröt krig och Muhammed förklarade att det var en helig plikt att utrota månggudadyrkarna.
Dessa verser, som alltså påstås ha kommit från Satan, är i min mening mer moraliskt högtstående än de som påstås ha kommit från Gud och som befaller att de gammaltroende araberna ska dödas. Gud blev nu en så avundsjuk härskare att Han inte nöjde sig med att vara högst i rang – ingen rival, oavsett hur ringa och hur ödmjuk, fick finnas vid hans sida. Upphöjd är Han i sin ensamhet.
Muhammed gav med andra ord Satan äran för några av sina bästa verser. Den vackraste visan om kärleken, skriver Nerman, ”skulle ha lyst över länderna”. Satansverserna, om de hade kommit på pränt, det vill säga blivit en del av Koranen, hade lyst med toleransens ljus i islamvärlden.
Det finns muslimer som skäms så mycket över dessa Satansverser att de har försökt sopa dem under mattan. De finner det komprometterande att profeten, som de håller för ofelbar, inte kunde skilja på Satans och Guds röst och att han kunde komma med en uppenbarelse en dag bara för att upphäva den en annan.
Men jag ser inte att man behöver skämmas. Jag tycker man ska försöka göra någonting av dem. Här finns ett frö till en tolerant och inkluderande teologi. Det kanske skulle gå att hävda att Muhammed hade rätt första gången? Satansverserna uppvisar ju en sida av Muhammed som vi är i djupt behov av när hans nutida lärjungar förföljer och dödar människor de betraktar som ”månggudadyrkare” och fortsätter, efter 1400 år, att förstöra andra religioners tempel och bilder. Om jag vore redaktör för en ny utgåva av Koranen skulle åtminstone jag låta de vackraste verserna komma på pränt.

Visst kan man tycka att det för anhängare av islam är avslöjande det som citeras ovan. Men om man är generad och skäms för Satansverserna i koranen så hade väl tystnad varit det smartaste. Rushdis bok har inte enligt länken ovan några egenskaper att den för egen hand skulle hitta en masspublik, så vad hade muslimer att oroa sig för. Det enda upprörande vad gäller Koranens satansverser är att själva historien om verserna sätter Koranen som ett guds ord i fråga. Frågan är om det över huvud taget kan uppfattas som hädelse. Vad vet muslimer egentligen om detta kan man undra. Det verkar som om det är politiker som använder detta för att skapa hat mot lämpliga grupper.

När Kriget mellan Irak-Iran avslutades i slutet av 1980-talet så behövde ayatollah Khomeinis revolutionära regim i Iran en politisk fråga att hetsa upp befolkningen med för att hålla den samman som islamsk flock.

Näst läsare av Rushdies Satansverser kommer här nedan och bekräftar att det inte finns något i boken att uppröra sig över, eftersom han inte ens upptäckt och nämner att det är dessa verser det handlar om.

När “Satansverserna” utkom 1988 var det ingen som anade vad detta skulle leda till. Boken var författarens tredje roman, och han hade tidigare uttalat sitt varma stöd för ayatollah Khomeinis revolutionära regim i Iran. Plötsligt i februari 1989 uttalar denne ayatollah en dödsdom över Salman Rushdie för vad han skrivit i “Satansverserna”, och ett miljonpris sätts på hans huvud. Salman Rushdie tvingas gå under jorden då hotet mot hans liv är i högsta grad allvarligt.

Vad har han då skrivit i “Satansverserna”? Det är en tjock bok på 550 sidor som knappast kan kallas seriös, då den mest består av rent nonsens. Den handlar om skojeri och intriger inom filmbranschen och särskilt inom den del av den indiska lukrativa filmindustri som sysslar med religiösa filmer, ingenting är heligt för den i Bombay födde muslimske författaren Rushdie, men profeten Muhammed nämns åtminstone med respekt. Vida mer respektlös och kritisk är författaren mot England, hans värdland som publicerar honom. Om man nagelfar boken ordentligt finner man egentligen bara tre ställen som ur islamsk synpunkt kunde uppfattas som hädiska. “De politiska ränkerna i Muhammeds harem efter hans återkomst till Mecka som segrare” nämns i förbifarten utan att författaren går in på det (del 1 kapitel 2), i del V kapitel 2 nämns på samma sätt blott i förbifarten Profetens förvirring inför sina första uppenbarelser och hur hans hustru då hjälpte honom på traven med att konkretisera dem, och i del VI kapitel 1 går författaren som längst i sin fina ironi mot Profeten men utan att direkt angripa något och bara genom liknelser, paralleller och i symbolisk form. Med andra ord så finns det ingenting konkret i “Satansverserna” att ens kunna grunda en anklagelse om ärekränkning mot islam på.

Ändå är Salman Rushdie dömd till döden av islam med vilka medel som helst, och 50 miljoner kronor utlovas av ett land som ligger i ekonomisk ruin åt den som mördar honom, och detta pris höjes för varje år som Salman Rushdie än har fräckheten att fortsätta leva.

Detta har givit boken en enastående reklam. Bara därför vill alla läsa den, och den utkommer i ständigt nya upplagor utan att många av dess otaliga läsare egentligen begriper mycket av den. Den är ju så oseriös. Det är ju mest bara flum hela tiden. Den saknar form och sysselsätter sig mest med oanständigheter, vulgärt språk, nonsens och kallprat. Den är egentligen inte värd att läsas och kanske inte ens att tryckas. Det är kort sagt en dålig bok, och den utgör en mycket större förolämpning mot god smak, kulturella värderingar, det engelska språket och vanlig mänsklig intelligens än mot islam.

Hur har då en mäktig nations revolutionäre ledare kunnat vara så dum att han kunnat ta en så totalt oseriös och fånig bok på så fruktansvärt dödligt allvar? Den enda möjliga förklaringen är att ayatollah Khomeini kanske på grund av sin höga ålder måste ha haft många skruvar lösa om inte de flesta. Likväl gäller denna dödsdom fortfarande efter fyra år och efter ayatollahns död, och ingenting kan återkalla den emedan det var en ofelbar ayatollah som avkunnade den. Det hela ställer islam i den mest egendomliga tänkbara dager.

Den fjantiga romanens nästan dominerande oläslighet ger associationer till en annan bok som överreklamerades så astronomiskt på grund av sin speciella revolutionära färg att den togs på så djupt allvar att dess teorier omsattes i verkligheten i en stor del av världen med ekonomisk och politisk katastrof som följd för denna del av världen. Boken var Karl Marx’ oläsligt tråkiga och torra nonsensvetenskapliga mastodontarbete “Kapitalet”. Den höjdes till skyarna av agitatorer, populister, anarkister och revolutionärer, som knappast läste den, för sin ofelbara vederhäftighet, som symbol för våldets berättigande i en oförsonlig klasskamp utan gränser, för profeten Marx’ allt omfattande lärdom och som berättigande för en total världsomfattande samhällsomstörtning med vilka medel som helst, medan hela boken egentligen bara är nonsens i alla sina fåfänga ensidiga tegelstenstunga delar. Marx citerar Goethes “Faust” och Dantes “Inferno” ibland, och det är Marx hela vitterhet. Allt annat är vettlösa resonemang med stöd av oformliga matematiska formler som ingen proletär kunde förstå, och det hela utmynnar i predikandet av proletariatets diktatur med våld som medel, ett samhälle som bara kan byggas på utbildningslöshet och på att hålla folket i okunskap, vilket omsider realiserades av Stalin och hans Gulagsamhälle med Marx’ kvasivetenskap som tvångs läsning för alla.

Det är farligt att ta dåliga böcker på allvar. Risken är att Irans ledares tagande den åderförkalkade Khomeini och den dåliga boken “Satansverserna” på allvar med tiden kan leda till hela den islamska religionens fall, vilket ur vissa synpunkter kanske inte ens skulle vara någonting att beklaga.

Enligt en rapport från C.C.A. har 33,000 kristna flytt från Irak efter Gulfkriget.Under kriget med Iran flydde 60,000. Därmed är det nu av Orientens 14 miljoner kristna mindre än en miljon som bor kvar i Irak. Liknande kristna flyktvågor förekommer i Kurdistan och även från Israels västbank. 1948 levde 25,000 kristna här, 1988 var det 10,000 kvar och idag 7000. Även i Libanon, det enda orientaliska land där kristendomen haft samma status som islam, har den kristna befolkningen minskat från 40% till 25% under inbördeskriget. I södra Sudan, där 3 miljoner mänskor befinner sig på flykt, är 350,000 av dem kristna. Mest alarmerande är den kristna statistiken från Egypten, där den koptiska kyrkan räknat med 8 miljoner medlemmar, som nu officiellt är reducerade till tre miljoner. Allt beror på inbördeskrigen och fundamentalismens utbredning.

Från Egypten har vi fått följande märkliga försvar för fundamentalismen:
“Ni västerlänningar kallar oss fanatiker, men vi är inga fanatiker. Vi är bara trogna mot vårt eget ursprungliga naturliga och förnuftiga sätt att leva. Vad vi reagerar emot är ert västerländska så kallade civiliserade sätt att göra livet onaturligt och ohälsosamt. När vi ser diskotek där det dansas till outhärdligt gräslig musik och röks allt möjligt ohälsosamt, när vi ser er bli berusade och uppföra er som djur, när vi ser feta turister som bara blir uttråkade av att njuta av att betala för sina prostituerade flickor, pojkar och barn, när vi ser den amerikanska “junk food”-kulturen explodera med coca cola, sötsaker, popcorn och chips, onaturliga grälla kläder och billig vulgaritet ersätta vårt eget antika enkla och naturliga sätt att leva på ett anspråkslöst sätt, så reagerar vi mot dessa västerländska moden som bara för insjukdomar och kriminalitet i vårt land. Vi vill inte ha någon drogkultur, prostitution,rockmusik eller MacDonalds. Vi vill vara oss själva. Vårt enda skydd är Koranens fasta identitet. Den är vår enda tröst mot synd och korruption, mot vulgariseringen och prostitution av vårt samhälle. Vi är i grunden mänskliga och föredrar att förbli mänskliga. Vi vill inte ha någonting av den västerländska amerikanska omänskligheten i form av dålig musik, dålig mat, dåliga skyskrapor, dåliga vanor och onda gifter. Därför väljer vi att skydda oss genom att bygga Koranens andliga murar högre mot er gudlöshet. Det är inte vårt fel. Skyll er själva som har en så dålig kultur.”

Vad säger då muslimer själva om vad det är som är så upprörande med Rushdies Satansverserna. Hur står det till med islam om dess anhängare upprörs över att icke troende inte tror? Vad anser de om sina egna ledare som använder det faktum att ickemuslimer icke tror på Allah för att hetsa upp troende till att mörda en författare som gör just det, inte tror på Allah?

Det finns en möjlighet att allt detta är felaktigt. Salmen Rushdie är född muslim och enligt islam så är straffet för apostasi döden. Hur är då dödsdomen mot Salmen Rushdie formulerad. Enligt den ENGELSKA utgåvan av Wikipedia:

We are from Allah and to Allah we shall return. I am informing all brave Muslims of the world that the author of The Satanic Verses, a text written, edited, and published against Islam, the Prophet of Islam, and the Qur’an, along with all the editors and publishers aware of its contents, are condemned to death. I call on all valiant Muslims wherever they may be in the world to kill them without delay, so that no one will dare insult the sacred beliefs of Muslims henceforth. And whoever is killed in this cause will be a martyr, Allah Willing. Meanwhile if someone has access to the author of the book but is incapable of carrying out the execution, he should inform the people so that [Rushdie] is punished for his actions.

— Rouhollah al-Mousavi al-Khomeini.
Fatwan är generell, den riktar sig mot alla oavsett bakgrund och tro. Kan detta uppfattas som annat än en krigsförklaring mot alla kafir, mot alla icke-muslimer, som uttalar sig mot islam. Eftersom en teologisk motivering saknas är det svårt att förstå fatwan som ett försvar för religion och religionsfrihet. Fatwan är utfärdad av den högsta makten i en totalitär teokrati. Den är politisk och den förespråkar individuellt våld, den uppmanar till terrorism. Det är framförallt denna terrorism som de som försvarade fatwan därmed döljer.
När Samual Huntington skrev sin bok civilisationernas kamp kom däremot protesterna från vänstern, som om han var orsak till en utveckling som fatwan redan dragit in världen i. Att så få reagerade mot fatwan beror kanske på att den helt enkelt inte överraskad. Redan under åren 78-79 försökte Iran destabilisera sin grannländer genom att uppmana shiitiska minoriteter till revolt.  De revolutionära appellerna riktade sig inte endast till de konservativa monarkierna runt persiska viken och Saudiarabien. Det var också anledning till västvärldens tysta medgivande till Saddam Husseins anfall på Iran 1982.
Var diskussionen i väst kring civilisationernas krig en reaktion på framväxten av politisk islam genom mullornas revolution i Iran som internationaliserades genom deras fatwa mot Salmen Rushdie.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *