Klyvnadens tid

Vad visar 2018 års valresultat? Många ser sig  som valet segrare, SD, C, V, Kd. Till och med Mp genom att att klara 4 procent spärren. Vad som rent faktiskt hänt i den svenska väljarkåren finns nu siffror på. Det finns en tydlig vinnare och en tydlig förlorare som medierna har väldigt svårt att berätta om. Den svårsmälta sanningen för vänsterliberaler av alla slag är att det är arbetarklassen som lämnat de förlorande socialdemokraterna till vinnarna sverigedemokraterna. I övrigt har väldigt lite hänt mellan blocken i riksdagsvalet 20128. Oräknade utlandsröster förändrar inte resultatet annat än på marginalen, var det sista mandatet hamnar.

Hur mandaten fördelats mellan blocken de tre sista mandatperioderna.

Sveriges väljare har en tydlig vinnare och en tydlig förlorare. De rödgröna har förlorat 14 mandat och Sverigedemokraterna har ökat 13 mandat. Denna bild kan endast marginellt brytas av utlandsrösterna. Väljarna har straffat de rödgröna trots ekonomisk högkonjunktur vilket gör utslaget än tydligare. Väljarna straffade de rödgröna 2018 på samma sätt som Alliansen straffades 2014. Fallet för Alliansen var dock djupare och ökningen för valets vinnare, även då SD, var större.

Det som skrämmer socialdemokratin är att det fram för allt är LO-folket överger socialdemokratin. Enligt SVT:s vallokalsundersökning minskar S andel bland LO-medlemmar från 51% till 38% mellan 2014 och 2018. Detta är svårsmälta siffror som många på vänsterkanten försöker finna förklaringar till. Att de stämmer väl överens med väljarstödets förändring mellan blocken gör dem mycket svåra att avfärda.

Grafen talar sitt tydliga språk och stämmer väl överens med hur SD:s stöd bland väljarna har pendlat under mandatperioden.

Valet pekar mot regeringsskifte vilket understöds av att majoriteten av alliansens väljare vill att SD skall ingå i alliansens väljarunderlag. Detta är en tydlig signal varför Löfvens ovilja att stiga av statsministerposten är anmärkningsvärd. Utrikesminister Wallström uttryckte i ett samtal med SR avvikande uppfattning, att S borde gå i opposition. Löfven vill använda statsministerposten för att påverka regeringsbildningen under undantagsregleringen DÖ.

För att grumla bilden av en tydlig segrare gör Public Service allt för att framhäva småpartiernas framgångar utan att tala om att det rör sig om rörelser inom blocken, detta gäller inte minst Vänsterpartiets framgång som till stordelen kan tillskrivas att F! nästan utplånats. F! minskade  2,6 procent till 0,4 procent. Vänsterpartiet ökade 2,2 procent. Väljarna har inte låtit sig påverkas av medierna och den politiska elitens feministiska dagordning. Även C har tjänat röster på F!:s bekostnad, den viktigaste källan till Kd:s och C:s sammanlagda ökning på 4,3 procent är dock Moderaternas tillbakagång på 3,4 procent.

Valresultatet 2018 uttrycker en tydlig vilja från väljarna om ett regeringsskifte. För De Övriga partierna är det dock DÖ som gäller. Under fyra år har alliansen låtit S och Mp med stöd av V fortsätta regera trots den ena krisen efter den andra. Alliansen förväntar sig nu att de rödgröna skall träda tillbaka på samma sätt för att förhindra att SD skall få ett inflytande. Maktpolitikern Stefan Löfven vägrar hårdnackat och hoppas att kunna splittra Alliansen. Den politiska skönsång som han efter fyra års regeringsinnehav kan göra troligt imponerar inte. Löfven har valt konfrontation i ordkaskader av samarbete, vilket endast kommer att leda till polarisering, och sluta med en förnedrande förtroendeomröstning i riksdagen. Så länge som inte SD släpps in är detta en strid om positioner vid köttgrytorna. Den mångkulturella visionen är DÖ:s gemensamma skötebarn. Massinvandringen måste enligt den fortsätta. Så enkelt är DÖ-upplägget.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson