Klyvnadens tid

Den självbiografiska berättelsen Fri har översatts till ett trettiotal språk och utsetts till årets bok. Lovorden har duggat  och varit översvallande. Det handlar om kalla krigets Albanien, Europas Nordkorea. Författaren: 42-åriga Lea Ypi, en högprofilerad akademiker och politisk aktivist, professor vid London school of economic, där hon bland annat undervisar i marxism. Ypi är också rådgivare till Albaniens nuvarande regering. Bakom bokens teorier om frihet döljer sig en hyllning till “proletariatets diktatur”. Det anmärkningsvärda är att ingen som diskuterat boken berör detta uppenbara faktum: att Lea Ypis ideologiska budskap är att proletariatets diktatur handlar om frihet.

I bokens första del skildras barndomen i en familj som tillhör “klassfienden”. Leas mor och far har inte avrättats eller satts i fängelse men står under säkerhetstjänstens bevakning, och nekas utbildning, och har heller inte möjligheten att lämna Albanien. Vi befinner oss i ett land där proletariatets diktatur är den vägledande teorin för statens organisering. Diktaturen rättfärdigas med att den bedrivs i “proletariatets” intressen, och att målet är ett klasslöst samhälle., och därmed ett sekulärt evangelium om hela mänsklighetens befrielse. Den kristna frälsaren har ersatts av proletariatet, en kollektiv frälsare.

Det anmärkningsvärda är hur Lea kunnat fastna för denna utopiska illusion med tanke på sin familjs historia. Hur ser då Lea Ypis logik ut. Så här beskriver hon sina erfarenheter under proletariatets diktatur.

Jag hade precis blivit pionjär, ett år tidigare än de andra i min årskull. Jag hade blivit utvald till att representera min skola vid kransnedläggningen vid gravarna för de fallna hjältarna från andra världskriget, och hade numera ansvaret för att leda mina kamrater i trohetseden till Partiet. Innan dagens lektioner börjar stod jag framför hela skolan och deklamerar högtidligt: “Envers pionjärer! I Partiets och sakens namn, är ni redo att kämpa” “Alltid redo” dundrade pionjärerna till svar. Mina föräldrar var stolta och som belöning för mina bedrifter åkte vi på semester till havet.

Ett halvår senare i december 1990 skulle denna den proletära diktaturens normalitet falla samman då Partiet förklarade att Albanien är en flerpartistat. För Lea Ypi går något fundamentalt och existentiellt förlorat:

Jag hade levt i tron att det inte fanns något bättre än kommunism. Varje morgon i hela mitt liv hade jag vaknat med en önskan om att göra någonting som fick den att komma snabbare. Men i december 1990 gick samma människor som tidigare hade marscherat för att fira socialismen och den annalkande kommunismen ut på gatorna för att kräva dess slut. Folkets representanter förklarade att det människor upplevt under socialismen inte var frihet och demokrati utan tvärt om tyranni och tvång.

Det samhälle Lea föds till 1979 är ett med terror sammanhållet land. Det är förutom våldet, marxisternas ideologiska vision som håller samman landet. För att detta mål skall omfatta en stor del av befolkningen krävs inte minst skolor. Det är f.f.a. som en begåvad och ambitiös elev vi möter Lea i hennes vandring in i det albanska samhället. Här uppkommer ett växande problem, Lea tillhör genom sina föräldrars bakgrund “klassfienden” som skall passiviseras om inte rent av elimineras. Att hemlighålla en familjehistoria är en vanlig överlevnadsstrategi och det är också vad familjen Ypi försöker göra för sina barn.

För att dölja farföräldrarnas och andra släktingars historia använder föräldrarna ett kodspråk. Släktingar som varit eller befinner sig i fängelse beskrivs som att de studerar på universitet. Då de frigavs kallades det examen. Att bli “avstängd” var det samma som att bli avrättad och de som tog livet av sig sades ha “slutat frivilligt”. Det är först då Lea är elva år och regimen störtas som den dubbla bokföringen avslöjas. Det är ett förhållningssätt som har ett pris. Det studiebegåvade barnet lämnas utan motbilder i det marxistiska propagandamaskineriets våld, proletariatets diktatur normaliseras. Det våld som Leas släkt utsatts för undanhålls henne. Kvar är vardagen som Lea upplevde som demokratisk, som frihet, men står i skarp kontrast till hennes familjs historia.

Jag fick veta att den tidigare premiärministern som jag avskytt under hela min uppväxt och vars namn min pappa bar inte hette likadant av en slump. Han var min farfarsfar. Bördan av det namnet hade vilat tyngt på pappas axlar under hela hans liv och förstört alla hans framtidsplaner. Han hade inte kunnat studera det han ville …. Han hade varit tvungen att sona för ett fel han inte begått och be om ursäkt för åsikter han inte delade. Min farfar ….. hade fått betala för sitt blodsband med femton år i fängelse. Jag skulle fått betala om inte min familj hade ljugit för att hålla det hemligt.

…..

Jag skulle även ha blivit bestraffad för min mammas släkt fick jag veta. …..  En påstådd folkfiende hade en gång stått där(i ett fönster i en fastighet de ägde) och skrikit “Allah akbar” innan han kastade sig  ut. Han hade försökt fly undan tortyr. Året var 1947. Mannen var hennes(moderns) farfar.

Dessa korta nedslag i Leas familjehistoria som hon under några veckor fick ta del av ställde henne inför ett val. Skall hon hålla fast vid sin barndoms normalitet, sin banala pionjäranda? Heller lyckas med att utifrån sin familjehistoria skapa en ny identitet? När boken FRI skrivs har ytterligare trettio år gått och den frågan är redan avgjord. Men den fråga som Lea ställer till sina föräldrar förtjänar att upprepas just för svaret.

Jag undrade om min familj någonsin skulle ha avslöjat för mig vilka vi var, för att förhindra att bli någonting de inte ville kännas vid, eller för att skydda mig från en övertygelse de inte delade.
“Nej, men du skulle ha förstått det själv”, svarade de.
“Men tänk om jag inte hade gjort det?”
“Det skulle du”, svarade de.

Föräldrarna hade fel. Det var minst sagt aningslöst att utelämna barnet till sina politiska och ideologiska motståndare. Leas val av proletariatets diktatur var inte endast ett val mellan familj och det marxistiska kollektivet. Vad som hände i Albanien under 1990-talet då det liberala globala ekonomiska experiment slutade i väpnande konflikter bidrog, liksom Leas erfarenheter  av den marxistiska aktivismen som frodades på de universitet där hon studerade under 00-talet.

Under alla omständigheter är det intressant att ta del av hur Lea formulerar sig då hon fördelar skulden mellan familjen och den marxistiska maktapparaten.

Jag fick veta sanningen under en period då den inte länge var farlig, men då jag också hunnit bli gammal nog att undra varför min familj hade ljugit  för mig så länge. Kanske litade de inte på mig. Men om de inte gjorde det, varför skulle jag då lita på dem? Jag var uppvuxen i ett samhälle där politik och utbildning genomsyrade alla aspekter av livet, och följaktligen var jag en produkt av både min familj och mitt land. När konflikten mellan de båda kom i ljuset blev jag bländad. Jag visste inte var jag skulle fästa blicken, vem jag skulle tro på. Ibland tänkte jag att våra lagar var orättvisa och våra härskare grymma. Andra gånger undrade jag om min familj förtjänade det straff de ålagts. Om de verkligen hade brytt sig om frihet skulle de ju inte haft tjänare. Och om de hade brytt sig om jämlikhet skulle de inte varit så rika. Men farmor sa att de också hade velat att saker skulle bli annorlunda. Min farfar var socialist – han tog avstånd från de privilegier hans familj  åtnjöt. “Men varför hamnade han då i fängelse envisades jag. “Något måste han ha gjort. Ingen hamnar i fängelse utan orsak.” “Klasskrig”, sa farmor. “Klasskrig är alltid blodiga”.

För Partiet var offrandet av individuella önskningar en fråga om historisk nödvändighet, priset för en övergång till ett framtida bättre tillstånd. I skolan fick vi lära oss att varje revolution innebar en övergångsperiod av terror.

Lea är vuxen när hon formulerar sig och uttrycker den ideologi hon fastnat i. “Klasskrig” är det marxistisk svaret på hennes frågor även om det som här är placerat i farmoderns mun. Hur såg då det “klasskrig” ut som här påstås var orsaken till behandlingen av hennes far och morföräldrar.

Det fanns inget proletariat i Albanien under 1930-40-talen. Så någon proletär revolution har aldrig ägt rum i Albanien. Faktum är: någon proletär revolution har aldrig ägt rum någon stans. Det handlade alltså inte om någon “proletär diktatur”. Det handlar om den  maktapparats diktatur som Lea Ypi konsekvent skriver med stor bokstav: Partiet. Partiet var ingen klassorganisation för proletärer. Partiet var ett politiskt avantgarde med målsättningen att genomdriva en marxistisk utopi. Marxisterna i Albanien uppnådde en tillräcklig styrka genom den roll de spelade i befrielsen Albanien från italienska och tyska ockupanter under andra  världskriget. Albanska Arbetets Parti som det hette fick tillgång till vapen och kontroll över de styrkor som jagade ut tyskarna, det var nyckeln till den politiska makten i Albanien. Det handlar inte om proletariatet utan om en självutnämnd politisk elit främst rekryterad bland intellektuella. Till och med begreppet proletariat har lite med verklighet att göra, det är konstruerat i enlighet med den marxistiska utopins behov av en samhällelig kraft som skall leverera förändring. Proletariatet definieras främst i dess förhållande till “produktionsmedlen”, att de är egendomslösa, vilket utesluter alla fria hantverkare som äger sina verktyg. Marxister  definierar sin arbetarklass inte efter dess egna egenskaper som den skapande delen av befolkningen, utan efter sin fiendes – kapitalisternas – företräden i kraft av sitt ägande. Klasskriget är inte arbetarklassens utan helt och hållet följden av marxismens spridning. Det är antalet marxister som avgör om inbördeskrig och terror kommer att breda ut sig eller inte. När marxisterna tagit makten så tillåter de inte ens arbetarklassen att organisera sig i fria fackföreningar.

Varför heter boken Fri, och varför handlar den så mycket om frihet. Enligt Lea var frihet slagordet som vägledde anstormningen mot Partidiktaturen.

Kommunismen, det system vi strävade efter att skapa, där klasskonflikter skulle försvinna och varje människas möjligheter fritt skulle utvecklas, var också borta. Det hade försvunnit inte bara som ideal, inte bara som styrelseskick, utan också som tankekategori.

Att återerövra förståelsen för den marxistiska utopin om frihet har därför blivit Lea Ypis bidrag till att förnya och återupprätta anspråket på “proletariatets” diktatur. Det är boken Fri:s budskap. Lea Ypi presenterar här två tolkningar av frihet som står mot varandra. Det är dels  det nybildade Frihet och Demokratis som det presenteras i partitidningens första nummer i december 1990, vars motto var: individens frihet är garanten för allas frihet. I tidningens första ledare citeras: bara sanningen är fri, och bara så blir friheten sann. Partiets marxistiska frihet väljer Lea att formulera enligt följande: för partiet var offrandet av individuella önskningar en fråga om historisk nödvändighet, priset för en övergång till ett framtida bättre tillstånd, det klasslösa samhället. och vidare

Men med tiden skulle de kämpande proletärerna avgå med segern. När människor får växa upp i ett humant system, och barn undervisas i rätt idéer … internaliserar de dem. Klassfienderna blir färre till antalet och klasskampen mildras först, för att sedan helt upphöra. Det är då kommunismen tar vid, och det är därför den är överlägsen socialismen: den har inget behov av lagar för att straffa människor, och den befriar människor en gång för alla.

I Lea Ypis idévärld har inget hänt sedan Karl Marx. Den bygger på föreställningen om människan som en sociala varelse, som formas av samhällets ekonomiska förhållanden, vars omfattning är gränslös och en garanti för att den “nya människan” kan skapas. Det är bara ett aber: 1900-talet har varit ett århundrade av katastrofer för marxistiska partier som utövat makten med “proletariatets” diktatur som modell och övergångsform till “klasslöshet”. Vad gäller Lea Ypis familjs erfarenheter finns tydligen inget ansvar att utkräva: I fråga o min egen familjs öde finns det inget att förklara, att kontextualisera, eller att försvara – det enda som finns var det meningslösa förstörelsen av deras liv. Lea Ypi fortsätter

Kanske att terrorns tid var över då jag föddes. Eller kanske hade den ännu inte börjat. Hade jag blivit räddad av dessa nya omständigheter, eller var jag på något vis fortfarande dömd till olycka eftersom jag inte fått upptäcka dess saker på egen hand.

Men faktum är att den albanska säkerhetstjänsten Sigurimi bedrev sin verksamhet då Lea Ypi formades till ett föredöme bland Pionjärer, de unga klasskämparna. Men i den idéernas värld som Lea Ypi lever når verkligheten inte in. För tror man att en tid av terror med målet att förinta sina politiska fiender skall vara övergångsformen till ett samhälle där människor är helgonlika varelser där inte ens lagar behövs, lever man inte i en värld bestående av människor med alla dess variationer i personligheter. Man lever i teoriernas, i abstraktionernas värld, där människor beskrivs som “oskrivna blad” som kan fyllas med tecken motsvarande änglars egenskaper. Teorin är att våra biologiska egenskaper till allt väsentligt formas av miljö. Alla böcker som skrivits, all forskning som bedrivits som visar på det biologiska arvets betydelse ignoreras eller stämplas som fascism eller rasism. Detta gäller inte minst forskningen om IQ.

Det finns mycket lite stöd för att det vi kallar intelligens, förmågan till abstrakt tänkande kan förbättras i någon betydande grad. Att intelligens även varierar  mellan befolkningar är tabu att nämna bland marxistiskt influerade och skambeläggs med stämplingar som rasism och fascism. Samtidigt som den genomsnittliga intelligensen varierar mellan befolkningar är den normalfördelad sett till formen på spridningen bland individerna inom gruppen. Om den genomsnittliga(μ) IQ är 100 befinner sig 68% av gruppen inom plus/minus en standardavvikelse(σ=15). Dvs mellan 85 och 115. Dryga 95% befinner sig inom ±2σ dvs mellan 70 och 130. Endast två per hundra har en IQ över 130.

Hur skulle våra mänskliga kollektiv och de samhällen vi skapar se ut om våra egenskaper fördelades linjärt, efter en rak linje? Jag tro vi skulle haft mer bråk och konflikter, eftersom så många fler skulle känna sig utvalda för politiska aktivism. Med den stora andelen “normal-begåvade” har vi i demokratier ett slags medelmåttans tyranni. Det är under alla omständigheter ingen tillfällighet att mänskliga egenskaper är normalfördelade och har den spridning den har. Enligt marxister sträcker jag mig nu efter förbjuden frukt: dvs kunskaper om vari den mänskliga naturen – människans essens – består.

Hur förbjuden denna frukt är tror jag tydligast visas genom att lyfta skillnaden mellan hur män och kvinnors IQ fördelas. Genomsnittligt finns ingen skillnad, samma genomsnitt(μ). Däremot så är formen på männens normalfördelningskurva plattare vilket ger till resultat att bland männen finns fler genier men också ett större antal  med IQ under 70. Omkring 8 ggr flera män ha en IQ överstigande 130. Feminister brukar sällan i sin jakt på representation sikta på det enkla prestigelösa, men här har de nu ett argument för att vara underrepresenterade i dessa mänskliga verksamheter. Samtidigt blir det så att kvotering av kvinnor till toppjobben är en direkt diskriminering av män. Det är möjligen obetänksamt att redovisa dessa välbelagda statistiska samband. Kanske kommer det bara att leda till att hatet mot männen bland feministiska aktivister får ytterligare bränsle. Det vore naturligtvis mycket enklare om inte dessa  skillnader fanns, om vi alla vore biologiskt oskrivna blad vid födseln  som marxister vill och tror att det är.  Men vi är inte lika, vi är  alla unika.

Det är just den unika människan som gör Lea Ypis frihet ouppnåelig, eftersom det i Leas frihet krävs jämlikhet, men inte i möjligheter utan i utfall för att frihet skall uppnås. “Om de verkligen hade brytt sig om frihet skulle de ju inte haft tjänare.  Och om de hade brytt sig om jämlikhet skulle de inte varit så rika.” Men inte ens Marx hade en så järnhård syn på behovet av jämlikhet. Marx hade själv en husslav som han dessutom gjorde med barn. Kommer Lea Ypi att skänka bort de pengar hon tjänar på att sprida sina radikala idéer om jämlikhet i boken Fri?

Denna rigida syn på frihet och jämlikhet strider dessutom med Marx syn på vad som kännetecknar kommunism. Nämligen: Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Marx såg den mänskliga utvecklingen som en rörelse från nödvändighet till frihet. Det senare förutsätter en stigande välfärd, ett materiellt överflöd för att val – dvs frihet – överhuvudtaget skall finnas. Och denna välfärd måste skapas innan den kan fördelas. Att de albanska kommunisterna misslyckades beskriver Lea Ypi så här: Köerna för att köpa basvaror hade blivit längre och längre och hyllorna i butikerna gapade allt tommare. Men det gjorde mig inget. Tidigare i livet hade jag varit kinkig med maten, men nu när jag blivit äldre gnällde jag inte över att få billig fetaost.

Det tar emot att förneka charmen i denna kollektiva stoicism, detta försvar för jämlikhet som även den har ett materiellt stöd i vår biologi, precis som ojämlikheten har i den stora variationen i egenskaper. Det handlar om hur vi reagerar som de flockdjur som vi människor  faktiskt är. Vi grips av ångest och rädsla om vi stöts ut från de kollektiv som formar vår identitet eller är viktiga för vår överlevnad. Under årtusenden och hundratals generationer har det format vårt psyke att känna en djup rädsla inför att bli övergiven. Marxisternas politiska exploatering av denna existentiella rädsla finns anledning att närmare försöka förstå. Det är denna flockinstinkt som är klasskampens materiella grund. Utan att för den skull glömma att marxister inte erkänner att människan har några bestämda egenskaper, är “oskrivna blad” från födsel.

Eftersom det då inte är begåvning som är förklaringen till de rika och välbärgades framgång, så är det “kapitalismen” som gjort dem, egoistiska, giriga och hänsynslösa. Så är tanken. De är enligt de politiska dikten: “rika svin som badar i pengar”. En analys som i tider av bristande resurser, hunger och svält hetsat till pogromer, lynchningar, uppror och revolution under de röda fanorna. Förändringar som drivs fram av krig och kriser behöver våld och terror för att stabiliseras in i en ny normalitet, revolutionärerna bäddar för sin egen terror. När vi nu ser resultatet av dessa socialistiska experiment i deras sammanbrott borde rimligen denna kedja av våld synas.

Det är också vad Lea Ypi försöker att få sina vänner på skolor och universitet att förstå. Men de avfärdade henne.

Men till min förvåning uppfattade de detta som ett olyckligt sammanträffande. Allt som hade gått fel i min del av världen kunde förklaras med våra ledares grymhet eller det faktum att våra institutioner var unikt förlegade. De ansåg att det fanns väldigt lite för dem att lära där. Det fanns ingen risk att samma misstag skulle återupprepas, ingen anledning att fundera över vad som hade skapats och varför det hade gått i bitar. Deras socialism karakteriserades av frihetens och rättvisans triumf – min av misslyckandet med att uppnå dessa ideal. … Min socialism fanns det bara en sak att göra åt: glömma den.

Men det skall visa sig att det behövs varken mer eller mindre än en studiecirkel i Marx Das Kapital för att Lea skall återgå till att bli en socialismens solstråle. Som marxistisk aktivist under 1970-talet känner jag igen diskussionerna. Vi hade dock ett svar. Vi förnekade inte att socialismen spårat ur inom Sovjet-blocket. Men genom Maos kulturrevolution ansåg vi att det fanns en metod att vitalisera systemet. Det var kulturrevolutionens masslinje som var förnyelsen.  Vår generations misstag var att vi såg kulturrevolutionen som en demokratisk massrörelse – det var ju klasskamp –  en rörelse underifrån, en revolution. Ideologi och retorik gjorde oss blinda för att se vad som verkligen inträffade. Vi såg inte våldet i detta anarkistiska experiment. Den nya generationens marxister som Lea Ypi representerar har inte ens ett litet försök till förnyelse.

Det betyder inte att det inte utförs ett politiskt arbete. Lea Ypi är produktiv. På sitt universitets hemsida hittar den som söker följande artikel om proletariatets diktatur. Lea Ypi sätter här in sin text i ett politiskt-historiskt sammanhang.

Trots att det idag inte finns sten på sten kvar av det realsocialistiska bygget, trotts att dess ekonomiska teori övergetts över hela världen, återvänder Lea Ypi till Marx’s teorier som om ingenting hänt de senaste 150 åren.