Klyvnadens tid

Renegat: det är åtminstone så Lars Vilks ser sig. Det finns inget kollektiv, ingen grupp heller litet konstnärligt kollektiv som han inte skulle vända sig emot efter en tid. Mitt ställningstagande för Vilks har inte så mycket med honom själv att göra. Det var en video från 2010 som skrämde upp mig ordentligt. Det var några år efter händelsen i fråga som den kastades för mina fötter på nätet. En muslimsk mobb gick lös på den akademiska friheten och vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Det är muslimer och vänster som går till gemensam attack.  För mig var det riktigt skrämmande, mina erfarenheter av muslimsk invandring var en helt annan: arbetssamma och skötsamma, som strävade efter en ny framtid i Sverige. Och det gjorde de verkligen. I den anfallande mobbens ögon var också de renegater.

Lars Vilks konflikt med islam började 2007, då hans avbildning av Muhammed som rondellhund skapades. Det ledde till en dödsdom och en serie av attentat. Samma år som islamister visade sin tacksamhet för att få närvara på universitetets föreläsningar utlöste en självmordsbombare sin laddning i Stockholms julhandel. Det enda offret var bombmannen själv som bl.a. ville hämnas på “svinet Lars Vilks”. Fem år senare var det Köpenhamns tur. 2015 attackerades en föreläsning av en islamsk terrorist med automatkarbin. Två DN-journalister som själva var närvarande skildrar terrorangreppet. Trots dramatiken, två terroroffer i döda så var det fortfarande Lars Vilks  som var problemet. Hur Svenska Kyrkan reagerade är av intresse. Här representerat av ett uttalande mot koranbränningen i Malmö sommaren 2020. Det är Kyrkans mångkulturella vision som är styrande vilket leder dem att ignorerar den religiösa konflikten. Jag avundas inte de kristna sin traditions dilemma. Dess bakbindande universalistiska kärleksbudskap som passar illa som politisk vägledning, men samtidigt är dess religions stora tillgång.  Jesus mot krigsherren Mohammed med den segrande allsmäktige Guden vid sin sida. Allahu Akbar. I denna trängda situation avstår de sin religiösa autonomi, försvaret av sin kristna tro. De accepterar vänsterns och islams stämpling av islamkritik som islamofobi.

Här finns en återkoppling till Lars Vilks som “Renegat”. Begreppet  har sitt ursprung i det medeltida Spanien och var beteckning på en kristen som övergått till islam. Islamofob stämplas nu istället de som vågar kritisera en renegat. Vad säger Svenska kyrkan då om Lars Vilks? Det typiska för kyrkan och den vänster jag känner är att de vägrar hålla isär islam och muslimer. Kritik av islam görs till kritik av muslimer. I den länkade artikeln ovan så beskrivs Lars Vilks kritik av Islam. I dess fortsättning vrids artikeln över till att handla om muslimer, kränkta muslimer eftersom Lars Vilks är “främlingsfientlig” och “högerextremist”. Varför är svenska kyrkan så ointresserade av att undervisa sina muslimska vänner i vad de själva anpassat sig till under 1900-talet, den sekulära demokratin: Här utsätts kristna för kritik och förlöjligas utan att leva ut sin kränkthet, varken kollektivt eller individuellt.  Kristna klagar inte över intoleranta kristofober. Jag vet, eftersom jag själv deltagit och varit en del av intolerant kritik. I Sverige är det lagligt att häda, att ironisera och driva gäck med religion. 1971 så togs blasfemilagen bort. För att återinföra hädelse som ett brott så klassas islamkritik som islamofobi. Istället för att hålla isär islam och muslimer och lära de invandrade muslimerna vår sekulära ordning så bidrar Svenska Kyrkan till att de skall känna sig kränkta. För tio år sedan mötte Lars Vilks en kompakt vägg av misstro. Ola Larsmo utnyttjade sin ställning för att skruva upp volymen. Filosofisk tidskrift refererar till en artikel i DN, av vilken det framgår att Larsmo anser att rondellhunden är “osmaklig” . I den korta artikeln används moralisk åtta gånger utan någon moralfilosofisk motivering. Som vanligt vilar allt på huvudargumentet, att det är rasistiskt att driva med religion, det kränker deras utövare.  Filosoferna bakom länken förstår kanske att de är ute på hal is eftersom dom garderat sin argumentering med bindningen “väl”: “Vilks rondellhund uttrycker väl missaktning för muslimer?” Lars Vilks som uppmärksammat angreppen försvara sig  briljant mot anklagelserna.

”Osmaklig” kan ju betyda att Larsmo önskar se en rondellhund i en annan stil än originalets. Jag har verkligen ansträngt mig för att råda bot på sådan kritik och det tillkommer ständigt nya varianter (kan ses här). Men det kan också betyda att han anser att varje framställning av profeten som av någon kan uppfattas som kränkande är osmaklig. Om det skulle vara så innebär det att yttrandefriheten som sådan är osmaklig. Eller att yttrandefriheten inte får utövas gentemot en viss religion.

Dessa religiöst kränkta är än så länge en minoritet i Sverige, de är beroende av andra politik krafter för stöd för sin tolkning. För dryga hundra år sedan åtalades August Strindberg för att han “hädat” den kristna tron. På 1970 avskaffades hädelse som grund för rättsliga efterspel. Det är en lagstiftning som det vänsterliberal etablissemanget inte längre försvarar. I här länkad Söndagsintervju så nöjer sig inte Martin Wiklin med att sjukdomsförklara kritik av islam, han kallar den även rasistisk. Lars Vilks är snabb med att dementera. Att aktivisterna på Public Service ständigt skambelägger kritik av islam som -fobisk och rasistisk, borde ständigt avvisas med anmälningar om osaklighet.

Det är nu tio år gångna sedan den muslimska mobben reste ragg i Uppsala och det politiska klimatet börjar verka till Lars Vilks fördel. Efter alla terrordåd så är synen på islam en annan. Mannen på gatan har egna erfarenheter som neutraliserar kulturelitens ideologiska kulturrelativism. Att Islam är ett bidrag till mänsklig frigörelse blir allt svårare att sälja in. Enigheten om att försvara den västerländska yttrandefriheten blir allt starkare. Så frågan är nu om det inte är dags att vi tar Lars Vilks på allvar. Efter attacken på Charlie Hebdo genomför nättidningen NyheterIIdag ett möte med Lars Vilks. “Man skall fortsätta att rita sina teckningar.”: är Lars Vilks svar på frågan hur hotet mot yttrandefriheten skall mötas.

2018 svarade Sverigedemokraterna på Fotografiska museets inbjudan att i en serie fotografier gestalt sin syn på ett framtida Sverige.

Samtlige partier i Riksdagen fikk invitasjon til å fremvise sine visjoner for fremtidens Sverige gjennom bilder. Åkessons SD ville vise frem den drapstruedes Lars Vilks’ verdensberømte rundkjøringshund, en karikatur av Muhammed. Da satte Fotografiska museet foten ned. Rundkjøringshunden, som aldri stilles ut i Sverige grunnet frykt for voldelige reaksjoner, ble avvist. Slik avvises altså ytringsfriheten, nerven i demokratiet vårt. Forstår man alvoret?

Det ideologiska försvaret  för islam försvagas alltmer. Hittills har det seglat i medvind på grund av falskflaggning. Tolerans för människor har ställts som skydda för vidriga religiösa föreställningar och deras fortsättning i handlingar.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson