Klyvnadens tid

Idag kom sista tidningen på min prenumeration av FiB/k. Jag tänker inte förnya,  i mina ögon är den ointressant för vanligt folk. Fib/k är en ideologiskt förutsägbar relik från revolutionsårens 1960-70-tal, därmed gör den sig själv ointressant. Med sin politiska skygglappar är den blind för Sveriges verkliga problem. Inte så konstigt, FiB/k är helt enkelt en del av den vänster som ställt till det i Sverige. På vilket sätt hoppas jag skall framgå av följande granskning.

“Bristen på jämlikhet är ett folkhälsoproblem” är rubriken till Mats Parners bidrag i senaste numret. När problemet beskrivits avslutas den på ideologiskt förutsägbart vis med att kasta hela problemet i kapitalisternas knä:
“Sådan är kapitalismen otäck är den armes lön”
så har nyvänstern stått på reepeat ända sedan sin födelse 68. Budskapet har ständigt vart detsamma. Kapitalismen suger ut och utarmar, i den ideologiska hierarkin har det ett namn: “kapitalismens allmänna kris” och gäller alltid. Det är onekligen bekvämt får då behöver man inte tänka, svaret är givet. Att det råkar vara så att “ojämlikheten rusar blint i dagens Sverige och har så gjort sedan 1980-talet” är troligen bara en lyckträff för Mats Parner. Men, men, men: någon slags anknytning till dagens problem måste mats P:s artikel ha, det handlar ändå om förti år, några politiskt korrekta poäng måste väl gå att vaska fram för en tid där kapitalismen varit så grym. I vanlig ordning pekas SD ut som det politiska problemet.

Sveriges nuvarande regering bakbinds, som alla vet, av två marknadsfundamentalistiska ‘stödpartier’, Liberalerna och Centern. Inom L och C ta man avstånd från SD nästan uteslutande på etisk grund, säkert i god tro, men problemet är att den sortens avståndstagande är otillräckligt. För att SD(samt M och KD) ska kunna bekämpas effektivt måste de nödställda grupperna helt enkelt få det bättre.

Vad är det då som döljer sig under denna skumögda retorik och som PM nogsamt undviker att beskriva. Orsaken till den riktigt avskyvärda ojämlikheten som utvecklats under de senaste förti åren är den massinvandring som inte minst den maoistiska vänstern givit sitt stöd. Tredje världens förtryckta är enligt de marxistiska analyserna huvudkraften i kampen mot västvärldens kapitalism och imperialism. Att samla dem i getton runt de “kapitalistiska metropolerna” är det strategiska draget. För att riktigt kasta grus i det kapitalistiska maskineriet så har det främst varit “flyktingar” från MENAländer som varit politiskt intressanta. Efter de misslyckade försök att med socialism skapa en panarabisk enhet övertogs den revolutionära rollen av islam. Redan i mitten av 80-talet beskriver Jan Myrdal problemet:

Islam – i olika fundamentalistisk tolkning – är idag en drivande ideologi för nationell och social befrielse i Mellanöstern.

Genom en i jämförelse med omvärlden generösa flyktingpolitik har hundratusentals lockats till just Sverige. Strategin har varit effektiv. Det finns knappast en enda medelstor ort i Sverige som inte har sitt eget  lilla getto där utanförskap och bostadssegregation har tillåtits växa sig starkt. Trots att problemen blivit övermäktiga fortsätter massinvandringen med det rent objektiva resultatet att säkerställa att klassklyftor, och att socialt och kulturellt utanförskap växer sig starkt.

Det är naturligtvis inte resterna av 1970-tals vänsterns som styr den politiska utvecklingen varken i Sverige eller i den omvärld som vi är beroende av och som påverkar oss. Det är betydligt starkare krafter som är i rörelse och som samverkar. Den ekonomiska globaliseringen har under efterkrigstiden skapat ett starkt tryck för en politisk anpassning. Politiskt kom svaret med nyliberalismens finansiella avregleringar och privatiseringar av offentlig investeringar främst i infrastruktur. Organisatoriskt stärktes FN:s byråkrati och EU:s utveckling mot en federal stat. Sedan 1970-talet har främst FN:s organ fyllts på av politiska aktivister från generationerna efter 1968.

Till sitt försvar hävdar vänstern och inte minst de som sluter upp bakom Folket i bild att Västvärldens krigföring i Mellanöstern är huvudproblemet, och att befolkningarna i Västeuropa måste bidra till att hjälpa offren för de imperialistiska krigen, Som framgår ovan är detta ett politiskt nödrim, en retorisk övning för att mildra kritiken mot en strategi som lades redan under 1980-talet. Mindre hycklande och sanningen närmare ligger Anders Borgs cyniska analys på kopplingen mellan USA:s krig och flyktingströmmarna:
“You make the war and we get the refugees”.

Här  i migrationsfrågan finns en tydlig åsiktsgemenskap mellan vänster och moderaternas nyliberala politiker. Tydligast under Reinfelds och Borgs fögderi.

Det har inte varit kapitalism som skapat de stora klasskillnaderna utan Sveriges migrationspolitik. Följande diskussion på Facebook hoppas jag skall ge en mer levande bild av problemet.