Klyvnades tid

Jan Myrdal är död.

9 nov , 2020  

För de, för vilka Jan Myrdals texter haft betydelse ges nu plats för eftertanke. Carsten Palmér har givit sitt bidrag på Aftonbladets kultursida, där Myrdal på 60-talets söndagsmornar underhöll en framstormande vänster. Heller hur det nu var. Palmér skriver i Myrdals anda om Myrdal, intressant och i bästa bemärkelse underhållande. Minnen flödar mellan raderna. Vad vi däremot kommer att sakna är ett vänsterperspektiv på den illojale skribentens marxistiska utsiktspunkt, som också var hans intellektuella fängelse.

Jan Myrdals styrka är hans personliga berättelser och hans reflektioner över livet. Oavsett vilken volym jag väljer träder ett starkt personligt budskap fram. Som ung och utan politiska erfarenheter var Jan Myrdals texter en vägvisare in i det existentiella allvaret, livet och det personliga ansvaret. Hans kunskaper gjorde honom också till en stor politisk auktoritet för främst oss i 68-generationen.  Den kommunistiska retoriken: “renegat”, “överlöpare” var vi en del av och satte gränser för vår intellektuella integritet, genom risken att ställas utanför den politiska gemenskapen. Mycket faller tillbaka på en totalitär ideologi och på Marx själv, som under 1840-talet av sina “illojala”  kamrater, fick namnet bandhunden, för hans utstuderade sätt att skälla ut sina meningsmotståndare. Eller är det så enkelt att en ideologi med ett totalt maktanspråk drar till sig tillräckligt många anhängare med de “rätta” personliga egenskaperna. För den hängivna offervilliga ungdomen så accepterades råheten för att rädda mänskligheten för de kommunistiska idealen. I kontrast till sin faderlig utstrålning hade även Jan Myrdal erövrat en viss talang att fördela gracer till sina politiska motståndare. De hade hur som helst en viss språklig finess i jämförelse: anpasslingar, hovslinkar, trälsinnade fähundar, intellektets horor och andens stjärtgossar.

Myrdal var orädd för politisk strid, på de kulturpolitiska tiljorna var han renegat. Samtidigt försvarade han sin ideologis axiom från sin marxistiska bunker. Att vara en personlighet som trivs i motvind sätter begränsningar för en politisk rörelse vars livsluft är motsatsen, framgång och politiska segrar. Det var fel folk, med personligheter som min egen som drogs till de politisk fronterna som restes i bunkerns närhet. Vinnarskallarna lyste med sin frånvaro.

Vad var det då för teoretiska axiom som satte de ideologiska gränserna, och samtidigt var rörelsens ideologiska hörnstenar. Myrdal var tack vare sin bildning skicklig på att paketera vår världsbild. Men verklighetens kvarnar skalar till sist ändå av ideologierna dess förförelse, dess politiska magi. De har helt enkelt inte hållit streck. Ett exempel ur Söndagsmorgnar:

Men detta tidiga svenska medelåldrande är inte biologiskt betingat, det är snarare en beteenderubbning och då mänskligheten har att välja mellan att förintas eller överleva och då överlevandet måste spränga den samhällsform som av räntabilitetsskäl dömer världsbefolkningens majoritet till hunger sjukdom och död, går också utvecklingen i Sverige mot en situation där den goda hälsovården och den långa fritiden ger åt människan en varaktig, fri och spännande ungdomsperiod.

Idag vet vi. De socialistiska ekonomierna höll inte. 68-vänstern har haft årtionden på sig att förstå och hantera besvikelsen över sitt misstag och rädslan för dess konsekvenser. För ett kollektiv för en kollektivistisk och totalitär ideologi är lögnens lås flerfaldiga, och den enskilde medlemmen har mycket sällan tillgång till mer än en nyckel.

Räntan var en plåga i den agrara bristekonomin som under årtusenden skapade just hunger, sjukdom och död. Genom vetenskapen och industrialismens förmåga att exploatera kol och olja blev ränta och aktier verktyg för ackumulation och en resa mot materiellt välstånd. Denna grundläggande sanning var inte okänd under 1960-talets söndagsmorgnar. Industrialism och välstånd skapade andra problem, men hunger och död kan inte placeras på dess eller räntans skuldkonto. För den enskilda individen är detta inte svårt att förstå. För en ideologiskt sammanhållen flock har det visat sig vara mycket svårt. Detta perspektiv på ränta är en grundsten i marxismen och smärtsamt svårt att överge. I Kapitalet flyttade Marx det stora bedrägeriet från finans till de producerande arbetsorganisationerna, företagen. Här blev arbetarklassen per definition “utsugna”, “bestulna” på en del av sin arbetstid. När Marx i Kapitalet försökte bevisa mervärdesteorin i strikt ekonomiska termer misslyckades han. Man kan av ideologiska skäl välja att tro på den, men kapitalismen utvecklades inte i enlighet med teorin. Arbetarklassen utarmades inte och kapitalismen gick inte under. Arbetarklassen blev inte fattigare utan rikare över tid, välståndet växte. Den välmående 68-vänstern behövde nya katastrofer som politiska hävstånger.

Den alarmism som idag kommer till uttryck genom oron för klimat, är inget nytt för vänstern. Katastrofteorierna är en del av dess revolutionära  livsnerv. För Marx handlade det om kapitalismens ekonomiska kriser som han ansåg skulle leda till kapitalismens undergång. Fixeringen vid katastrofer sitter djupt, det är ingen exklusivt marxistisk egenhet. Religionerna har Ragnarök och Harmagedon. Vår förmåga att möta faror och katastrofer har satt spår i vårt nervsystem, finns representerad i vår biologi genom vår rädsla och ständiga beredskap på att upptäcka faror. Corona pandemin visar nu hur rädsla kan användas till att göra större skada genom nedstängningar av samhället än vad viruset själv ställer till med.

Oron över det egna kollektivets framtid är politikens livsluft och drivkraft. För Jan Myrdal var problemet centralt och återkommer kontinuerligt i hans texter. I nr 13/1985, Om politik ras och religion går han grundligt tillväga:

“Det blir inte klass och politik i framtiden, det blir ras och religion.”.

Det är vänsterförfattaren Richard Wright som efter deltagande på Bandungkonferensen 1955 till Myrdal drar sina slutsatser vid ett cafébord i Paris samma år. Efter trettio år konstaterar Myrdal att Wright hade rätt. Sedan dess har ytterligare trettiofem år passerat och vi kan börja diskutera vad som hänt utifrån detta perspektiv och hur Myrdal använt sina kunskaper. Så här ser jag på saken.

En fråga som kontinuerligt återkommit  i Jan Myrdals texter är klasskampens etnifierade spöke, rasismen. Denna demon har under årtionden blåstes upp och förgiftat stora delar av västvärldens sociala liv. Den har blivit en självinducerad pandemi som riskerar vårt samhälles jämvikt. Om detta har Jan Myrdal varit medveten så länge jag minns och hans varningar för att de kommande årtiondena skulle bli en religionernas och rasismens tid återkom kontinuerligt. Trots att han visste att hans alternativ, upplysning och ett internationellt perspektiv på klasskampen skulle marginaliseras och trängas ut av etniska konflikter och att religionerna erövrande den politiska arenan var han islams  försvarare. Och allt skedde i vanlig ordning enligt dialektikens och klasskampens lagar.

I samma nr av Folket i Bild skriver Myrdal:

Å andra siden fördes kampen för nationell befrielse i Algeriet som en nationell kamp i religiös dräkt. Islam – i olika fundamentalistisk tolkning – är idag en drivande ideologi för nationell och social befrielse i Mellanöstern. I den situationen blir det viktigt att både inse detta och förstå hur reaktionen och imperialismen driver sin propaganda mot folkens nationella och sociala befrielse.

Islam är den drivande ideologin för nationell och social befrielse. Det Richard Wright varnande för har Myrdal vänt på och ser nu som en tillgång. Islam är en kraft för mänsklig frigörelse. Vad har väglett Myrdal? Mycket sitter i den ideologi varmed Myrdal betraktar världen. Med den historiska materialismen delning i historicistisk determinism och revolutionär aktivism finns alltid ett politiskt ben som bär för reträtt och vila eller för framryckning. För förståelse behöver vi veta hur det står till med Myrdals egen marxism-leninism. Efter 1960-talets uppsving hade den utvecklats i terroristisk riktning och övergavs under 1970-talet, inte minst i Mellanöstern. För att fortsätta spela en politisk roll behövdes strategiska allierade i kampen mot imperialismen. Det räckte inte med ett distanserat ställningstagande mot Sovjets och USA:s imperialistiska krig. Med dialektiken görs det oacceptabla acceptabelt, religion är bara yta, överbyggnad, form. Under ytan finns det innehåll som räknas, klasskamp, makt, politik och klass. Till detta gav Maos dialektiska lag om huvudmotsättning inga undantag som kunde spräck den politiska fronten. Allt placerades i den ideologiskt bestämda dikotomin.

1985 då JM skrev de citerade raderna om islam var Folket i Bild främst engagerad i motståndet mot Sovjets ockupation av Afghanistan. Hur såg den konflikten ut och varför var den viktig för FIB och Myrdal. Av betydelse är  att Jan Myrdal rest genom Afghanistan och levde i landet under 1950-talet. JM var väl insatt i Afghanistan och dess kamp mot kolonialism. Under 1970-talet utsattes Afghanistan för en postkolonial  imperialism av marxistiska grupper. Detta postkoloniala hot mot Afghanistans suveränitet ägde främst rum i de stora städerna. 1973 kuppades kungen bort. 1978 ägde en kommunistisk kupp rum. Det hårda kommunistiska styret blev startpunkten för ett inbördeskrig. Julen 1979 invaderade Sovjet till stöd för de Sovjetvänliga marxisterna. USA reagerade tidigt på situationen i Afghanistan. Zbigniew Brzezinski var arkitekten bakom stödet till den islamistisk gerilla. Under kriget skulle leveranser av luftvärn visa sig vara av stor betydelse. Stödet till islamistisk gerilla skulle komma att bli en viktig del i USA:s krigföring i Mellanöstern ända till Trumps presidentskap. Myrdal och USA gjorde, kan man säga, samma strategiska bedömning. Vilken roll spelade Svenska Afghanistan kommitténs stödarbete, som genom mötet med muslimer normaliserad islam?

Till skillnad från andra grupper inom vänstern hade Myrdal en mer nyanserad och verklighetsnära syn på religion. Skiljelinjen drogs mellan kyrkan, prästerna och frikyrklighet. Detta är ett arv från den svenska folkrörelsetraditionen där frikyrkorna var de första folkrörelserna. Myrdals texter handlade i stor utsträckning om medeltidens bondekrig. Här fanns möjlighet att ge ett existentiellt djup till det politiska våldet, till  uppror och revolution. Med denna bakgrund var stöd till islam inget stort steg bland maoister, det låg så att säga redan i ideologins riktning. Folkkriget mot imperialism var den maoistiska strategin. Islams våldsamhet är heller inte ett problem. Inte ens dess terror ifrågasätts. Myrdals polemik till försvar för islam är halsbrytande:

USA-imperialismens förespråkare uttrycker sin avsky inför  den islamistiska revolutionens “medeltida drag”. De fyller tidningar, tidskrifter och böcker med upprördhet. De skriver om fundamentalismens kvinnoförtryck och försöker få oss upphetsade över att gemensamhetsbad avskaffas och barer stängs.

Att USA försåg den islamistiska gerillan med luftvärn var alltså ingen hemlighet. USA och maoisterna hade en gemensam fiende i de sovjetiska ockupanterna. När Sovjet rasat samman och drog sig ur Afghanistan tog USA över. Under 2000-talet lyckades de till och med att dra in sitt militära engagemang under FN-flagg. Även Sverige gick med som krigförande stat på USA:s sida, men där är vi inte nu. Myrdal utsmyckar sitt försvar för islam med antiimperialism för att göra den politisk aptitlig. Sharialagar devalveras till att handla om förbud mot gemensamhetsbad och alkohol. Myrdals analys är fortsättningsvis att USA:s mål är kontroll över oljan. Var det inte framförallt det militära stödet till gerillan som avgjorde den maktförskjutningen. Det motsägelsefulla i analysen är uppenbart. När nu islam visar sin potential i fundamentalistiskt hat och huvudskärningar sätts detta politiska val i skarpast tänkbara ljus. Samma motsägelse karakteriserar det officiella Sveriges politik. I Afghanistan deltar man i ett krig till stöd för kvinnans rättigheter, medan man i Sverige viker sig för hedersförtryck för att inte framstå som islamofober.

Alltsedan har 68-vänstern blundat för allt som sker i Islams namn. Kvinnoförtryck, hedersmord, politiskt våld och terrorism. På något slags abstrakt filosofiskt plan finns inget innehåll i islam, bara yta. Vänstern kring Jan Myrdal har varit mycket mer förutseende och förslagna än så. För att slippa att sitta i en defensiv försvarsställning så stämplas all kritik av islam som islamofobi. “Islam har blivit den nya antisemitismen”. Så görs förövarna till offer, så blir ett problem en lösning, så förvandlas svart till vitt och krig blir till fred. Istället för att upprätthålla en strikt gräns mellan religionen och dess utövare för att kunna befria den förra från den senare ställs nu utövaren som en levande mur till skydd för islam.  Det handlar inte om en respektfull tolerans för individen, för muslimen, utan om opportun inställsamhet till islam.

Vi står nu inför denna antirasistiska propagandas och islams skördetid. Tillräckligt med islam för att skapa en kritisk sociala massa har injicerats i de västerländska lokalsamhällena så att polariseringar driver islam att stiga fram i enlighet med sina mest hatiska koranverser. För det som nu händer har Jan Myrdal ett stort ansvar eftersom hans insikter, hans bildning, hans politiska klarsyn var större. Redan i 1980-talets början förstod han det mångkulturella samhällets problem. Han skrev några artiklar, men lät frågan sjunka undan, gav den ingen prioritet. Förstod Jan Myrdal hur han genom sin passivitet bäst kunde bidra till kampen mot USA-imperialismen genom att “stenlägga” för rasismens och religionskrigens tid? Heller var det inget man  kunde motverka, det var skrivit i politisk sten. Det var underordnat den allt överskuggande  geopolitiska striden mot USA-imperialismen. Politiken var kanske mindre cynisk än den verkar och fastlåst i dialektikens globala skruvstäd, huvudmotsättningen. Problemet är dock större än så, det handlar inte bara om att man undvek att se konsekvenserna av massinvandringen av islam. Utan om hur kampen mot rasismen formulerades generellt.

Kunskaperna om det mångkulturella samhällets oundvikliga konflikter efter etniska och kulturella linjer spelade ingen roll för att stoppa rasismens och religionskrigens framfart. Det blev istället den marxistiska ideologins politiska huvudfiende, nazismen som även valdes till antirasismens måltavla: Inga nazister på våra gator, inga rasister på våra gator. Gatans aktivister omsatte vad Jan Myrdals analyser av rasismens orsaker slog fast. Den enligt vilken det var den rasistiska ideologin som var rasismens källa. “Utan rasideologi ingen rasism”. Problemet med denna analys och politik var att samtidigt, under vänsterns understöd, hade synen på vad som var rasism ändrats. Från att ha varit en indelning av mänskligheten i högre och lägre stående raser och en moralisk rätt att bekämpa och utrota underlägsna raser,  så har ras och rasismanalysen ändrats till att gälla om man anser att mänskliga raser existerar över huvud taget. En strikt definition övergavs och all slag av diskriminering och kulturella konflikter kunde nu stämplades som rasism. Och det är precis vad som händer. Alla som ger utlopp för sina känslor i konflikter med någon, eller något, som nu kallas det andra, dom, riskerar att stämplas som rasist. Och det är många som under antirasismens fanor flitigt delar rasistkortet.

Syster Marianne som inte var fast i denna politiska miljös begrepp och ideologi, men som ändå gavs en röst, gjorde sig nu omöjlig genom att peka på problemet och föreslå en lösning. I Folket i Bild skrev hon en kort insändare i slutet av 80-talet. Den publicerades och hon förklarade: Det mesta som pekas ut för att vara rasism är det inte. Det handlar om revirstrider. Hon avmystifierade det ideologiskt skambelagda och placerade problemet i mänsklighetens mitt. Det finns kanske några tusen svenskar som är rasideologiskt styrda, som likt Hitler ansåg att det mänskliga framsteget handlade om rasers kamp på liv och död. På 1930-talet var de kanske hundratalet gånger fler. Det var i den storleksordningen vi hamnar om vi summerar vad dess politiska rörelser samlade i röster i dess mest framgångsrika val 1936, c:a 40 tusen.

Ända sedan 1985 har Myrdal med stöd i sin ideologi spelat på sitt politiska nederlag, på rasism och religion istället för förnuft, politik och klass. Döljer sig här en slags gangsterlogik, där rasism och religion i sig inte är problemet, utan ses som en vinst i vilka som drabbas. Jan Myrdal hade naturligtvis förtjänat att uppleva, för en gångs skull känna den politiska segerns söta blodvarma flöden.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *