Krig&Fred

Stålår och krig.

19 mar , 2020  

Krig tar en central plats i Stålår. Inte som ett subjekt vars historia beskrivs, utan för att det finns  med i bakgrunden som en grundläggande orsak: Utan USA:s krig i Vietnam, ingen svensk FNL-rörelse. Utan 1980-talets krig i Mellanöstern, ingen blomstrande marknad för export och smuggling av Bofors krut och vapensystem. I Stålårs nya Karlskoga är de som “flytt från krig och fattigdom”…. “en injektion som skall få staden på fötter”. Stålår säger sig också stå för ett motgift till krig.

Kort ur Stålår:

..krig startas ofta av despoter och förtryckare, men som fått stöd av stormakter och utvecklade industriländer. Genom lokala krig kan supermakterna ständigt bevaka sina intressen. En viktig anledning till krigen är jakten på jordens resurser, inte minst olja. En annan drivkraft är den ständigt växande vapenhandeln.

Detta är vänsterns nuvarande ståndpunkt. Den är ganska ny, en äldre läggs i Olof Palmes mun. “De två största fredshoten är kapprustning och svält.“. “De globala orättvisorna kunde få lika stor sprängkraft som kärnvapenhotet.” Palme förespråkade “en massiv resursöverföring till de fattiga länderna.“. För USA var detta en stridsförklaring, för Sveriges folk en valaffisch: En stridsvagn = skolor för 30 tusen elever. Efter förti år har vi nu ett facit av vad svenskt bistånd, vapenexport och utrikespolitik lett till. Då det gäller Palme ger historien perspektiv och vi ser hur han definierar kriget utifrån den egna politiska dagordningens behov. Dessutom är det ett grundläggande feltänk i det Palme ser som krigsdrivande.

Bland fattiga finns inget värt att kriga för, och svält leder inte till krig utan till modlöshet, sinande krafter och död. Här saknas just det kapital som är rustningarnas och krigsplanernas förutsättning. Fattigdom, svält, ökande klyftor kan möjligen användas som anledning till krig för de som står vid sidan om, med en ideologi där fattigdom är giltig orsak för “revolution” dvs. krig. Palme ställde resurser till “befrielsen” och revolutionens krafter utan att för den skull använda bistånd till vapen. Det behövdes inte, den detaljen tog andra hand om. Under efterkrigstiden var främst Moskva och Havanna aktiva med att tillhandahålla vapen och soldater för den “antikoloniala befrielsekampen”. I Afrika var den framgångsrik sett till omfattning.  Mellan 1962 och 2013 så bidrog Sverige med 66 miljarder  bara till Tanzania. Att detta inte bara var ett vänsterprojekt visar det breda stöd som biståndet hade, det fortsatte till och med under den borgerliga regeringen 1976-79.

I Sverige ser vi Europa som platsen för det kalla kriget, men det var främst i Vietnam och Afrika som det verkliga kriget bedrevs. Det var vår generations krig mot imperialism och kolonialism. Den hade det godas alla kännetecken och Sverige hade resurser att spela rollen av en humanistisk stormakt. I regeringskansliet organiserades verksamheten i “Humanberedningen“, i skymundan för riksdagens och mediernas granskning. Det var främst stödet till befrielserörelser som var kontroversiellt, givet Sveriges neutralitet. Alla detaljer om vad skattepengar användes till var också het materia, trots biståndets breda stöd inom politiska partier och folkrörelser, och inte minst gällde det 68-generationen.

För att undergräva, dvs förstå, biståndspolitikens avsikt måste den ställas mot dess resultat. Tanzania är särskilt intressant eftersom det var Sveriges största mottagare av bistånd, och banden mellan dess regeringar var både ideologiska och personliga. Var det dessa band som ledde till blindhet för alla problem som uppstod. Amnesty International vände sig mot Julius Nyereres vägran att frige politiska fångar, trots att han 1975 benådat sjutusen kriminella. Motståndet mot Nyereres socialism var utbredd då jordbrukare fördrivs från fungerande odlingar till sämre områden med sänkt levnadsstandard som följd. Den socialistiska jordbruksreformen ujamaa  innebar storskaliga kollektiva jordbruk under statlig kontroll. Wikipedia om Nyereres kollektivisering:

Som ett resultat skadades landsbygdsproduktionen allvarligt. Enligt regeringens egen granskning från 1978 hade ingen av byarna uppnått sin målsättning vad gäller jordbruksproduktion. Många byar lämnades skyddslösa med svält som följd. I motsats till regeringens målsättning ökade importen av mat drastiskt och inflationen accelererade. Importen tredubblades medan exporten endast fördubblades under 1970-talet. Kollektiviseringen skadade Nyerere’s rykte hos landsbygdsbefolkningen.

Julius Nyerere tvingades att avgå efter att han valts en sista gång 1985. Det svenska biståndet har däremot fortsatt. Misslyckandet får inte dra med den svenska socialdemokratins internationella arbete i fallet. Det var inte ideologerna och politikerna som drabbades av felstegen, för dem var det enklast att se bort och lossas som om allt var frid och fröjd. Nästa befrielsekamp låg redan mogna att träda in i strålkastarljuset, Zimbabwe, Sydafrika, och nu med mer våld och hårdare politisk polarisering, mer revolution.

Tanzania hade inte valts som exempel om det inte varit för kriget. Det var ett kort krig med det mindre Uganda vars regim krossades på några månader. Utifrån sett ett typiskt erövringskrig. Huvudfiguren i dramat var dock Idi Amin,  en “despot och förtryckare” så långt stämmer Stålårs förklaring av orsaker till krig. Krig förde Amin mot majoriteten av Ugandas befolkning för att behålla makten, och under sitt sista år bidrog han till att krig utvecklades med Tanzania. Efter några månader tvingades han fly för att aldrig mer komma tillbaka. Men Amin levde inte i ett vakuum, hans klan är kvar liksom dess tradition i islam. Området är konfliktfyllt och har kännetecknats av väpnad kamp mellan klaner  och trossystem i hundratals år. Under slutet av 1800-talet fick kristna övertaget genom maskingevärets överlägsna eldkraft. Kraften i denna regions inre motsättningar blev uppenbar i början av 1990:talet med massmorden av tutsier i Rwanda. Motsättningar efter etniska linjer som sammanfaller med konkurrens om mark mellan nomader och jordbrukare i ett av Afrikas mest tätbefolkade områden. Idi Amins utvisning av indier och Nyereres vägran att ge dem en fristad i Tanzania på grund av risken för ökade konflikter är talande.  Analysen att det är “imperialismen” som stått för våld och förtryck haltar en aning. När kolonialmakterna trädde tillbaka, som i fallet med Uganda och Tanzania, genom ett fredligt maktövertagande, så fortsätter krigen.

Julius Nyerere beslutade sig för att bidra med krig för att få bort Idi Amin och hade sin vän Milton Oboto i beredskap som ersättning. Tanzania hoppades på att deras tryck på Amin skulle leda till att han avsattes, så blev inte fallet utan Tanzanias militärer fick göra hela jobbet. Det är svårt att undvika att ett sådant förlopp skapar ett maktvakuum och utrymmer för fortsatt väpnad kamp, vilket också är fallet. Problemet med att lösa politiska konflikter med militära medel blir än tydligare om vi ser till vad som hände med Idi Amins främste allierade i kriget, Muammar Gaddafi. Till skillnad mot Amins Uganda var Libyen under Gaddafi Afrikas i välstånd, mest välmående land. Det var ingen västlig demokrati och hårda spänningar mellan olika klaner, oppositionen sattes i fängelse, men där hamnade man också i Julius Nyereres Tanzania. Under förevändning av att skydda civilbefolkningen i Benghazi så fick USA med FN på att inrätta flygförbudszoner. Mandatet utvecklades till att bli en operation för att störta sittande regim. Gaddafi mördades och Hilary Clinton skrattade medan hon berömde sin dådkraft. “We came, we saw, he died”. Idag är Libyen ett land av laglöshet, slavhandel och inbördeskrig. En dörr till Europa för Afrikas miljonmassor av främst materiellt otillfredsställda unga män, vars hunger och energi främst behövs för det egna landets uppbyggnad.

Teorin att det är despoter och förtryckare som startar krig stämmer även in på Muammar Gaddafi. Den är så inarbetad i det västeuropeiska sättet att tänka att makten använder den som förevändning att starta krig oavsett hur konsekvenserna av ett sådant krig ser ut. Varje delstrid i USA:s krig mot terrorismen har föregåtts av en intensiv medial kampanj, där landets ledare i enlighet med en Hollywoodsk dramaturgi har utmålats som en ärkeskurk och det egna folkets mördare. Problemet är bara det att i MENA-länderna har alla dess regimer mer eller mindre blod på sina händer. De krig som startats har heller inte löst några problem, varken i Afghanistan, Irak, Jemen, Libyen eller i Syrien. Bakom alla dess krig har USA varit en drivande kraft, och USA är ingen despoti. Så här stöter Stålårs teorier om krigets orsaker på ett uppenbart problem.

USA:s konstitution vilar på sin tids mest demokratiska och avancerade idéer,  ett grundligt arbete som står sig än idag. De jakobinska hemliga sällskap som styrde i bakgrunden har gjort det möjligt för särintressen att påverka politik och byråkratins utbyggnad. Konstitutionens demokratiska stödjepunkter har samtidigt gjort det möjligt att värna de demokratiska institutionernas funktion. I spåret av kriget mot terrorismen har utvecklingen vridits tillbaka. Det började redan under 1990-talet efter Sovjets kollaps, genom att förhoppningar om “en ny världsordning” växte sig starka i USA:s administration, det mest hoppfulla var önskan om att avveckla de militära allianserna. En motkraft i neocon formerade sig och genomförde kring millennieskiftet en “mjuk statskupp”, som innebar en vridning av USA:s utrikespolitik i internationalistisk riktning och till stöd för interventionism. Vad som kan tyckas som en ointressant detalj, men som är avgörande för att förstå vad som hände efter 911, är neocons ideologiska rötter. Flera av centralfigurerna var under 1970-talet medlemmar i marxistiska organisationer, genom dem fick den fördemokratiska jakobinismen en ideologisk injektion och sattes i och med Bush till makten. Mycket lägligt inträffade det terrordåd som skulle bli deras “Pearl Habour”, startsignalen till kriget mot terrorismen. Trots detta terrordåd och avdemokratiseringen av USA i dess spår var inte USA redo för ett totalt krig, för det var demokratin ännu för stark. Efter de inledande angreppen på Afghanistan och Irak kom USA att genom statsterrorism och krig genom ombud agera i MENA-länderna. USA-administrationens användande av islamism som sina boots on the ground har tyvärr ännu inte avslöjats. Detta är en kort summarisk beskrivning av USA-imperialismen. Beskrivningen har inte sitt fokus på ekonomi, utan är ett perspektiv som brukar anläggas vid förståelse av den klassiska imperialismen. Den har sitt analytiska stöd i Clausewitz’s tes om att “kriget är politikens fortsättning med andra medel”.

De krig som här berörts dras samman i en gemensam nämnare av politisk aktivism, med ideologiska rötter i den västerländska upplysningens jakobinska politisk tradition. Genom Marx, som inte skilde mellan krig och revolution, förs den vidare genom reformerad socialdemokrati in i svensk biståndspolitik. Samma ideologisk tradition materialiseras 1917 i rysk statsmakt. De afrikanska folkens nationella frigörelse fångas, kidnappas av den marxistiska världsrörelsens ideologisk kolonialism och de kommunistiska staternas materiella, inte minst militära stöd. En tredje våg av denna jakobinism vänder sina vapen mot MENA-länderna i USA:s krig mot terrorismen. Detta är en kontinuerlig verkande kraft för krig och revolution med start i fransk revolution och Napoleonkrig. Genom Kinas framväxt som en världsmakt har denna tradition gått in i en andra andning och helt nya förutsättningar.

Gunnar Lindstedt tar i Stålår avstånd från sin ungdoms ideologiska berusning i marxism, så här skriver han på sid 256:

“Det tog många år innan jag förstod vidden av marxismen-leninismens felaktiga ideologi. Insikten om att jag trott på så extrema idéer var inte rolig, men jag intalade mig att jag ändå lärt mig en sak: vikten av kritiskt tänkande”

De sista orden förpliktigar. Inte minst gäller detta synen på den allsmäktige, som Lenin har beskrivit honom, och inte minst gäller det den allsmäktiges syn på krig. Här återstår mycket av kritiskt tankearbete. Mina första staplande steg i den uppgörelsen tog jag för några år sedan i en omläsning av Marx’s Klasstriderna i Frankrike 1848-50. Resultatet är Marx i ett ord. Ordet som är Marx’s, är revolution, och revolution är inbördeskrig. Men Marx nöjer sig inte med det borgerliga kriget, det nationellt begränsade kriget, för Marx gäller världsrevolution dvs världskrig.

Marxismen har spelat en så avgörande roll i 1900-talets historia, i dess krigs historia, att de europeiska krigen inte går att förstå utan att marxismens roll analyseras. Det duger alltså inte att avsluta sin bekantskap, och avfärda marxismen till namnet. Tyvärr så verkar de kritiska  övningar vara tabu för alla med bakgrund i marxism. För att få en uppfattning av hur omöjligt detta tycks vara, riktar jag läsarens uppmärksamhet på Svante Nordins Filosofernas Krig. Svante Nordin har kunskaperna om marxism som han tydligt distanserat sig till, och visst finns några nedslag där Marx diskuteras i boken. Men det problematiska med Marx som en krigets och revolutionens ideolog berörs över huvud taget inte. Hur är detta möjligt?

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

PS:Ytterligare om krig: Varför Krig


3 Responses

  1. Jag begriper ingenting av de sista tio raderna, fr.o.m. “Sett ur detta perspektiv…”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *