Klyvnadens tid

Varför krig? Vilka har intresse av krig? Går krig att förhindra?
Den viktigaste gränsdragningen för att förstå krigets karaktär handlar om att se det som ett uttryck för kollektivet och inte människan som individ. Jag vill inte hamna i den återvändsgränd som Albert Einstein och Sigmund Freud vandrade in i då de under 1930-talet engagerade sig för freden. Alldeles innan de kastades ut ur Tyskland av Hitler, startade de en brevväxling där de söker svaret på frågan: Varför krig? Svaret söker de i  individens egenskaper. 

“Freud ger skäl för att det är de animaliska drifterna som fått människan att inte sluta kriga och att förekomsten av döden förklarar bruket av våld.”

Med detta perspektiv finns ingen lösning på krigets problem för arten människa, eftersom hon måste överskrida sin begränsning och bli odödlig. Men på vår begränsade planet finns det inte, för biologiskt liv i någon form, någon plats för odödlighet… inte i den verkliga världen, och i himlarna finns en annan fred.

Det grundläggande felet med Einstein/Freuds svar är att krig inte är något en enskild individ kan syssla med. Enskilda människor kan mörda i massomfattning men det är ändå inget krig.  I Nationalencyklopedin ges en definition av kriget: användandet av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Krig är en kollektiv handling och har sin grund i det faktum att människan är ett flockdjur, en social varelse, som lever och utvecklas som medlem i sin flock. Därmed inte sagt att kriget inte har med den enskilda människan och hennes egenskaper att göra. Varje varelse har förmågan att försvara sig för att överleva. För människan kan detta försvar både vara eget och eller i grupp. Vår individuella våldspotential är en del av vår art och inget vi SKALL göra något åt. Men kriget är kollektivt och ligger därför på en annan nivå. Kriget är politikens fortsättning med andra medel. Krig förutsätter en lång tid av förberedelser och planer, av logiskt kalkylerande som inte har med mänsklig aggressivitet att göra. För att förhindra krig måste de krafter som strävar efter krig identifieras och avklädas, så att deras avsikter blir tydliga. Det ligger i sakens natur att de som planerar att använda våld för att nå sin politiska mål gör allt för att dölja sina planer. Att hota med krig görs för att nå politiska mål, utan att ta till våld.

Jo,jo det var ju storstilat att avfärda ett par av vår tids stora tänkare. Dags för lite eftertanke. Vi som likt Freud/Einstein försöker förstå problemen är alla jäviga, vi står mitt i det människoskapade problemet. Och då menar jag att kriget bokstavligen växer ur människornas händer. Den som försöker förstå, gör det från sitt eget perspektiv, det syns hos Freud, och det kommer att synas för alla som försöker. Då det gäller krig så är människans kollektiva tänkande och handlande en inramningen, och de som tar sig ann uppgiften att förstå problemet har alltid suttit fast i sin tids och sitt eget tänkandes begränsningar. Detta kommer ingen undan, så låt oss trampa vidare i krigsteoriernas historia med lätta steg, det handlar om lära av andras misstag.

Under de årtusenden som föregått har kriget framför allt varit en manlig verksamhet, vars realiteter han tagit för givna. När nu kvinnorna stormar in på historiens scen med ambitioner att bära bördor, så reses oundvikligen nya perspektiv. En del feminister har ställt mänskligheten inför uppgiften att avskaffa krigen. Hur har de då förstått uppgiften.

“Kriget beror på mannen”, vilar i något slags “patriarkal struktur”, vad nu det är. Mannen måste nu läras fred, och det med början i förskolan. Men vår aggression är inte inlärd därför går den inte att lära annorlunda. Eftersom krig inte är en följd av individuell aggression så angrips inte heller orsaken till krig. Är det mannen som är orsak till krig, som ledande feminister gör gällande? I antologin “Krig Fred” RJ:s årsbok för 2016-17 diskuterar Karin Aggestam frågan i bidraget Genus, medling och fredsdiplomati. Författaren håller en klädsamt låg profil eftersom tydligen ingen forskning finns som stödjer denna uppfattning. Som goda exempel framhålls Sverige och USA som haft kvinnliga utrikesministrar. Hillary Clinton(HC) framhålls speciellt genom att citeras: “including more wommen in peacemaking is not just the right thing to do, it’s also the smart thing to do”. Att inte HC:s insatser för fred tas upp till diskussion kan man förstå. Hillery Clinton var en krigshök i jämförelse med Obama då det gäller deras krig per ombud i Syrien.  USA har haft tre kvinnliga utrikesministrar under “kriget mot terrorismen”. Albright, Rice och Clinton har sin del i en politik som inte kan stämplas som fredsaktivistisk. När Trump nu ligger på för att avveckla USA:s krig i MENA-länder så får han utstå kritik för att vara nationalist och rasist. Ett tillmäle ämnats en krigsaktivist.

Sveriges utrikesministrar från 1991: Margaretha af Ugglas, Lena Hjelm-Wallén, Anna Lindh, Laila Freivalds, till 2006. Jan  Eliasson efterträddes av Carl Bildt som satt i åtta år. Från 2014 har Margot Wahlström och Ann Linde varit utrikesminister. Sverige har haft  övervägande kvinnliga utrikesministrar under den tid som Sverige gått från att vara ett neutral land utan krig till att närma sig Nato och stödja USA:s “krig mot terrorismen”. Detta är inget bevis för att kvinnor är mer krigsaktivistiska, men heller inte att kön, förlåt “genus” är avgörande för fred. Det påstås att kvinnor måste vara duktigare än män för att nå höga positioner. Men var det som fredsmäklare Winnie Madela utmärkte sig.

Teoretiska förklaringar kan var både iögonfallande och logiskt övertygande, speciellt för de som är en del av det ideologiska sammanhang som varur lösningen växt fram. Eftersom mannen och patriarkat är deras fokus har det automatiskt blivit svaret på krigets problem. Svaret skiljer sig därmed inte från Freuds. Det kommer inte att skilja sig från något som någonsin kommer att arbetas fram och förstås. Det gäller naturligtvis det svar på frågorna som jag nu själv arbetar med.

Rättfärdiga och orättfärdiga krig.
Enligt internationella överenskommelser gäller rätten till självförsvara, och krigets lagar fördömer angrepp, ockupation och militär aggression, att använda våld för att lösa konflikter. Aggressionen är orättfärdigt medan försvaret mot angrepp är rättfärdigt. I och med Sovjets fall inleddes en politisk period av internationell aktivism i den liberala världen. En del trodde sig hamnat vid “historiens slut”, de var nu de enda att räkna med, de stod för “den enda vägens politik“. USA:s militärindustriella komplex sökte vägar att utnyttja detta geopolitiska övertag och använda FN för sina syften. Det är den materiella bakgrunden till förändringen i synen på anfallskrig och försvarskrig.

Så 2005 förändras FN-stadgan så att det ges möjlighet till att ingripa i interna konflikter av humanitär skäl, “Skyldigheten att skydda” R2P  infördes i FN-stadgan. Den användes i Libyen av USA-Nato för att störta Gaddafi. Trots att beslutet fick stöd i FN endast, jag upprepar, ENDAST för att skydda befolkningen i Benghazi. I medierna skedde samtidigt en demoniseringen av Gaddafi, vilket tyder på att USA redan från början hade andra politiska mål än vad FN-beslutet gav dem rätt till. Gaddafi mördades på ett bestialiskt sätt och Hillary Clinton triumferade i en intervju med “We came, we saw, he died”. Samtliga partier i Sveriges riksdag utom SD gav sitt stöd till detta krig. I efterhand är inte krossandet av Libyen något som används för att sälja in R2P och rättfärdiga krig/Skyldigheten att skydda.

Krig är impopulärt, så krigsanstiftare behöver skapa det politiska klimat som gör att allmänheten accepterar förevändningarna för att starta krig. Gustav den III iscensatte ett “ryskt” anfall på svenska posteringar i Finland för att starta krig med Ryssland 1788. Hitler använde samma falskflaggade operation för att rättfärdiga sitta angrepp mot Polen 1939. Både Ryssland och  USA använder statsterrorism för att stärka den politiska makten. KGB stödde olika terrorist-rörelser som PFLP. STASI hade kontakt med den tyska terrorismen p å 1970-talet. Putin använde terror i slutet av 1990-talet genom en rad sprängningar av bostadshus som sedan skyldes på terrorister. Journalister försvinner eller mördas som Anna Politkovskaja.   USA iscensatte Tonkinintermezzot för att ställa hemmaopinionen på krigsfot inför bombningarna av Nordvietnam i mitten på 1960-talet. Kriget mot terrorism föregicks av 911, som av en stor opinion i USA anses vara en krigslist av Neocons som under flera år planerat för en militär inblandning i en rad MENA-länder. De första offren blev Afghanistan och Irak, trots att de flesta “flygkaparna” enligt den officiella rapporten var från Saudiarabien.

Hur krig och politik hänger samman blir uppenbart även med en summarisk skiss över efterkrigstidens kriser och krig.

Pragkuppen
Israel bildas, Folke Bernadotte mördas.
Koreakriget
Mosadeq störtas i Iran
Vietnamkriget
Ungernkrisen
Nationell frigörelse i Afrika; Dag Hammarskjölds plan skjuts ner.
Terrorism och militärkupper i Latinamerika.
Sexdagarskriget; Israel arabstater.
Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien
Sovjets krig i Afghanistan,
Kriget mellan Iran och Irak.
USA:s krig mot Irak.
USA:s “krig mot terrorismen”, Invasioner i Afghanistan, Irak, Libyen,

Det är ingen komplett lista, men den är så pass utförlig att den ger ett tydligt besked om en bakomliggande struktur och konfliktlinje. Vi har två stormakter som på olika sätt är närvarande i dessa konflikter. Det är två supermakter som är i konflikt ideologiskt, politiskt, ekonomiskt, och militärt. Konflikterna är geopolitiska, men lever framför allt genom människor på en social, kulturell, ideologisk och politisk nivå.

Vår Svenska historia under samma tid är också ett perspektiv som ger förståelse. Sverige klarade sig från att dras in i andra världskriget, men det var till ett högt moraliskt pris. Tyvärr har olika politiska riktningar försökt exploatera denna period i Sveriges historia genom att skambelägga svenska folket. Det var inte Sveriges folk som röstade på fascistiska partier, som mest fick 40 tusen röster 1936. Det var inte Sveriges folk som svek Finland under andra världskrigets första år, det var politikerna i samlingsregeringen som inte förmådde fullfölja planerna på ett Svenskt stöd till Finland i händelse av ett Sovjetiskt anfall. Regeringen lämnade Finland isolerad inför Sovjet och Tyskland. Genom Molotov-Ribentroppakten enades Stalin och Hitler om att rita om Europas karta, den som fastställdes vid frederna i Versailles och Brest-Litovsk. Det var samlingsregeringen som sommaren 1940 anpassade sig efter tyska påtryckningar och gjorde inskränkningar i demokratin för att gå Hitler till mötes. Var det erfarenheterna av den svenska politiska linjen under kriget som fick Danmark och Norge att välja Nato istället för en nordisk försvarsallians? För att fortsättningsvis stå utanför stormaktskonflikter förde Sverige en säkerhetspolitisk linje enligt formeln “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Under kalla kriget sattes alliansfriheten på stora påfrestningar. Värdegemenskapen med Västeuropa konfirmerades av ett nära försvarssamarbete USA-Nato, parallellt fördes en självständig utrikespolitik till stöd för nationell självständighet för “tredje världens länder”, där Sverige samverkade med Sovjet.

Genom medlemskapet i EU 1995, som föregicks av  Sovjets kollaps, så ändrades allt. Sverige underordnade sig USA-Nato inte minst då det gäller att ge stöd för USA:s “krig mot terrorismen”. Sverige bröt sin fredstradition och var krigförande i Afghanistan och understödde aktivt bombningarna av Libyen genom flygspaning. Sveriges motiv för att strida i Afghanistan har undanhållits riksdag såväl som medborgare, vilket är en anledning till det svaga stödet för kriget. Ett politiska motiv som brukar nämnas i nyhetsbevakning och som inför kriget lyftes fram i namninsamlingar var ofriheten för Afghanistans kvinnor och flickor i den hederskultur som råder i de Talibankontrollerade delarna av landet. Feministiskt aktivism användes som argument för militärt ingripande.

Vem hävdar idag att Sveriges deltagande i Afghanistan var ett rättfärdigt krig? Gör ens liberalerna det, trots sin entusiasm inför svenskt deltagande. Politikens utformning har varit avgörande för hur såväl freden som kriget formats under svensk efterkrigstid. Tydligt blir här hur det är politiken som styr krigen. Det är en insikt och erfarenhet som långt ifrån alla vill erkänna.

En möjlighet att förstå krigets mekanismer är att analysera andra förklaringar till orsakerna bakom krig. En populär förklaring sprids med slagordet: “Alla krig är bankirernas krig“. Inte sällan är det personer från rörelser med fokus på monetär omställning som står för analysen. De förmögna finanshusens betydelse för kungarnas möjlighet att föra krig är välkänd. Det gäller tiden före det moderna genombrottet i industrialism, de nationella borgerliga revolutionerna och demokratiernas framväxt. Dåtidens härskare behövde pengar för att kunna betala de legoknektar som krävdes för kriget. För bankirerna gällde det att satsa på den segrande sidan. Den förlorande kungens möjligheter att betala tillbaka var inte alltid så stora, trots att hans huvudet fortfarande var på plats. 1900-talets två världskrig bedrivs i en ny värld. Genom industrialisering, moderna massamhällen, nationalstater med värnpliktsarméer, beskattning och kontroll över penningskapandet har de privata bankerna en mindre betydelse för finansiering av krig. Kriget är “totalt” och tar hela landets krafter i anspråk. Politik är inte bara eliternas intriger, det är masskommunikation, genom politiska ideologier, folkrörelser och medier.

Vilhelm Moberg tillhörde inte de svenska intellektuella som svek i motstånd mot Hitler-Stalin-pakten. Under hela andra världskriget var han tydlig. Han var en ledande i motstånd mot kriget oberoende om det var Stalin eller Hitler som var det aktuella problemet för Sverige. Vilhelm Moberg har trots detta, i ett avseende en oklar syn på vad som orsakar krig:  “Alla krig uppstår ur sociala problem. ….. Men nu har vi sökt skönja den ljusa morgondag, då människan inte längre skall behöva offra sitt liv för materien.” Visst finns ett samband i hur unga män i massomfattning kan drivas till att ta värvning. Men vi har också det omvända, om hur välstånd skapar civilisation som föregår imperier. Atens blomstringsperiod föregick Alexander den stores härnadståg ända bort till Indien. Napoleonkrigen föregicks av såväl stigande välstånd och befolkningsökning under 1700-talet, även om den tändande gnistan för franska revolutionen var ett par år av missväxt som ledde till svält. Industrialismens starka ekonomiska och vetenskaplig utveckling föregick koloniseringen av Afrika. Katastrofteorier rider våra föreställningar som maror, men det är stora framsteg som kännetecknar vår tid, vilket inte satt stopp för krigen.

Inom vänstern finns en utbredd föreställning att det är det kapitalistiska systemet som leder till krig. Återigen handlar det om en rörelse som löser krigets problem utifrån sin ideologi, och dess behov. I detta fallet att svartmåla kapitalism, och så blir det som det blir, FEL. Det förutsätter att det ekonomiska systemet främst har intresse av massiv förstörelse. Det finns ett militärindustriellt komplex även i så små länder som Sverige som har intressen i vapenproduktion. Men företagande i bred bemärkelse är arbetsorganisationer för samverkan och produktion av välfärd, vars förutsättningar förstörs av krig. Det är politiken som sätter regelverket för ekonomi och företag. Tron att, “det är kapitalism som leder till krig”, är svår att förena med det faktum att krig har varit en del av människan så långt dess skrivna civilisationshistoria är känd. Det är människan som krigar inte ekonomier eller vapen, så frågan är: hur tänker de personer som leder de krigande stormakterna? Genom att peka på kapitalisterna har ideologier som marxism undkommit granskning av sin egen roll, och den politiska utveckling som ledde fram till kriget. Med följande kommentar på sociala medier har frågan om marxismens eget ansvar för andra världskriget väckts.

Mänskligt agerande, inte minst det kollektiva, drivs av vad som finns under pannbenet, hårdvaran, och hur den är programmerade med politiska system av teorier, världsåskådningar, religioner med mera.

Det är inte materialism(filosofisk) att utesluta kulturens roll för kollektivt agerande, det är ideologiska idioti, av utövare med uppsträckt näsa kallad historisk materialism.

Genom industrialism, masskonsumtion, modernitetens genombrott, krävdes en modernare mjukvara, inte minst för att i värnpliktsarméernas kanonmat inympa tron på kriget, det kollektiva våldets möjligheter, det politiska våldets möjligheter(politisk makt växer ur en gevärspipa). Mannen som stod för den bedriften var jakobin och skiljde inte på krig och revolution.