Klyvnadens tid

“Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris”….. Det var min generations vänsters svar på frågan om freden, det var ett svar ur den marxistiska traditionen, och det enkla svaret var ett NEJ! Vi vill krig, vi vill krig mot världens alla orättvisor och förtryck, vi vill klasskrig. Samtidigt finns i vissa skeden ett tydligt fokus på freden, det gäller den andra internationalens  resolutioner att samfällt verka för fred i varje land, det gäller efterkrigstidens kamp mot kärnvapen. Här finns en politisk spännvidd från revolutionsromantiska rop på krig till det långsamma folkrörelsetrampet för fred. Men vad är huvudsak och vad är bisak, vad är strategi och vad är taktik, vad är långsiktigt och vad är paroller enbart för det underordnande korta perspektivet. Hur ideologin bakom denna med nödvändighet kluvna historia ser ut är föremålet för fortsättningen.

Om vi låter allt falla tillbaka på personen Marx blir svaret enkelt, Marx var ingen fridsam person. Han levde i skuggan av den stora franska revolutionen vars borgerliga politiska ideal jakobinism han omfattar i teori och praktik. Han fick se sina teorier om revolutionen bekräftade i sin tids politiska strider, inte minst Pariskommunen, som ännu inte genom folket tyglats i demokratiska former. Marx står kvar i den borgerliga politiska kampens mönster, som sådan är han frimurare och förstår inte den demokratiska och fredliga inriktningen för det  arbetande folket som nu börjar formera sig politiskt. Ett talande exempel var ett arv han fick och valde att använda för att beväpna arbetare. Marx skrev själv mycket litet om fred, bortsett från hans polemik mot pacifismen. Vad världens folk uppnått i form av en internationell rättsordning mot krig och krigsbrott, för alla folks rätt till att leva inom suveräna statsgränser var främmande för den geopolitiska miljö som Marx var en del av. Den franska revolutionen omvandlades snabbt från självutplåning genom giljotinering till “världsförbättring” och revolutionsspridning genom Napoleonkrig. Borgerligheten har aldrig sedan upphört att hylla revolutionens generella betydelse, eftersom den ger stora möjligheter att politiskt stöpa om en värld som inte tillräckligt snabbt låter sig förändras efter deras ekonomiska intressen. Marx världsrevolution och “krossande av kapitalismen” må ha som hägrande slutmål ett paradis på jorden men för dess förverkligande gäller systematiskt arbete för ett världsomspännande klasskrig, ett världskrig.

Att påstå att marxismen själv är en krigsdrivande kraft är möjligen svårt att förstå för de marxister som anser att de själva står för en politisk för krigens avskaffande. Så här kan analysen se ut, ur marxistisk uppslagsbok 1972, “Krig”:

Först i och med att det uppkom privatägande. klasser och stater. blev kriget ett ständigt hantverk. ett redskap för att stärka den utsugande klassens herravälde, och för att förslava främmande länder och folk. När det uppkom privatägande, klasser och stater, blev det också nödvändigt att upprätta speciella förband av väpnat folk, alltså härar som stod i den härskande klassens tjänst.

Vi har en hel kontinent som dementerar denna analys, När Europas kolonialmakter började stycka Amerika var den befolkad av kulturer som inte kände till privat ägande. Ägandet var samhälleligt vilket inte förhindrade att där fördes krig. Asiens nomad och klansamhällen visar upp samma sociala mönster utan att för den skull vara särskild fredliga. Europa har flerfalt varit offer för deras beridna krigare. Gemensamt ägande möjliggör centralisering av makt i ytterligt hierarkiska sociala system vilket rikena Inka och Maya vittnar om. Marxismens dogmer i att göra allt till en fråga om klass och privategendom, och de politiska lösningarna i klasslöhet och socialism gör analyserna till självuppfyllande profetior, till att skriva in den egna analysen in i framtiden. och bereda väg för den genom politisk handling. “Analysen” har bara blivit ett sätt att legitimera den socialistiska utopin.

Inför det första världskriget var den marxistiska analysen av krigets orsaker grundade på Lenins syn på imperialismen, en konkretisering av den generella analysen ovan, där kapitalismen är orsaken. Att det finns ekonomiska orsaker till krig ifrågasätter endast ett fåtal, problemet är att analysen endast ser orsaker i ekonomiska samband som är indirekta och tröga.  I nationalstater som det här är frågan om händer det avgörande på den politiska arenan, genom att tillräckligt många personer av betydelse ställer sina förhoppningar till att krig skall inträffa. Motsvarigheten till denna analys finns även hos högern i sentensen “alla krig är bankirernas krig”(all wars are bankers wars) vilken lider av samma svaghet. Ofta ställer sig både höger och vänster bakom en beskrivning att det handlar om “jakt efter maximalprofit”, som egentligen är en återspegling av människans kamp för livsutrymme och överlevnad för sig och de sina, och som styrs av regelverk och lagar för banker, aktiebolag mm. Att tro sig hitta endast EN orsak, och det i ett system, i ekonomiska regleringar, liknar mest den välkända och bekväma jakten efter en syndabock.

Det var också svagheten i denna analys som gjorde att den andra internationalens motstånd mot kriget fullständigt föll samman. Den intellektuella självstympningen i politisk förenkling fanns inte endast i synen på krig och ekonomi utan mer i den politiska utopin som övervärderade internationalismen på nationens bekostnad. “Proletärer i alla länder förena er” är en kraftfull slagdänga men i realiteten bara en illusion. En illusion där proletariatet ges änglavingar, en klass som endast några årtionden innan slaktats efter tre månaders uppror i Pariskommunen. I avsaknad av en egen historia, kultur och självförtroende, existerade inte detta “internationella proletariat” annat än som en teoretisk konstruktion i överhettade marxisthjärnor. Det som fanns var nationen, det var den existerande verkligheten, vari proletariatet var en minoritet, en förening i ett gemensamt land, institutioner, språk och kultur vars framtid man inte brydde sig om. När denna illusion sattes på prov föll den helt enkelt samman. De mest doktrinära marxisterna kring Lenin höll fast vi illusionerna. Den enda förklaringen de gav på sammanbrottet var att alla andra var opportunister.

Hade den andra internationalens ledare inte varit förslavade under marxismen hade de möjligtvis kunnat formulerat en fredens politik för sitt land och dess räddning undan kriget som även skulle kunnat få det nödvändiga stödet från bönder och medelklass. De Europeiska folken stod utan en nationell fredspolitik och leddes av internationalistisk imperialism till fyra års “heroisk” slakt. Under de fyra år kriget varade fanns gått om tid till eftertanke och nya fredsinitiativ. Därav blev mycket litet, hela arbetarrörelsen satt fast i den marxistiska dogmatiken och kom inte loss. Däremot togs en rad fredsinitiativ från andra håll. Det kanske mest kända kom från officiellt  tyskt håll, som 1916 erbjöd förhandlingar om fred vid 1914 års gränser trots att Tyskland befann sig på fiendens territorier. England avböjde med löfte, förhoppning om att USA skulle ansluta till kriget.

Genom oktoberrevolutionen ändrades de politiska förutsättningarna radikalt, i mars 1918 uppfyllde Lenin sitt löfte om fred genom en överenskommelse med Tyskland i Brest-Litovsk. Följande bedömning är gjord i länken ovan:

Några månader efter kollapsen i juli 1917 av Rysslands offensiv , tog bolsjevikerna ledda av Vladimir I. Lenin ( 1870-1924 ) makten i Ryssland. Från november 1917 till början av januari 1918 förkastade de traditionella diplomati , ingick ett vapenstillestånd med centralmakterna , och försökte använda fredsförhandlingarna i Brest – Litovsk som ett propaganda plattform för att väcka socialistiska revolutioner i alla krigförande länder.

När den leninistiska strategin att omvandla första världskriget till ett klasskrig, till ett socialistiskt uppror, lät vänta på sig och stod inför ett kortsiktigt misslyckande var Lenin tvingad att sluta fred, om inte skulle den egna ställningen som härskare i den ryska staten gå förlorad. De närmsta åren blev också en strid på liv och död, där Lenins ställning säkrades genom utrensning och likvidering av sina politiska motståndare, socialdemokrater och anarkister. Så “klasskriget” fortsatte, men begränsades till den nationella arenan. Hur den politiska oppositionen slogs ner ger händelserna i Kronstadt tydligt vittne om.

Krig avser våld mellan länder, även om verkligheten suddar ut gränserna vilket inte minst marxister har ett ansvar för. Så här beskrivs det i marxistisk uppslagsbok.

Tesen om kriget som politikens fortsättning med våldsmedel  har konkretiseras och vidareutvecklats i teorin om rättfärdiga och orättfärdiga krig. Genom en ingående studium av krigens historia, särskilt krigen under imperialismen och de proletära revolutionernas epok, har marxismen-leninismen givit en vetenskaplig klassificering av krigen. Det finns två slags krig:
1)Rättfärdiga krig. Det är krig som inte syftar till att besätt, annektera och förslava främmande länder och folk utan att försvara och skydda folket mot angrepp utifrån och mot försök att förslava det, eller också att befria folket från kapitalismens slaveri och imperialistiskt förtryck.
2) Orättfärdiga krig. Det är krig som syftar till att annektera och förslava främmande länder och folk.

Det politiska självförtroende är det ingen brist på. Här skrivs politiska åsikter in som vetenskap genom den försåtliga bisatsen “befria folket från kapitalismens slaveri och imperialistiskt förtryck”. Krig i socialismens namn är rättfärdigt. Så var också Sovjets militära inblandning för att slå ner försöken till frigörelse från det kommunistiska blocket i Östeuropa efter andra världskriget rättfärdigt. Den dubbla bokföringen i fråga om krig och fred är mycket tydlig just under denna tid eftersom marxist-leninisterna samtidigt som de hävdade rätten att föra sin egen variant av angreppskrig drev en intensiv kampanj för fred och nedrustning av kärnvapen, kampanjerna mot atomvapen. Det ohållbara var så tydligt att försök gjordes att överbrygga motsättningen, vi fick så diskussionerna om “den tredje ståndpunkten“. Eftersom den inte gjorde upp med marxismen uppfattades den som en kapprock, som helt riktigt kritiserade USA men höll Sovjet under armarna.

Inte ens en övergripande värdering av den “tredje ståndpunkten” är möjlig här av utrymmesskäl. En kort anmärkning dock, Gustav Johansson(GJ) lyfter upp frågan om det nationella oberoendet i en artikel som finns återgiven i boken “Tredje ståndpunkten” utgiven i början av 1970-talet. Ett fruktbart perspektiv som skulle kunnat skapa möjligheter för en tredje väg mellan stormakterna, fri från ideologiska fotbojor och imperialistiska beroenden. Men här ryms inte marxist-leninisterna och deras syn på rättfärdiga och orättfärdiga krig, vilket GJ knappast förstod. Drivande som Arthur Lundkvist för den tredje ståndpunkten hade ett ur marxism inspirerat internationalistiskt perspektiv, som öppnande upp för det internationella proletariatets världsrevolution.

Marxismens inblandning i frågor rörande krig och fred har inte upphört den är i högsta grad med och formar den värld som är vår, både efter andra världskriget och Sovjets och socialismens fall. Det är ingen fredsmantel den kläder sig i, det är terrorismen och kriget under förevändning av befrielse från kapitalism och imperialism. Vänstern angriper med rätta de militärkupper som dragit över Latinamerika under efterkrigstiden, men saknar förmågan att se sin egen roll i de politiska processer som ledde fram till dem. Startar man väpnade uppror så får man också ta ansvar för vad det leder till för reaktioner. Den doktrinära marxismen är ett alldeles för slutet system för att klara det, deras “kritik och självkritik” gäller inte ideologin och politiken, det är ett instrument för att disciplinera individen, det är motsvarigheten till de religiösas djävulsutdrivning. De “folkkrig” som startade i Latinamerika med förebilder i Kina och Kuba håller nu på att släckas ner. Anhängare till Marxismen som varit krigens främsta ideologiska källan har anledning att grundligt värdera detta nederlag och dess katastrofala effekt för demokrati och samhällsbyggnad.

Istället för att ta ansvar för de egna politiska misslyckanden mullrar nu de typiska invändningarna. Men USA-imperialismen varför säger du inget om deras roll, är det inte de som genomfört kupper och startat krig? Jo förvisso, så är det, men vad hjälper det er. Deras brott kan väl inte användas som försvar för era, mänsklighetens situation blir väl inte bättre av att ansvar inte tas och att felaktigheter inte rättas till?

–Men kommunisterna kämpar för de förtryckta det gör inte USA!!!

Svaret på detta är att avsikt inte är tillräckligt, de allra flesta människor har godhet som drivkraft,  Ordspråket “Vägen till helvetet är stenlagd av goda föresatser” pekar på ett ansvar från de som bidragit, ett ansvar att bryta upp sin del av stenläggningen.

I denna artikel har invändningar rests mot en politisk riktning som påstår sig vara ett alternativ till kapitalism och imperialistiska krig. Det är argument som hävdar att marxism inte alls står för fred utan tvärt om öppnar upp för världskrig, argument hämtade från marxisterna själva. Inledningsvis citerades från en tonsatt dikt, “Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris”.  För alla som är osäkra så kan fortsatta reflektioner av textens budskap ge delar av ett svar.

Är det verkligen fred, vi vill ha
till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det
att det värsta av allt är krig

Med freden kommer vänskapen
Den knyts med starka band
Och banden binder ont vid gott
och knyter falskt vid sant
Den börda som är tung för en
bär två man oftast lätt
Och hellre gör man fel tillsammans
än ensam handlar rätt
Så hand i hand, i en ändlös dans
ja, som en kedja utan slut
vågar ingen släppa sitt förskräckta grepp
trots att vi dansar mot ett stup

Är det verkligen fred, vi vill ha…

Med lag ska landet byggas upp
Och lagen kräver fred
så att dom som äger makt och guld
ska kunna tjäna ännu mer
Men om folket kräver mer betalt
för smöret som dom sålt
då är det brott mot fred och lag
och det kallas för revolt
Na na na…

Är det verkligen fred, vi vill ha…

Med freden kommer segraren
Och han som slogs och stred
får på böjda knän och med huv’et lågt
ta emot den starkes fred
Och när sen tungan slitits ur hans mun
och hans ögon skrapats ut
och när ben och armar bundits ‘hop
med övermaktens knut
när han har fått en trasa i sin mun
så att ingen hör ett ljud
då har allting blivit normalt igen
och ett krig har tagit slut

Är det verkligen fred, vi vill ha…

Och med freden kommer tystnaden
Allt ordnas underhand
Och folk och länder styckas upp
i samförståndets namn
“Så tag du halva jorden, bror
och halva månen med
så tar jag andra halvan
så är vi bägge två tillfreds”
Om man då kämpar mot förtryck och hot
för den frihet som man valt
då blir varje krig en segerstrid
och varje fred ett nederlag

Är det verkligen fred, vi vill ha…

Vilken roll kan marxismen spela i en fredsrörelse? Det är den egentliga frågan som jag vill resa ……..

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se