Klyvnadens tid

Swebbtv:s höstkonferens avslutas med en halvtimmes frågestund, där frågan om Sveriges framtid restes. En kvinna ur publiken vid mikrofonen: Hur nära är vi en kollaps, jag hoppas det blir ett stålbad. Nånstans är det lite destruktivt att jag som svenska hoppas det blir ett stålbad. Jag bara väntar, när fa-an kommer det. Det är ju hemskt att man hoppas på det, för då kanske först förändringen kommer. Min fråga till Hans Jensevik är, hur nära är vi?

Jag tror att frågan i all sin kluvenhet säger något väsentligt om vår mentala situation. Frågan vilar på en skör tråd spänd mellan hopp och förtvivlan, men var kommer ropen på kollaps egentligen från. Det är inte bara Greta Thunberg som är fast i traditionens och känslornas apokalyps.

Vi har haft en vänster som under årtionden gett näring åt  perspektivet, att det behövs en revolution för att det skall bli bättre. Eftersom vänstern saknat den politiska styrkan  så hoppas man på en kris, en revolutionens barnmorska. I en hälsning till vänstern inför 2019 tas frågan upp.  Men en kollaps, följt av en revolution löser inga grundläggande problem. Det är endast makten som framträder med nya ansikten.

Vem kommer då att ta makten efter revolutionen? Finns inte en väl förberedd landsomfattande organisation så vet ingen i förväg vem det är som kommer att stiga fram. Men inte ens då en folklig väpnad kamp har pågått i årtionden är utgången av en revolution given. I Iran tog inte mojahedin över efter shahan 1979, utan ett reaktionärt muslimskt prästerskap. I Sverige finns inte ens en militär som skull kunna ta över utan stöd från någon stormakt. Inom Nato finns säkert redan planer hur revolutioner i dess intressesfär skall hanteras. Dessa lärdomar kan inte ligga långt borta för någon, men ändå leds våra tankar in på “destruktiva” banor, som frågeställaren valde att karakterisera sitt perspektiv.

Hur väl spridda är tankefiguren att en kris måste till för att förändring skall äga rum och bland vilka grupper är de företrädda. Vad är det som karakteriserar deltagarna på Swebbtv:s höstkonferens? Inte bara panelen består av aktivister, troligen även en majoritet av deltagarna på konferensen. Aktivisterna i politiska organisationer har en friare syn på frågan om den politiska makten. De minst intresserade är arbetarklassen eftersom de vet att det är ur deras händer och ryggar allt till slut ändå beror, och då gäller det att inte ta i mer än vad man kan stå för.

Men revolutionen behöver inte karakteriseras av strejker, demonstrationer, uppror och gatustrider. Politiska eliter genomför kupper, tar politisk makt vid sidan av landets konstitution och lagstiftande församling. Sånt händer även i Sverige. “Novemberrevolutionen” startade på hösten 1985, genom att Sveriges kreditsystem avreglerades. Men den nyliberal riktningen inom den politiska eliten nöjde sig inte. Den nyvunna kontrollen över över penningpolitik användes för att framkalla en fastighetskris, bankkollaps och ett statsfinansiellt nödläge som användes för att fullfölja den nyliberala revolutionen i en nedmontering av offentlig sektor. De nyliberala förändringar som den politiska eliten sedan början av 80-talet siktat på kunde de inte genomföra utan att skapa ett kristillstånd, utsätta folket för en chockterapi.

Revolutioner framställs av vänstern som undantagslöst folkliga, men historien ger ett annat facit, revolutioner genomförs av minoriteter, särintressen eller genom intellektuella som saknar tålamodet som krävs för demokratiska förändringar. Så länge som fred råder  avgörs politiken av de som har makten över de stora medieresurserna. Det är också kritiken mot MSM som leder till de största bifallen på konferensens frågestund. Än råder ordet över svärdet, och det är ordet som kännetecknar de stora förändringarna i vårt land efter novemberrevolutionen.

Det är tre krafter som samverkat i den största förändring som drabbat Sverige sedan de första grundstenarna lades i den förkristna tidens landskapslagar: Reinfeldt, invandringsaktivistisk vänster och den fria rörlighetens globalister samverkade för en modern variant av folkvandring, revolution genom migration. Vad Reinfeldt och den ekonomiska eliten beträffar är historien  känd. Den diskussion som marxister med internationell räckvidd bedrev på DN:s kultursida för den nya strategin att fylla de revolutionära leden med asylsökande från tredje världens länder har sedan dess hunnit plåga oss i dryga årtionden. Med tanke på dess destruktiva ommöblering av vårt samhälles ansikte känns ropen på kollaps som en förhoppning att befrias från de motståndets våndor som korslägger oss. Att ett sammanbrott på ett mirakulöst sått skulle lösa våra problem.

Det som kännetecknar Sveriges historia är inte folklig revolution, vi har under århundraden valt att  lösa problemen inom ett av lag reglerat politiskt system. Som motbevis brukar anhängarna av revolution peka på upploppen kring mordet på Axel von Fersen 1810. Mordet var ingen folklig revolt eller revolution utan en framprovocerad mobb av individer som intrigerade för att nå politiskt makt.  Sverige har under sin historia hanterat betydligt allvarligare konflikter utan att drivas till revolution och inbördeskrig. Svenskarna har genomlidit svält, svåra recessioner, krigshot och krig, brödupplopp och mycket annat.

Det är dock en avgörande skillnad i dagens situation, Sverige är demografiskt förändrat. Vi har en stor minoritet, många med rötter i klansamhällen och totalitära politiska system, som saknar tillit till myndigheter och det politiska systemet, som litar till egen rättskipning och bygger parallella samhällen. Den misslyckade massinvandringen har landat i en segregation  som driver sociala konflikter och politisk polarisering. Det finns anledning att frukta att de nya minoriteterna har närmare till revolution och politiskt våld. Det är en form för politisk kamp som bättre passar deras sociala organisation, kultur och politiska system.

De som idag oavsett politisk inriktning siktar på makten genom politisk polarisering och konfrontation snarare än att fokusera på kvaliteten på de politiska lösningarna och strävan efter samförstånd för att nå ett majoritetsbeslut bör påminnas om att deras val inte är särskilt svenskt.

Swebbtv  har på ett föredömligt sätt försökt fylla den plats som Public Service så grundligt svikit genom sin partiskhet och brist på balans. Framgångarna har varit stora på mycket kort tid. Ambitionen i “den fjärde statsmakten” är bara ett exempel. Det som bryter bilden är inte bara den provocerande önskan om en kollaps. Som mediestrategi fick bojkott av MSM stort stöd i kommentarer och applåder från publiken. Att värna de egna medierna är självklart, men generella strategier MOT andra ger signaler om att man själv eftersträvar en gynnad ställning, precis som det Public Service som vi kritiserar.

Viljan att skapa klarhet genom att dra skarpa politiska linjer är en fara om ambitionen är för generaliserande. Politisk polarisering korssluter den intellektuella utvecklingen och står i strid med demokratiska principer. Det är den känslan jag får efter att tagit del av Hans Jenseviks strategi för maktövertagande. 7,10 minuter in på denna länk presenterar Hans sin strategin inför valet 2022 Nix to The Six

Sex av riksdagens politiska partier S,C,L, Mp,KD och M anser Jensevik är kritiska. Problemet är att de inte respekterar demokratin. Efter varje val ser de till att få makten. Jag anser att det är ett misstag att bygga en strategi fram till valet på denna indelning av partierna. Stora delar av väljarkåren som dessa partier har inflytande över skulle reagera negativt. Det leder till en politisk polarisering på rent formella grunder.

Hans metod för att blockera dessa partiers jakt efter makten, alla skall hamna under 4%-spärren. Verktyget för att nå målet skall vara en hemsida där väljarna skall registrera att de i princip redan röstat nu. Det finns många argument varför detta är en mycket dålig idé. Det finns idag många kritiska röster mot opinionsundersökningar, att de används för att styra opinioner. Detta förslag går längre i att blanda sig i valet som för att vara säkert måste ske fysiskt med röstsedlar som sparas. Att förlägga val av vad slag det vara må, på nätet är att invagga väljare i en falsk trygghet, i att det skulle kunna gå att göra säkert på nätet. Tanken att någon, även om personen i fråga blivit våldtagen skulle vilja registrera sig med namn och adress och vilket  parti man tar avstånd från, reser ett tystnadens frågetecken i bland åhörarna.  “Men vad är det här” är den spontana invändning jag hoppat att få höra.

Hur förslaget togs emot i gruppdiskussionen  hade varit intressant att få några blänkare om. Näväl, förslaget var kanske menat som ett skott från höften för att sätta fart på diskussionen som skulle föras i en av grupperna.

Som opinionssiffrorna utvecklas så ser det visserligen ljust ut för ett regeringsskifte 2022. Men det är nästan 3 år som går förlorat till en handlingsförlamad regering. En möjlighet hade varit en folkomröstning i flyktingfrågan, med ett alternativ om ett 20-årigt stopp för flyktinginvandring. Problemet är att det skulle ta längre tid till genomförande än det ordinarie valet som till huvudsak kan göras till omröstning om flyktingpolitiken.

Då återstår ändå en möjlighet. Att bidra till att driva igenom ett extraval redan till hösten 2020.

Missnöjet med vad Centerpartiet pressade in i Januariöverenskommelsen har blivit ett stort problem för regeringen. Bördan som lades på S undergräver nu partiets väljarbas. Hur länge skall detta hålla: det borde vara medias stora fråga. Men eftersom det undergräver enheten mot SD håller de tyst. Hur vi skall bidra till att regeringen faller måste bli ett av våra verkligt stora politiska problem att finna lösningar på. Vid sidan av våra egna hjärtefrågor behöver vi också ägna de frågor som är regeringens problem ett aktivt intresse och de sammanfaller inte som regel. Privatiseringen av arbetsförmedlingen är en sådan fråga. Eftersom reformen är så dålig i sak är den också angelägen för framförallt de som bor på mindre orter, för landsbygden i allmänhet.

Ideologiskt så vilar regeringen på en bräcklig konstruktion av oförenliga värderingar. S betong, centralism och socialism, mot de grönas decentralisering och gröna ängar. Till detta har fogats en ny ideologisk grundsten som minst av allt passar in, C:s nyliberalism och drömmar om fri rörelser oavsett om det gäller kriminalitet, droger, vapen eller 30 miljoner “flyktingar”.  Det som nu håller dem samman är det konstruerade domedagshotet klimatapokalypsen. Att klimatet först kommer på 4-5 plats bland det som väljarna anser viktigt ger ett besked om att regeringen redan passerat bäst före datum.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson