Marxism

Vänstern inför 2019

17 jan , 2019  

Märkesåret för våra revolutionära drömmar är passerat, har det satt några spår i vår glesnande skara? Mitt lyftande på stenar i saken har varit att klicka på FB-uppdateringar. Själva uppslaget kom från en fråga i en nyårshälsning, rest i all blygsamhet inför det nya året av Gunnar Lindstedt:

Någon revolution blev det inte, nu har åren gått och jag skriver om den tid som varit. Trots allt var det någonting man lärde sig i dessa ungdomsår, även om det inte blev som vi hoppades och trodde. Vi fick istället fyrtio år av neoliberalt styre, globalisering och rovdrift på naturen. Kanske har vi nu nått vägs ände, 2019 ser ut att bli de stora förändringarnas år. Ekonomisk krasch i Kina, splitting i EU, skuldkris, och annat. Men var finns visionerna om hur det ska bli? Så som vi trodde blir det knappast, men finns det någon annan väg ut?

Värt att fundera på en dag som denna, nyårsafton 2018.

Gott Nytt År

Inte ens bland GL:s FB-vänner leder frågan till mer än vänliga gäspningar. Är det möjligen det loja lugnet före stormen som kommer till uttryck. För det är inte bara frågeställaren som sätter sin förhoppning till kris och krig, ett mänskligt skapat kaos som faktiskt 68-orna aldrig haft makt över. Men hur var det då ställt med visionerna?

Även utanför frågeställarens krets är det kris och krig. De 68-or som fortfarande är aktiva ägnar sig därför inte minst åt geopolitik: “Vietnam är nära” extrapolerat in i evigheten. Det är ungdomsårens politiska perspektiv, kamp mot den stora ondskan USA-imperialismen som fortfarande perspektivet, vilket även gäller de större bloggarna. Några av de mer konstruktivt inriktade har hittat en politisk nisch i kampen mot en Nato-anslutning. Med sin gula västar står de troget som i Lars-Åke Augustsson dikt över FNL-aktivisten. Med Gustav Frödings ord.

Gråbergssång
Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng.

En tillfredsställelse i trohet till idealen, till sitt öde, som också kan knytas till ett strävsamhetens arbetarideal. En tröst intill gravens rand, där vi nu står, kanske med ett par årtionden kvar. Fortsätt med fotarbetet, grå stå, men ställ inga obehagliga frågor. Eller i Stefan Lindgrens käcka hälsning till sina vänner: 

Gott nytt kampår 2019!

Grå stå, tills “kapitalismens allmänna kris” levererar sina förutsägelser och vänstern kan rädda världen. Men finns det inte redan en kris? På vänsterbloggen Lindelöf ger den sig till känna i kommentarsfälten:

Sverige har inte kollapsat? Nej men vi är väldigt, väldigt nära. 300.000 fattiga pensionärer, över 32.000 hemlösa, Ett underskott av lärare på över 70.000, sjukvård där cancerpatienter dör i vårdkön, fattas läkare, sjuksköterskor, operationssköterskor, polisen, rättsväsendet, fattas 700.000 bostäder, ökade skjutningar, våldtäkter o s v o s v. Om man inte ser detta, så är det“konspirationsteorier & skrämselpropaganda”.

Och Herr Soros har alldeles för många fingrar i olika syltburkar – det är fakta.

En som fortfarande har en annan syn på vad kris är håller emot:

Märkligt nog tycks aldrig dom som pratar om flyktingar och migranter intressera sig för skattesänkningarna och plundringen och man undrar varför. Kan det vara så illa att ni pratar om etnicitet bara för att skydda den överhet som blivit rik på skattesänkningarna och plundringen och då att ni då i själva verket spelar med i det ni kritiserar?

Som på beställning men i hovsamma ordalag så kom det i vanlig ordning: rasistkortet.  Men ärligt, vad är det för kris vi har att vänta, vad är det som ligger i utvecklingens riktning. Ett svar kan vi redan nu ana genom att se på vilket sätt motståndet formerar sig, är det en tillfällighet att protesterna  klätt sig i “klassföräderiets” gula färg.

Genom FB-vänner till vänner i en härva av klick når jag fram till ett politiskt recept av det mer hårdtuggade slaget. Det är Christer Enander som pekar med hela handen.

Den onödiga samtiden”, kanske den viktigaste intellektuella resonemangsskrift som två författare förmått att skriva tillsammans i vårt land under det senaste halvseklet eller så.”
Som är den handfastaste vägledningen inför framtiden” i CE:s minnesanteckningar över författaren Lars Gustavsson. “Vi ger oss inte. Vi försöker igen.”.

Ok! det kan väl accepteras som ett ambitiöst lås kring tankebygget marxism. Efter att jag följt Enanders råd tillåter jag mig att peka på några politiska blindskär som placeras i läsarens väg.

Jan Myrdal lägger ner stor energi på att förklara Marx mervärdesteoris som ekonomisk sanning. För att inte läsaren skall lägga ner orimligt med tankemöda på denna diskussion så kan Jan Myrdals eget omdöme om Sven-Eric Liedmans 2016 utgivna politiska biografi Karl Marx rekommenderas. Jan Myrdal ger Sven Eric Liedman rätt i sin värdering av Marx, där Lars-Eric Liedman sätter transformationsproblemet som hinder för att mervärdesteorin skall gå från ekonomisk-filosofisk hypotes i Grundrisse till politisk-ekonomisk sanning genom Marx Kapitalet. (Se Karl Marx sid 492). Idag sammanfattar Sven-Eric Liedmans Marx i onelinern: Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk. En rejält stympad Marx kan man tycka.

Det är åtminstone inte den Marx som Jan Myrdal ser som mänsklighetens räddare ur den onödiga nöden. Den onödiga samtiden var betydelsefull för 1970-talets aktivister, men är det verkligen 68-ornas vandring som vi önskar att vänstern skall återupprepa?

På Vänstern faller uppdraget att formulera det kollektiva politiska uppdraget för sin tid. Det är ju folket den stora massan av arbetare, som behöver kollektivet till sitt försvar, ett uppdrag som 68-vänstern genom sin Marx misslyckats med. Kan då läsandet av Den onödig samtid bidra? För att exemplifiera ytterligare ett par nedslag i Jan Myrdals bidrag i boken.

Myrdals utgångspunkt är att: .… i Europa kring mitten av förra århundradet hade industrikapitalismens utveckling skapat proletariatet och den “fullkomligare samhällsordning” de stora utopisterna diskuterat slog därmed över från social kritik och allmän vision till politisk nödvändighet.

Att Marx agerade som han gjorde 1848 har sin förklaringar i den jakobinska tid han levde. Det var en fördemokratisk tid, där krig och revolution var synonymt, det gällde inte bara Marx. Marx bidrag  till 1848 års revolution beskriver han själv i Klasstriderna i Frankrike 1848-50.
Proletariatet var en liten minoritet i bondelandet Frankrike även om dess militanta närvaro i Paris hade stor betydelse i revolutionens våldsamma klimax. Hur kan man idag tro att Marx klasslösa visioner var en politisk möjlighet där och då, när inte Marx själv i sin analys ansåg det. Upproret fick inte den följd Marx avsåg, att upphäva resultatet av de allmänna valen. Det väpnande uppror som sköljde Paris gator i blod gav reaktionen nytt politiskt spelrum. 1848 års borgerligt demokratisk revolution led därefter det ena nederlaget efter det andra, det gällde inte minst Tyskland där Marx insatser att i lönn resa den röda fanan splittrade och gav reaktionen rörelseutrymme.
Var inte Frankrikes bondemassor ett tillräckligt stort materiellt hinder för en kommunistisk revolution? Nej, inte enligt Jan Myrdal. Det som gjorde skillnad 1848 var inte “klasskampen” revolutionsåret, utan det faktum att det var året då Kommunistiska Manifestets så dagens ljus. Det var alltså dess evangelium om ett paradis på jorden som gjorde hela skillnaden. Det var “överbyggnaden” som var mogen genom manifestet. Upptäckten av Marx historiska materialismen gjorde hela skillnaden.
Det är något ängsligt skitnödigt påtvingat med detta onödiga. Vad betyder denna brist på realism för en politisk rörelse idag, var finns hänsynen till de materiella förutsättningarna? Är det samma sentiment som ligger bakom försvaret av det “nödvändiga”, det reservationslösa försvaret av revolutionens offer oavsett om blodet spills för seger eller nederlag. De materiella omständigheterna ställer till problem inte bara då det gäller huruvida samhället, klassförhållanden och därmed ekonomisk utveckling är för handen.
Det är inte bara ekonomi som ÄR materiell grund i det samhälle människan skapar. Hon är själv, själva byggstenen som biologisk varelse. Marx och hans efterföljares ovilja att allsidigt ta själva byggmaterialets egenskaper, oviljan att diskuterar biologin och det därur stigande mänskliga varat är minst sagt ståndaktigt. Det knyter samtidigt ann till en betydligt, för den aktuella politiska diskussionen, hetare fråga; den om rasism. Diskussionen är densamma som förs kring Sverigedemokraterna och begreppet essens i deras partiprogram, som faller tillbaka på en långt samtal där Sartres Simons slutsats att “existensen föregår essensen”, kanske är det mest kända.  I Den onödiga samtiden lyfter Jan Myrdal fram Marx som den ideologiske kocken. Det är kanske först nu då teorierna om det socialt konstruerade överfördes till att gälla även könen som det blir uppenbart hur galet allt är. Myrdal ställer problemet på ett sätt som inte kan missuppfattas. Sid 81:
Döljs bakom orden och handlingarna hos Marx någon slags biologisk determinism? Tankegångar som på ett eller annat sätt kan föra fram mot rasism.”
Myrdal fortsätter:  ‘Marx var aldrig determinist. Det var varken “naturen” eller “föremål” som bestämde människan. Det finns i detta inga gränser, mellan den unge, den medelålders och den åldrande Marx.’ Och som stöd i Marx :
Människan är i bokstavlig mening ett zoon politikon(det politiska djuret min anmärkning) -inte bara ett sällskapligt djur, utan också ett djur som kan isolera sig enbart inom ett samhälle.
“Biologisk determinism”, dvs en i biologiska termer definierad människa leder till rasism är slutsatsen.
Rasism är här inte ideologiskt och politiskt inspirerat utan en direkt följd av att det finns en biologisk grund(biologiska skillnader på gruppnivå) för det, vilket det då tydligen blir viktigt att förneka. Det är en farlig inställning, eftersom det legitimerar rasism varje gång som “vetenskapen kan påvisa” faktiska skillnader på gruppnivå. Att det direkt strider mot mänskliga erfarenheter gör den inte mindre problematisk. Tänk er ett experiment där tio av var etniska svenskar, inuiter och masajer placeras på en scen och barn från samma kulturer får i uppgift att sortera dem efter eget öga. Deras sortering skulle ske med hundraprocentig träffsäkerhet.  Eftersom skillnaderna finns ÄR de en tillgång, som gemensamt måste vårdas och försvaras. Marx syn på människan styrdes inte av behov att hantera rasism. Problemet och diskussionen fanns över huvud taget inte som vi känner den idag.
För de intellektuella har Marx perspektiv varit viktigt eftersom det är en förutsättning för allt som berör skapandet av “den nya människan”. Kunskaper om människans natur får inte lägga något hinder för politiska kreativitet. Socialister var säkra på sina lösningar, men att de ständigt blev tillrättavisade av mannen på gatan som förklarade att: “det är fina tankar, men passar inte människan” fick aldrig fäste, kunde aldrig mäta sig med Marx auktoritet. Det inte mannen på gatan kunde tala i klartext om, det har vetenskapen levererat i accelererande takt sedan dess.
I Den Solidariska genen möter Göran Greider denna forskning. Titeln är inspirerad av vad Rickard Dawkins började skriva 1973, på grund av strejkande engelska gruvarbetare, som orsakade elransonering vilket förhindrade hans forskning på syrsor(där ser man klasskampens betydelse). Vad Dawkins skrev var “Den själviska genen” som skulle komma att förändra vår syn på hur livet på jorden reproduceras, en forskning som alltsedan ger Göran Greider argument för sitt val av titel.
Forskningsresultaten återspeglar det faktum att människan är ett samarbetande socialt flockdjuren som värnar den egna gruppens normer och identitet. Människan är också genom sina frontallobers storlek en ytterst kreativ och fantasifull varelse som tävlar om en plats i de värdehierarkier som är nödvändiga för att skapa den kollektiva kunskap som civilisationer vilar på. Det är en kamp för värden och världen som sker såväl kollektivt som individuellt, i företagens arbetsorganisationer och civilsamhällets föreningar, som i individens fysiska och intellektuella arbete.
Forskningen visar också upp mer problematiskt mänskligt beteende. Tajfels studier visar att människan inte bara är social i förhållande till den egna gruppen, utan även tenderar att vara antisocial mot medlemmar i andra grupper. Är detta en djupt rotad kollektiv självbevarelsedrift? Hur värmande sammanhållning stärks vid yttre hot är känt och används till att manipulera kollektiva val. Varje politiskt parti lägger ner stor energi på att definiera inte bara sina problem, utan också dess mänskliga gestalt i en fiende. Även om detta beteende har sina rötter djupt ner vårt nervsystem, krävs tydliga och kraftfulla politiska signaler för att formera oss till handlande kollektivt, till en rasistisk mobb för etnisk rensning.
Hur lite som krävs för att det skall ske vet vi genom Balkankrigen under 90-talet. Tyvärr har vi mycket litet kunskap om vad som föregick dessa etniska rensningar och krig.  Det finns ingen gemensam bild som förklarar och drar lärdomar. När EU lanserades hårdast som fredsprojekt, bidrog de själva till att destabilisera denna del av Europa som ännu inte låg inom dess kontroll. Samma EU samverkade med öppet nazistiska rörelser i Ukraina 2013-14 under Maidan-revolutionen. FN-organisationen med en hög antirasistisk profil undvek att agera, vilket bidrog till att utlösa folkmordet på tutsier i Rwanda under 1990-talet. Brist på antirasistisk konsekvensanalys kan också riktas mot det sätt som kriget mot terrorismen genomförts. Det är således inte rasistiska massrörelser som under efterkrigstiden varit det stora problemet, vilket man skulle kunna tro då man tar del av EU-etablissemangets retorik, inte minst dess kritik av de stater som motsatt sig EU:s krav på att öppna upp medlemsländerna för massinvandring. Massinvandring som saknar folkligt stöd bidrar till att öka fiendskap mellan ursprungsbefolkning och invandrare. Eftersom konsekvenserna är kända, är detta ett slags anstiftan av rasism och fientlighet mellan grupper. Människan är inte predestinerad till ondska, men har egenskapen i individuellt som kollektivt handlande, som sett till konsekvenserna för offren, bara kan ses som ondska.
Krig och kriser är ett tema som ständigt dyker upp i vänsterns retorik. Sedan jag engagerade mig i slutet av 60-talet har det alltid varit världskrig och kriser som stått för dörren. Om det kaos som kännetecknar krig och kriser ses som ett verkligt störande problem, borde inte då de senaste årtiondenas ökande våld, med organiserad brottslighet, gängskjutningar och gruppvåldtäkter i Sverige också tas upp som allvarliga problem. Tvärt om, förtigs eller relativiseras problemen trots att polisen talar om att de tappat greppet och ingen ljusning finns i sikte. Är det möjligen så att krig och kriser inte ses som ett problem, utan förklädda möjligheter? Möjligheter som det är formulerat i den inledande frågan: “Kanske har vi nu nått vägs ände, 2019 ser ut att bli de stora förändringarnas år. Ekonomisk krasch i Kina, splitting i EU, skuldkris, och annat.”.
Lars Gustavssons bidrag i Den Onödiga samtiden återstår. Är det här som möjligtvis uppslag till lösningar på vänsterns trångmål skall finnas. Lars Gustavsson sid 152:
Den grundläggande teorin i “Das Kapital” spelar med vissa elementära storheter: råvaror, produktionskrafter, produktionsmedel, produktionsprocess, produktionsordning.
Alla dess storheter behandlas som variabla och ur deras variationer i förhållande till varandra härleds teorins centrala påståenden.
Nästan den enda storhet som behandlas som konstant är energitillgången.
Marx var därmed låst i Ricardos knapphetsprincip som hade sin grund i analys av den agrara ekonomi. Var det möjligen Marx hängivenhet sina revolution som gjorde att han valde bort att i sin analys ta in kolets och oljans betydelse för industrialismen och därmed kapitalismen, för med kolet och ångmaskinen far Marx katastrofteorier all världens väg. Genom de världen som tillförs ekonomin genom ständigt ökande mängder kol, motsvarande tusenden av arbetare, finns utrymme för både ökad levnadsstandard och kapitalets ackumulation.
Var det även vår revolutionära lidelse, som likt Marx, fick oss 68-generationen att ignorera Lars Gustavssons. Trots att vi upplevde energikris och en växande miljömedvetenhet fick inte denna central kritik någon plats. Kände också vi av hotet mot vår, och den i Marx förkroppsligade, revolutionära traditionen.
Om nu själva fanan, “Det är rätt a göra uppror”, för vår generation skall firas ner. Vad skall den ersättas med? Upproret är alldeles för grundläggande, det vore som att kasta ut barnet och behålla smutsvattnet? Att ta revolutionen från vänstern vore som att klä av fackföreningen deras strejkrätt. Vi har ändå en historia som stretat åt ett annat håll. Under tvåhundra år har vi i växande utsträckning använt demokratiska metoder för att lösa våra gemensamma problem, och därmed distansierat oss från den jakobinska synen på politisk kamp, Marx metod att sätta geväret i arbeternas händer. Den största demonstrationen under efterkrigstiden ritktade sig mot de socialistiska löntagarfonderna. En punkt sattes för 70-talets vänstervåg och så inleddes den nyliberala revolutionen. Skall vänstern lära något av detta så är det att den föregicks av en femton är lång ideologisk strid mot vänstern.
Lars Gustavsson har möjligen ett svar formulerat redan 10 år före direktörerna marscherade den 4 oktober 1983.  I sitt avbslutande svar försöker han värdera diskussionen och ge lite vägledning inför “de inställda upprorens tid”. Han för ett långt samtal i moraliska och kunskapsteoretiska termer om att åtminstone som en enskild författare ha sanningen som mål och metod. Min reaktion då vill jag minnas var var som en gäspning. Idag 40 år senare känns tankegångarna som en föraning för och en varning mot kommande postmoderna relativiseringars avskaffande av den kollektiva sanningen. Mitt bästa argument för Gustavssons fanfar för sanning är tidningsmannen Olof Lagerkrantz omdöme om denna tid: Vårt sekel är reserverat för lögnen.
Kan ett uppror för sanningen få oss att sluta gäspa och ta strid för tolkningen av det sekel som gått oss förlorat.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

Hits: 8


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *