är en respektlös uppgörelse med det politiskt korrekta och ängsliga Sverige, med det vänsterliberala Sverige, och som sådan bör den läsas och diskuteras. Förhoppningsvis kan “Den Kristne Anarkisten” få de som delar hans marxistiska världsbild att överge den nyliberala omfamning som kännetecknat vänstern under åtminstone vårt nya sekel. Det mesta av Den Kristna Anarkistens nedslag i den svenska politiska misären delar jag. Jag lämnar mina invändningar till en mer närgången granskning vid senare tillfälle.
Den Kristne Anarkisten syn på den Svenska Kyrkan är inget som ges plats i Public Service “Människor och Tro”:
“Med valet av Antje Jackelén till ärkebiskop intog Svenska Kyrkan en självdestruktiv relation till islam” sade Lisa Liljeqvist. Inte nog med att ärkebiskopen jämställde Jesus med Mohammed, hon valde också Gud är Större, som är synonymt med Allah akbar, till sitt valspråk. “ingen ska inbilla mig att Svenska Kyrkans teologer inte kände till att detta också var Islamska Statens slagord när de skar halsen av kristna” tillade hon.
“Att som ärkebiskopen använda liknelsen om den barmhärtige samariten som utgångspunkt för att välkomna migrationsinvasionen 2014 var också diskutabelt eftersom merparten bestod av unga män som saknande ID-handlingar” sade Erik. Och inte heller kunde anhöriginvandring och kvotflyktingar från Somalia och Eritrea beskrivas som ensamma och övergivna i ett dike. Jämförelsen med Josef och Marias flykt till grannlandet Egypten haltade också betänkligt. Det var som sagt, i huvudsak unga män i vapenför ålder, inte barnfamiljer, som “flydde”. Alla Människor har rötter någonstans i världen släkt, vänner och familj. Ensamkommande flyktbarn var en myt som spreds av public service och den tredje statsmakten, gärna illustrerat med bilder från förskolemiljöer, fastän många var så kallade ankarbarn som färdats genom ett tiotal länder innan de beviljades uppehållstillstånd i Sverige, här de kunde bereda väg för anhöriginvandring och med den hela tjocka släkten.”
En tidningsrubrik sammanfattar DKAs reflektioner. Det gäller den femtonårige pojke som smugglades hit av Fredrik Önnevall, anställd på Sveriges Radio, 2014. Han har nu fått hit hela sin familj från Syrien 5-6 personer. Allt uppmärksammat i samband med att han, Syriern”Abed”, numera 20 år gammal, döms till 2 000 kronor i dagsböter för knivbrott.
Det är inte endast då det gäller projekt massinvandring som Svenska Kyrkan och inte minst den vänster som kallar sig marxistiska förenats i politiska handling. Det gäller även i synen på islam. Då det gäller försvaret av islam har vänstern en lång meritlista. Vänsterns inflytande ledde till en splittring av den Svenska Akademin i fallet Salmen Rushdi. Alla känner säkert inte till Jan Guillous syfte med sina böcker om Arn. I sin långa romansvit angriper han och förringar vår kultur och vårdar den arabisk-islamska. Allt i syfte att skapa en socialistisk fred på jorden, vilket enligt JG är omöjligt att nå utan att försonas med islam. För att motivera sin politiska mission konstruerar JG upp ett politiskt hot. Källa:JG i idedebatt P4
Vad som händer när Sovjetunionen går under är att NATO söker sig efter en ny fiende. NATO skulle inte avvecklas plötsligt. En av förklaringarna var att vi behöver Nato i försvaret mot islam. Detta är 1990. Flertalet av er här i rummet var med då. Det är ett oerhört påstående då, men där börjar det, och islamhatet är en politiskt framdriven motsättning i världen, på ett helt annat sätt(än antisemitismen).
Med denna historieskrivning konstruerar JG bort islams egenskaper och den egna politiska rollen. Vänsterns relativism till islam började långt tidigare och var inget svar på att Nato utsett islam som fiende, en analys som saknar stöd i Natos policy. Vänsterns och marxisternas frieri med “östern” ha varit en integrerad del av hatet mot väst och den vita civilisationen och är så i än högre grad idag. Inget av detta har heller undgått Den Kristne Anarkisten. Parallellt med att marxisterna integrerar islam i sin maktstrategi sker en förändring av islam i MENA-länderna.
Mona Walter menade också att Hijab var mycket sällsynt under hennes uppväxt i Somalia. Flickorna bar som regel inte huvudduk utan västerländska och färggranna afrikanska kläder. Men på 1990-talet hände det plötsligt någonting i hela den muslimska världen. Det var denna samtidighet, då allt kunde förändras från den ena dagen till den andra, som borde oroa den som påstod att 99,99% av alla muslimer var laglydiga medborgare som ville leva i liberala demokratier. Uppenbarligen var det väldigt få som insåg att den bakomliggande orsaken till den märkliga samstämmigheten fanns i ett nätverk som saknande motsvarighet i den pluralistiska västvärlden och att den gemensamma nämnaren var moskéerna och det arabiska språket som få förstod men ändå välkomnade som ett värdefullt bidrag till den svenska kulturen.
Den arabiska våren som inleddes våren 2011 spreds som en löpeld över Nordafrika och Mellanöstern och var delvis en folklig motreaktion mot islamiseringen. Mycket snabbt skulle våldet och organiserad islamism ta över. Den Kristna Anarkisten registrerar och beklagar de svenska mediernas naivitet och hur regeringen med allianspartiernas stöd deltar i den USA-ledda koalitionen i “kriget mot terrorismen”. Den Kristne Anarkisten följer den geopolitiska analys som är vänsterns majoritetsståndpunkt, men avviker i ett viktigt avseende. Det gäller synen på konflikten Israel/Palestina. Det mer konsekventa försvaret för Israels existens är möjligen en förutsättning för hans frigörelse från islam och dess politiska system i MENA-länderna. Den geopolitiska låsning som karakteriserar vänstern befriar oss DKA ifrån.
Detta är onekligen både Sveriges och vänsterns ödesfråga. Den muslimska massinvandringen måste få ett slut för Sveriges skull, och vänstern behöver bidra till detta för sin egen skull, om dess namn inte skall förknippas med ett framtida kulturellt sönderfall. Den Kristne Anarkistens bidrag till vänsterns frigörelse ligger helt på det politiska planet. Då det gäller de principiella och ideologiska konflikterna så ställs få frågor.
Ett av marxisternas viktigaste bidrag för att skambelägga islamkritik är islamofobi-stämpeln. En analys av begreppet hade varit en passande utgångspunkt för ideologisk kritik av 68-vänstern, speciellt då DKA innehåller så mycket kritik av islam. Istället för att vara politisk/ideologisk har kritiken en religiös tendens. För en Kristen Anarkist har den naturligtvis sin plats. En del av det politiska bidraget har fastnat i en diskussion för att försvara möjligheten till en förening av marxism och kristendom. Det finns en förening här för kristendom och vänster att förverkliga. Det gäller försvaret av den sekulära staten, det kristna “ge kejsaren vad kejsaren tillhör och gud vad gud tillhör” och arbetar-rörelsens krav på ett skiljande av kyrkan från staten. Vilket är en nödvändig försvarslinje mot islamskt inflytande.
Att Svenska Kyrkan och 68-vänstern förenats i en politisk omfamning reagerar Den Kristne Anarkisten mot. Hur det står till med den ideologiska värdegemenskapen kommer att avgöra sänggåendets hållfasthet. Här återstår att göra en kartläggning. Att Svenska Kyrkan för första gången uteslutet en bekännande nationalsocialist som kallar sig: sann präst, sann kristen, sann nationalsocialist, reser oundvikligen frågan.
Den Kristen Anarkisten är till formen ingen politisk debattbok som mina rader hittills bjuder att tro. Den Kristne Anarkisten är litterärt verklig, av kött och blod och heter Eriks Stenvall. Det politiska budskapet är förpackat i en ramberättelse. Som pensionär hamnar han efter ett kringflackande liv hos en släkting i ett bostadsområde i Luleå. Tillsammans med sin svarta vän, labradoren Bella, försöker han tillsammans med några deltagare i en frikyrkoförsamlings samtalsgrupp reda ut och sätta ord på det politiska Sverige. Hur väl de lyckas belägga bokens underrubrik: “Idag är det uppenbart att den liberala demokratin har förvandlats till en liberal diktatur”, överlåter jag till nya läsare att avgöra.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson.
