Klyvnadens tid

Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson har sparkats från sin post för att hon kritiserade Riksidrottsförbundets kampanj, där bilder på barn i slöja används för att locka barn till idrott. Efter hennes kommentar på Facebook tog det endast några dagar för idrottsrörelsen att fota en medlemsvald ordförande från sin post. Var det för att stoppa att en känslig fråga diskuterades? Det finns en del som tyder på det.Vid Riksidrottsmötet 2017 fick nämligen Björn Eriksson i uppdrag att ta fram gemensamma riktlinjer för “huvudklädsel” och religiösa symboler. Någon sådan policy har inte kommit. Problemet är inte bara en fråga för svenska folkrörelser utan främst för det politiska etablissemanget som diktatoriskt söker styra och vars (S)representant Björn Eriksson är. Samma år som Björn Eriksson fick uppgiften att reda ut frågan om hur hederskulturens klädkoder skall hanteras startade Metoo-uppropet. Men inte ens denna kampanj gav Riksidrottsförbundet energi att reda ut frågan. Vad är det då som är så känsligt? Och vad finns för lösningar på problemet.

Men först vad var det som egentligen hände?
Allt började med Ullas reaktion mot den omtalade bilden på RF:s hemsida som visade två barn på en skjutbana i liggande ställning med blå skidskyttegevär. Det ena barnet, en ljus pojke, närmast kameran en mörkhårig flicka med slöja. Ulla Gustavsson kommenterade bilden:

”Slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg. I Riksidrottsförbundets värdegrund är jämställdhet viktigt och slöjan står för något annat. När sådana bilder visas normaliserar de förtrycket”.

Björn Erikssons reaktion är inledningsvis att ge kritikerna rätt. Bilden tas också bort från RF:s hemsida. I SVT-sport förklarar Björn Eriksson: ”Det är dålig fingertoppskänsla. Jag hade valt en annan bild. Vapen och slöja för tankarna till IS.” Så långt allt väl, en efterfrågad diskussion börjar ta form.

Någonstans här beslutar sig Björn Eriksson tillsammans med sitt nätverk i politik och idrottsrörelse att någon diskussion skall det inte bli och för den sakens skull så måste Ulla Gustavsson bort från allt som har med makt och inflytande att göra. Ett exempel skall statueras andra till lärdom och efterföljd.

Naturligtvis låter det sig inte göras utan en offentlig avrättning. Public Servis står beredd med skampålen och maskineriet dras igång. Steg ett: en SVT-debatt mellan Björn Eriksson och Ulla Gustavsson.

Ulla Gustavsson är troligen oförberedd på angreppet, tror att det skall handla om ett samtal om problemet: en konflikt mellan målsättningen att nå unga flickor från en hederskultur och denna hederskulturs kvinnofientlighet. Björn Erikssons syfte är ett helt annat. Att ställa Ulla Gustavsson i motsättning till den svenska idrottsrörelsen. Han avslutar med att Ulla Gustavsson har fel och att hon har hela idrottsrörelsen emot sig. Steg två: Björn Eriksson dementerar sin tidigare kritik av den kritiserade bilden av barn i slöja: ”För mej handlar denna bild om glädje och inkludering.” Uttalandet följs upp i medierna och lägger grund till ett drev mot Ulla Gustavsson. Steg tre: Lars Liljegren beskriver hur det går till i våra folkrörelser:

Björn artikel delades, med uppmuntrande tillrop, på nätet av bl.a. anställda inom RF. Så engagerades många för att tycka rätt om en bild. Självfallet bidrog insatserna till att mala ned Ulla Gustavsson. 

Steg fyra: Ulla Gustavsson tvingas bort från ordförandeposten. Svenska simförbundets uttalande:

– Ulla Gustavsson har ett stort hjärta för Svensk Simidrott, och vi är tacksamma för det arbete som hon har lagt ner i rörelsen, såväl nationellt som internationellt. Men Svenska Simförbundets styrelse tar den senaste tidens debatt på stort allvar, och har kommit till slutsatsen att det inte längre finns förutsättningar för Ulla Gustavsson att framgångsrikt leda Svenska Simförbundet, säger Stefan Persson, vice ordförande i Svenska Simförbundets styrelse. Ulla Gustavsson har därför valt att avgå som styrelseordförande. Hennes personliga uppfattningar och uttalanden står i kontrast till Svenska Simförbundets strategi och grundsyn, att alla barn ska få plats i vår verksamhet på lika villkor.

Nu har de stora drakarna fått vittring på konflikten. Att medialt blod måste spillas är inget hinder för Aftonbladets Oisin Cantwell. Angreppets syfte är att karaktärsmörda och ställa Ulla Gustavsson utanför arbete och samhällsgemenskap. Det är UG:s position som domare vid Örebro tingsrätt som blåses upp som ett hot mot rättssäkerheten. Det är inte första gången som maktens bödlar försöker göra politiska motståndare fredlösa genom att ta driva bort dem från deras arbete.

Hon har med andra ord makten att bestämma om personer som enligt staten har begått brott ska straffas eller ej. Hon har mandat att låsa in människor på livstid.

Skulle en ung tjej i slöja som ställs inför rätta misstänkt för stöld känna att domaren lyssnar på hennes berättelse utan förutfattade meningar om det är Gustavsson som sitter på andra sidan domarskranket?

Aktivisten Cantwell har inget som helst stöd för att Ulla Gustavsson inte skulle kunna göra skillnad på slöjan och de barn som är offer för segregation och förtryck som slöjan är symbolen för. Tidningar som sprider grundlösa anklagelser av detta slag bidrar till den polarisering som är ett direkt hot mot demokratin.

Frågan som idrottsrörelsen borde ställa sig är: Kan barn som av sin kultur tvingas in i sexualiserande och rörelsehämmande kläder få en plats i idrottsrörelsen på “lika villkor”.  Det är tydligt att idrottsrörelsens toppbyråkrater intar ett annat perspektiv än barnens. De tror sig kunna hantera situationen genom att se mellan fingrarna på vad könssegregering verkligen handlar om. Att detta är möjligt trots ett år av Metoo är en gåta. Det förkastliga i att sexualisera barn, barn som ännu inte är könsvarelser verkar de heller inte förstå. De som framhärdar i att tyginpacka barn för att dölja deras kroppar borde av Riskidrottsförbundet ställas inför frågan: “är det era egna pedofila instinkter eller kultur som gör att ni tror att ni måste skydda flickebarnens kroppar?”  Istället för att inkludera kommer idrottsrörelsen att bidra till att dessa flickor redan i barnaår låses fast i könsroller som är den svenska jämställdheten helt främmande. Precis vad Ulla Gustavsson så tydligt fört fram.

Precis som detta inte skulle räcka så tvingar simförbundets styrelse sin egen ordförande att avgå. Ett stort förakt för medlemmarnas val av förtroendemän. Rörelser som bärs av miljoner händer låter sig toppridas av vad Riksidrottsförbundets styrelse(som bara är en topporganisation för politisk styrning) anser. När skall Sverige få se förtroendevalda som förstår att de är valda av medlemmarna och vilar på deras åsikter och arbete. När kommer vi att se förtroendemän tillräckligt uppbackade för att orka att stå emot mobbing, drev och påtryckningar från politiska operatörer och vägra låta sig avsättas.

I fallet med Ulla Gustavsson skulle det förhoppningsvis leda till att Björn Eriksson misslyckats med att agera politisk politruk för den S-ledda regeringen. Hans skulle tvingas tillbaka till 2017 år beslut om att utforma en gemensam policy för frågor om religionernas roll inom idrottsrörelsen.

För att de som kommer till Sverige från hederskulturer skall omfattas av våra i lag säkrade traditioner så skulle en djupgående uppgörelse med det politiska etablissemangets drömmar om ett mångkulturellt paradis behövas, och en uppgörelse med kulturrelativismen i dess spår. Jag tvivlar på att varken tid, vilja eller kunskaper finns för det. Att överkomma ideologiska drömmar och paradisvisioner tar årtionden, kanske generationer. Vad vi däremot måste börja förstå är att vi inte kan överleva som ett demokratiskt sammanhållet land utan att det sekulär uppdraget fördjupas. Som ett land inom den kristna kulturen följer vi Jesus ord: Ge till kejsaren vad kejsaren tillhör och gud vad gud tillhör. Religion och politik går i Sverige skilda vägar. Arbetarrörelsen måste återgå till sina ursprungsideal om att religion är en privatsak, och sluta med att driva det identitetspolitiska spelet. Det är inte “islamofobi” att motsätta sig islams totalitära anspråk och överhöghet över det politiska livet. I en artikel i anslutning till diskussionerna som lett till tragedin med Ulla Gustavssons avsättning har Devin Rexvid fördjupat sig i vilka principer som borde gälla för idrottsrörelsen.

Det finns flera argument för en separation mellan idrott och religion för att idrotten deklarerar sin neutralitet i förhållande till religion. Ett argument är att idrott i stort handlar om individens utveckling av kroppsliga och mentala förmågor. I ett land som Sverige där religionsfrihet är grundlagsskyddad kan troende utöva sin religion i det privata eller i religiösa rum avsedda för ändamålet. Idrott utgör därför inte en arena för religiöst självförverkligande, för det bereds andra möjligheter.

Den fråga som tenderar att hela tiden vandra ur fokus för diskussionen är att detta handlar om barn. Den politisk korrekta ståndpunkten då det gäller att tillämpa barnkonvention är att rikta kraven mot majoritetskulturen och välfärdssystemen för att säkra rättigheter för minoriteter. Då barns rättigheter handlar om att ställa kraven på minoritetskulturen så sätter “rasiststämpeln” stopp för att ens lyfta till diskussion som i detta fall. Det är sorglustigt att iaktta hur dessa politiskt korrekta domptörer med islamofobipiskan inte förstår att de själva gör sig skyldig till diskriminering av barn från hederskulturer i “antirasismens” namn.

Om nu detta stackars, av politisk polarisering toppridna land, skulle kunna samlas sig till ett politiskt beslut som bryter ny mark så vore väl barns välfärd och säkerhet vara ett lämpligt val.  Mitt förslag är att: Inför skoluniform i för- och grundskola. Det skulle som bonus befria idrottsrörelsen från bryderier och flathet inför en främmande kultur som inte är förenlig med vår syn på barn och jämställdhet.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson