Religion

Kristendom och Islam i Sverige.

1 jan , 2019  

Simon Sorgenfrei har skrivit boken “Islam i Sverige de 1300 första åren”, och i den egenskapen besöker han Kristinehamn för att berätta om sin bok. De första mötena med islam som författaren redovisar är daterad till år 1000. Trettio vikingaskepp reste österut och endast ett återkom. Spåren av händelsen i Sverige är gravfynd av ringar från den islamska kulturkretsen. Vad det nu gav för insikter i islam kan man undra. Den förste muslimen kom till Sverige 1556 och var en tatarisk ambassadör. 1658 finns den första texten i Sverige som försöker förklara vad islam är för en slag av religion. Bilden på bokens omslag, föreställer en del av det krigsbyte som Nils Bielke erövrade i slaget om Wien 1688. Den förste enskilde muslimen kom 1897, en handelsresande i skaft som 1901 bidrag till att den första muslimen föddes i Sverige. 1949 kommer den första gruppen muslimer, 1952 reses den första gravvården. 1976 får Sverige den första moskén. Den första muslimska riksorganisationen startades 1974. Den splittrades 1982, sedan dess har brytningarna varit många. Orsaken är given muslimerna kommer från många olika länder och språk och organiserar sig i egna föreningar då antalet ger möjligheten.

Vad Simon Sorgenfrei berättar så långt gör inte islam till ens någon erfarenhet för Sverige, än mindre till en del av Sverige. Genom  de stora volymerna av invandring med början i 1980-talet så har Sverige fått sina första erfarenheter, men islam är för den saken skull ännu ingen del av Sverige. Hur islam skall klara av att integreras i en sekulär stat med stor individuell frihet verkar få bry sig om, det kommer att ta generationer, om inte experimentet misslyckas och leder till öppna konflikter, kanske inbördeskrig. Genom islams radikalisering och förnyade politisering har konflikterna med övriga samhället skärpts, det gäller inte minst i dess kärnområde Mellanöstern.

Uppgiften som SS åtagit sig är att försöka normalisera islam, beskriva den som en religion bland andra, allt för att pressa in den i den mångkulturella vision som alltsedan 2010 är grundlagsskyddad målsättning för Sverige. Eftersom boken är statligt finansierade har inte Sorgenfrei haft något val än att ge en så oproblematisk beskrivning av islam som möjligt, det var helt enkelt hans uppdrag.

Hur landade då denna föreläsning i Kristinehamn och vad blev reaktionerna? De viktigaste fångades upp direkt efter föredraget i deltagarnas frågor, det var framförallt kvinnors oro på grund av det egna mötet med islam. En äldre kvinna redogjorde för sitt minne av att ha varit med vid invigningen av Assuandammen under sommaren 1970. Det var en stor fest där landets överhet och utländska gäster deltog. Hon var den enda kvinnan. Men förklarar en kvinna i slöja: kvinnorna hade en egen fest. Det är tydligen så att könsdelningen försvaras av både män och kvinnor inom islam. På frågor om det finns kvinnliga imamer, förklarade Simon Sorgenfei att det inte finns någon moské i Sverige där en kvinna leder och talar inför en församling med män. De enda exemplen han kände till gällde en moské i vardera Berlin och Köpenhamn.

Kvinnan som varit på plats i Egypten 1970 vill, på sedvanligt svenskt välkomnande vis säga något positivt om islam som hon upplevt: muslimer tror verkligen på sin religion, de är varmt troende. Hur detta skall tolkas diskuterades däremot inte. Vad blir följden då en sekulär och individualistisk svensk kultur med en öppen och föränderlig kristendom möter en varmt troende fundamentalistisk och totalitär muslimsk kultur? Vad kommer det att innebära för det Sverige uppnått i jämställdhet mellan könen.

Själv reste jag ett frågetecken till begreppet islamofobi: det är viktigt att fritt föra fram kritik av religion vilket islamofobi-begreppet inskränker. Att fritt tala om vad man anser fungerar som expansionskärlet för en värmepanna, det tar upp energier och förhindrar en explosion. Simon Sorgenfei höll delvis med och menade att yttrandefriheten är viktigare än att förhindra att någon känner sig kränkt. Lars Vilks behöver vi inte gilla men tillåta menade han. Däremot påstod Simon Sorgenfrei att ingen i Sverige dömts för HMS(hets mot folkgrupp) med  islamofobibrott.

En artikel om mötet med Simon Sorgenfri var införd i Nya Kristinehamnsposten(NKP) en vecka senare. Artikeln var skriven av någon av de ur Svenska Kyrkan som arrangerade mötet. Som all verksamhet inom Svenska Kyrkan gäller det att framställa mötet med islam så problemfritt som möjligt, därför fick inte läsarna någon information om de kritiska frågor som ställdes. Referatet liknade det rosenskimmer som karakteriserar nyhetsförmedling i totalitära stater.

Svenska kyrkans val att inte ta strid för kristendom kommer att få allvarliga konsekvenser. De kristna värdena är därigenom hotade på sikt. Varför Svenska kyrkan valt denna kulturrelativism är angeläget att få klarhet i. Här skall jag beröra två faktorer som kan ha varit mer eller mindre avgörande.

Kristendomens individualism, varken .”..jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” öppnar för tolerans. Det är däremot ett missförstånd att tolerans kräver likhet, att skillnader måste utplånas eller förnekas. Tolerans handlar inte om lika värde, utan förmågan att se och uppskatta andras unika värde, och värdighet. Det gäller även religioner och för att förstå behöver de centrala skillnaderna göras tydliga.

Beror svenska kyrkans tystnad i egen sak på detta missförstånd? Tolerans har ju stöd i Jesus ord: “Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad  Gud tillhör.” Här skiljs tro och identitet från makt, men tillämpningen har inte varit konsekvent. För att undgå förföljelse förenade sig de kristna med makten, först de senaste hundra åren har kyrkans skiljande från staten börjat ta form. Denna förändring handlade mer om att samhället förändrades i demokratisk riktning och bröt banden med statskyrkan än att kyrkan valde att lösa upp sina band med staten. Dessa strukturella förändringar plus att Svenska kyrkan och kristendomen under den kulturstrid som leddes av Hedenius på 50-talet satte Svenska Kyrkan i ett tillstånd av teologiskt limbo. Under efterkrigstidens rekordår så inledde nyvänstern med sina nyfriserade marxistiska frihetsbegrepp en ideologisk offensiv inom svenska kyrkan vilket ledde till en symbios. Marxismen gjorde sig till kristen socialism med målet ett jordiskt paradis. Inom kyrkan utvecklades befrielseteologi som svar på yttre förändringar. Marxism och kristendom är nu förenad i Svenska Kyrkan varför det marxistiska kravet på religionens skiljande från staten inte längre är intressant.

Efterkrigstiden kännetecknas av en ekonomisk och politisk globalisering en utveckling som underlättat den marxistiska internationalismen och den kristna universalismen till den redan nämndasymbiosen. Det är också denna ideologi som ger en del av förklaringen till Svenska Kyrkans omfamning av islam. Religion får inte vara ett hinder för globalisering, och eftersom Svenska Kyrkan blivit politisk saknas intresse för dess kristna teologiska kärna. Den teologiska undfallenheten mot islam handlar om samverkan för organisering av politisk makt. Att detta är ett fullständigt främmande perspektiv för Islam oavsett riktning blundar Svenska Kyrkan hårt för.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *