Detta är den första artikeln i en serie som försöker reda ut varför penningreformrörelsen inte gör större framsteg. Alla nödvändiga kunskaper finns idag för att göra genombrott i den offentliga diskussionen, men ändå händer mycket lite. Inte ens en organisation som JAK som har räntefri ekonomi på sitt program, och stämmobeslut att agera, bryr sig.
Kanske är det så att en hel del läsare finner min kritik i denna länk orättvis, då många JAK-medlemmars uppsåt varit gott och i alla bemärkelser hedervärt. Vad värre, är möjligtvis att denna politiska heder gör ytterst få något för att försvara, inte ett enda kommentar från dagens ledande personligheter, inte heller mycket till försvar från alla de som under årtionden gjort sitt för att hålla JAK:s räntefria traditionen vid liv. I detta känner jag igen alla överlevande marxister från min egen generation, det är tigandets strategi. Och den kommer naturligtvis att lyckas, den självvalda tystnanden är maktens strategi. Det är också en osviklig strategi för att in i framtiden stilla stå. Reaktionen kan sägas vara typiskt svensk, hellre än att ta strid, och något litet riskera, så låter man demokratins piska svida, och i tystnad lida, med hopp om att kritiken skall drunkna i mediaflödet, och sakta glömmas bort, så att alla kan återgå till de gamla vanliga affärerna..
Vad jag kommit fram till med mitt engagemang i JAK är bara det att uppsåtet i så fall inte står i överensstämmelse med hur JAK idag fungerar. Att förstå detta är inte så enkelt, och kanske har jag fel. De synpunkter som trots allt förmedlats och de reflektioner det gett har lett till ytterligare preciseringar.
Det duger inte med uppsåtet att vilja väl, det man gör måste också leda till vad man önskar sett utifrån ett helhetsperspektiv. Och helhetsperspektivet i detta fall är inte på den ekonomi som låntagare och bank gemensamt bildar utan hela samhällets ekonomi.
PÅ JAK:s hemsida kan vi ta del av bl.a. följande:
Vi tycker inte att man skall tjäna pengar på passivt ägande, utan genom aktivt arbete. Den som lånar pengar skall inte betala ränta till den som lånar ut. Däremot skall naturligtvis lånets administrativa kostnader betalas.
Dessutom krävs att den som lånar också sparar. I annat fall finns det inga pengar att låna ut. Sparandet behöver naturligtvis inte ske samtidigt som man lånar, men någon gång ska in och utlåning balanseras. Därför måste den som vill låna spara innan eller efter att lånet är utbetalt.
Enkelt och klart läggs här vägen ut för vad JAK ställer som krav för en rättvis ekonomi. Alla problem kan åtgärdas genom att relationen mellan de som har och de som inte har regleras genom en bank på detta sätt, resultatet ges av följande:
JAK Medlemsbanks grundsyn är att ekonomin skall baseras på en uthållig avkastning från användningen av det reala kapitalet. Vi tror alltså inte på mer eller mindre realistiska förväntningar om att finansiellt kapital skall växa av sig självt och på ekonomiska klipp.
I stället skapar vi trygga system och bidrar till verklig uthållighet. JAK:s medlemmar kan med hjälp av sitt sparlånesystem planera sin ekonomi och till slut bli av med sina skulder.
JAK Medlemsbank är på så sätt ett verktyg för ett långsiktigt skapande av riktiga värden – inte för snabb förbrukning av resurser. Detta stämmer väl överens med den nödvändiga utvecklingen mot uthållighet i världen. En uthållighet som har ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella inslag.
Ja det låter bra, som det skall göra när någon talar för sin sak. Men hur stämmer bilden med det alla idag veta om hur det står till med ekonomin, skuldsättning växer, fastighetspriser stegar upp på fantasinivåer och i allt snabbare takt speciellt den senaste tiden. Kan en bank som talar för rättvis ekonomi undvika att tala om hur de ser på dessa problem och vad lösningen är.
Är det en realistisk lösning att tro, att om alla går över till JAK så ordnar det sig, eller är ens tanken att så skulle ske realistisk? För att svara på dessa frågor måste vi veta vad det är som gör att vi har de problem vi har idag.
Akademiker inom nationalekonomi och även alla ledande ekonomer inom arbetarröelsen säger idag att de ekonomiska kriserna inte går att förutse. Att de inte har verktyg att styra ekonomin bort från den katasstrof vi nu är på väg mot. Detta är vad hela Sveriges folk får höra.
Samtidigt lyfter regeringens framtidsminister, Kristina Persson, grundare till Global Utmaning, fram de analyser och lösningar som skulle avhjälpa krisen, bl.a. Chicagoplanen. I styrelsen sitter Ulf Dahlstem också tillhörande den socialdemokratiska rörelsens toppskikt.
Politisk finns kunskaperna på högsta nivå om vad som behöver göras. Vi skall inte tvivla på att budskapet når fram, men frågan varför inget görs måste ställas tydligt. Inom JAK är detta inga nyheter, vilket förpliktar i förhållande till andra organisationer som inte nått lika långt.
Samtidigt som fastighetsprisena stiger i en alarmerande takt pratar ekonomerna om räntenivåernas betydels för att öka infaltionen, och skådespelet tillåts att fortgå, alltmedan bankerna pumpar ut mer pengar som driver både skulder och fastighetspriser. Det är bankernas utlåning som är styrande, inget annat, det är deras kriditgivning som driver den ”bubbla” i fastighetspriser som är en förutsättning för att utlösa en bankkrasch. Under slutet av 1980-talet hände just det och kraschen utlöstes i början på 90-talet. Att en ny finanskrasch skall inträffa är ingen tvingande nödvädnighet, den politiska eliten har möjligheter att i varje avgörande skede välja att låta det gå mot krasch eller vidta åtgärder.
JAK-BANKEN är en del av denna verksamhet, och enligt det senaste nummret av G&G så har banken lagt en budget med en ökning av utlåningen från 200 miljoner till 260 miljoner. Detta gäller alltså tillväxt i en av de mest destruktiva ekonomiska områden som finns, att f.f.a. elda på husprisbrasan. Till försvar för denna verksamhet kan det låta som följer:
Det är inget problem att JAK skapar pengar vid utlåningen, eftersom JAK skriver ett avtal med kunden om att pengarna skall destrueras efter skapandet. Detta avtal kallas för eftersparande och gör lånet betalningsmässigt tyngre än andra lån på marknaden, JAK fungerar som en biltillverkare som lägger in skrotningskostnaden i inköpspriset, medan andra tillverkare inte gör det – och då blir produkten dyrare, men samtiigt mer ansvarsfull. Ansvar kostar.”
Ja avtalet med JAK förpliktar låntagaren att pengarna skall amorteras inom lånets löptid, vilket gör att pengarna kommer att destrueras, ”amort”, dödas. Att ”vanliga” banker idag har utvecklat en praxis utan amortering är en tragisk och allvarlig skandal, då skulder skjuts över på kommande generationer. Eftersparandet är dock en annan sak. I det banksystem vi har idag där pengar skapas vid utlånng är det en slags skenfäkting, som inte krävs eller gör skillnad, annat än att JAK kan tjäna en del pengar på de papper som sparmedlen placeras i. Det stora problemet med att privat banker skapar krediter ur tomma intet är de konsekvenser det får för samhällsekonomin, ett problem som inte kan trixas bort genom någon konstruktion mellan banken som penningförfalskare och låntagaren genom förpliktelser om uppskjuten konsumtion genom efterspar.
Systemet ödelägger helt enkelt på sikt samhällsekonomin oavsett graden av eftersparande. Genom att våra pengar skapas som en räntebärande skuld dras kapital ur realekonomin och samlas som speckulativt kapital i ett ”skuggbanksystem”, som leder till att de rikare blir rikare och de fattigare fattigare. Det finns andra möjligheter för det arbetande folket att genom politisk och facklig kamp tvinga näringsflöden att gå i motsatt riktning, från de rika till de fattiga. Men detta är svårt att åstadkomma på grund av att just detta system, för hur pengar skapas, samtidigt blockerat för riksbanken och styrande demokrati att använda kreditgivning, det mest kraftfulla verktyget att styra mot den fulla sysselsättningen. Det är bankerna som styr vart pengarna skall användas till. Bankerna tjänar mer på att låna ut till fastigheter än att låna ut till industri och småföretag.
Försvararen av JAK-BANKEN fortsätter
JAK:s svaghet är istället att driften av verksamheten bekostas av ränteintäkter på ej utlånade medel, JAK-lånet borde alltså vara ännu dyrare för att vara helt etiskt., Alternativt borde administrationen vara mindre kostsam. Och här sammanfaler de tre svagheterna för att göra projektet svårt att genomföra i en enskilt kontrollerade skuldbaserad ränteekonomi. Personalens intresse är säkra anställningar, kundernas intresse är billiga lån, medan övriga marknadens intresse är att skjuta alla problem på framtiden. Då kan inte JAK ensam försöka lösa alla problem här och nu, eftersom ansvarstagaande inte kan trollas fram ur tomma luften lika enkelt som nyproducerade pengar kan det
Men vad gör då det för skillnad om JAK-BANKEN skulle ”vara helt etisk”, annat än ovan uppräknade för bank och låntagare? För helheten? För den skada ekonomin lider av penningsystenet? Ingenting. I den värld som JAK målar upp så har den irriterande detaljen med att de själva är med och skapar pengar ur ur tomma intet retucherats, men ändå inte eftersom det är skuldspöket som avtecknas som det hot som åtgjärdas genom eftersparet.
JAK utgår helt enklet från en modell där banken är en förmedlare mellan de som har och de som inte har men behöver. Det var också detta perspektiv som var det helt ledande då JAK startade bankverksamheten. JAK anser att man inte skall använda sig av ränta i sina relationer mellan människor. Har man överskott så lånar man ut och gläds av att kunna hjälpa. Men världen är mer komplicerad än så. Det finns bedragare som utnyttjar och allt där emellan, till den oförvitliga godheten själv. Dessa mänskliga tillkortakommanden måste regleras, JAK-BANKEN använder för den skull eftersparet som en garanti för att det skall finnas tillräckligt med kapital för sin förmedling. Eftersom världen runt om JAK använder ränta som regleringsmekanism, ses valet att inte ta ränta allmänt och oundvikligen som en kostnand.
Låntagarna ser väldigt olika ut och JAK har riktat in sig på de som vill se något mer än det krassa penningvärdet och möjligheten att förmera det. Det är onekligen en mer kräsen kund vars goda samvete och etik också måste underhållas för att JAK:s mervärde skall ticka in. Till detta används medlemstidningen Grus&Guld.
Det grundläggande problemet med denna modell är att den inte stämmer, JAK skapar nämligen precis som alla andra banker de krediter de lånar ut ur tomma inte och är med och vegeterar på ett system som är ytterligt destruktivt och riskerar att dra ner mänskligheten i ekonomisk kris och/eller förödande krig. Alla ansvarsfulla individer och organisationer, inklusive banker som JAK måste agera för att systemet avskaffas.
Med tanke på detta probems dignitet så är problemet med eftersparandet närmast att betrakta som en pedagogisk uppgift., att visa för låntagare priset för pengar, utifrån personens i fråga egna medel och möjligheter.
