Klyvnadens tid

Alexander Bard(AB)….  läsarna här prickar med säkerhet ut personan, filosofen och författaren som han föredrar att kalla sig. För er som ändå vill bli uppdaterade rekommenderas länken med Malo. AB som under sitt liv haft så många ansikten, som med energi och stort självförtroende stökat till det på den offentliga scenen. Utan att ha läst en enda bok av AB:s författarskap kommer här något så ovanligt som en kritisk värdering av hans bidrag

Mina förväntningar på mottagandet styrs av hans egna löften på reaktioner. Från samtalet med Malo:
jag vill ha motstånd,
jag vill bemötas med kritik,
jag vill testa mina åsikter,
jag vill kanske säga att jag har bytt åsikt…
men jag ångrar aldrig vad jag gjort…

Oavsett att AB är en j…l att hålla låda finns det mycket som är intressant och värt uppmärksamhet. Men jag har ett avgörande problem: Bard påstår sig vara marxist. Tyvärr är inte AB ensam om att hylla Marx, men AB:s hyllningar till förstörelsens filosof ifrågasätts ALDRIG. Inte ens Aron Flam som anstränger sig att hitta intressanta invändningar har modet att resa ett litet frågetecken trots att det mesta av vad Bard levererar i sak är en svidande kritik av det som är kärnan i Marx’s totalitära ideologi.  Alltså: AB:s deklarerade förtjusning i Marx är rakt av obegripligt med tanka på allt vad AB ständigt bjuder oss på.

Låt oss göra ett litet nedslag i ett urval av AB:s analyser då han är som bäst och kan mätas mot andra i ett intressant samtal. Samtalet under rubriken Capitalism, Attentionalism, and Mimetic Theory  är väl värt sina två timmar.

I samtalet mellan de fyra deltagarna refereras till en av vår tids hetaste filosofer – René Girard – som varit frånvarande i det Politiskt korrekta klimat som är Sverige. I NE Nationalencyklopedin från 1995 finns han inte med och först 2010 finns han översatt till svenska. René Girard söker en förklaring till människans våldsamma historia i hennes egenskaper och inte som marxismen, som en följd av den kapitalism, det samhälle som är människans “miljö”. Detta är en avgörande skiljelinje i perspektiv.

Från 45 min till 55 min får vi en uppfattning av hur deltagarna står i förhållande till Rene Girards syndabocksmekanism. På det politiska planet handlar det om elitens – politiker, pengar och mediers – mentala förberedelser för krig. Som exempel hur andra världskriget startades genom att tyska och sovjetiska medborgare tilldelades rollen som sitt lands hjältar på grund av fejkade anfall från Polen respektive Finland.

Trots att samtliga deltagare ansluter sig till René Girards teori så är skillnaden stor i förståelsen av den. Från 48,40 Thomas Hammelryck som ligger närmare  Girards syn på kristendomens betydelse, som så länge den varit styrande “kortslutit” syndabocksmekanismen genom dess tolkning av och rituella hantering av offret. För A. Bard – vid 51,25 min –  är kristendomen inte längre något alternativ. AB skiljer inte på politik och religion, de är båda ideologier och fungerar på samma sätt, allt är ideologi. Bard ser skiftet i det vardagliga förhållningssättet, i en ny heroisk mentalitet, där offermentaliteten ersätts med heroism. I “trade routs religons” – silkesvägens religioner? – ser Bard ett alternativ. De var lokalt förankrade och lovade varken evigt liv eller frälsning. Döden var  hos dem absolut och konkret.

Vid 55,45 får vi ta del av ett mycket energiskt och konkret bidrag. “Det mest fasansfulla som kan hända är om apokalyptisk kristendom och islam  får som dom vill: ett Armageddon mellan islam och kristendom. Dom har atombomber vilket gör scenariot möjligt. Detta faktum tror jag diskvalificerar både kristendom och islam då det gäller bidrag  till vår framtid. … religioner som inte erkänner döden, som inte omfamnar döden som en grundförutsättning, är en religion som inte förtjänar vårt stöd. Vi måste acceptera döden.” Bard har därmed tagit ett avgörande steg. Kristendomens evangelium förkastas av en slags politisk nödvändighet. Människans jordaliv får inte riskeras, därför måste mänskligheten acceptera den individuella döden. Individens död måste accepteras för att människan skall leva vidare på det enda sätt vi känner till, på jorden. Jorden är inte bara härlig, den är helig.

Finns här en förklaring till att Bard beundrar Marx. Ett av marxismens karakteristika är kritiken av kristendomen. Även om Bard inte är rädd för att säga vad han tycker så gör han valet att sluta en ideologisk fred med det minst dåliga enligt sin uppfattning. Men är den praktik som Marx inspirerat till verkligen det minst dåliga. Det finns ingen mänsklig aktivitet, ingen mänsklig kultur som bär paradisets kännetecken. Men hur utfaller en jämförelse mellan vad Marx inspirerat till och den kristna trons?  Kristendomens 1500 år står mot marxismens 150 år. Har någon räknat liken? Lidandet och offren i förhållande till levda människoår. Den kristna civilisation lever vi fortfarande i skuggan av. Kristendomen avskaffade slaveriet medan marxisterna återinförde det i Sovjets slavarbetsläger. I Kina upprepas missgreppen i försöken att kuva islam.

Vi lyssnar vidare. Bard 104,20: ……. hellre att göra en skillnad mellan hjältar och offermentalitet. Det avgörande är att offermentalitet på gruppnivå oundvikligen leder till fiendskap, utpekande av en syndabock och lynchning.” I denna beskrivning är det enkelt att placera in den grundläggande marxistiska tankefiguren av offer och förövare, kapitalister och proletariat. Kristendomen är betydligt mer komplicerad om vi skall tro René Girard. När de skriftlärda försökte snärja Jesus tog han upp ett mynt med kejsarens symbol och sade: Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Kristendomen erbjuder här en maktdelning en möjlighet att hantera rivalitet. Marxismens metod är den motsatta, ett ensidigt fokus den politiska kampen – klasskampen.

Den marxistiska “offermentaliteten” har inte endast inspirerat till nutidens identitetspolitiska konfliktlinjer, mellan kön, ras och sexualitet. Den marxistiska politiseringen av arbetarklassen är i grunden också en fråga om offermentalitet.  Marx proletariat definieras utifrån sin egendomslöshet, och inte utifrån sin skapande och givande förmåga. Det är en ny ekonomisk teori som förlägger det ekonomiska bedrägeriet – “utsugningen” till produktionen istället för till toppen av den ekonomiska hierarkin, till bankerna och deras kontroll av kreditgivningen.

Om det nu är marxism som Bard talar om så tror jag vi kan vara lugna vad hans budskap beträffar.  117,20 fortsätter Bard. “..halvrätt. Det börjar med att acceptera vad som hänt, och försök inte ändra det. Historia är nödvändighet, det är fakta. Det är halva ärans väg att förstå hur det fungerar. Men på toppen av dessa processer, ta reda på vilka förändringar som fungerar. Håll dig till vad som är konstruktivt i försöken att förbättra världen. Det är en de små stegens förändring det handlar om att koncentrera sig på. Detta är “protopianism” då både utopier och dystopier har visat sig vara döfel. Bara de små stegen är möjliga och för det mesta handlar det om tekniska förändringar.”

Efter ett par hundra år av industriell revolution och ett drygt sekel av politiska revolutioner inspirerade av en sekulär konfliktorienterad materialistisk ideologi och med alla dess konsekvenser – inbillade eller verkliga – som världen nu lever under, är Bards bidrag till att dra oss ur vår tids kreativa förstörelse begriplig.

Hur förhåller sig då Bards syn på förändring i relation till den marxism som han samtidigt försvarar. Ett av Marx mest citerade teser är: Filosofer har hitintills försökt förstå världen. Vår uppgift är att förändra den. Denna Marx tes är oförenlig med den beskrivning av hur förändring skall gå till som Bard redovisar ovan. Det är kamp, analys för att driva konflikter. Det är inte analys för förståelse av förändringens förutsättning, som är marxismens kärna. Alexander Bard behöver bestämma sig för vad han menar, då han i andra sammanhang talar för revolution: så han inte blir en nyttig idiot under parollerna: Politiska makt växer ur en gevärspipa och Det är rätt att göra uppror. För oss som levt i “De inställda upprorens tid” behöver den sista parollen skrivas om för att det problematiska skall bli begripligt. Det handlar om inbördeskrig.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se