Vi har sannerligen anledning att var missnöjda och politiskt upprörda. Frustration alltså, men vad har det med revolution att göra? Det undrar jag efter att ha tagit del av Mats Jangdals artikel i Frihetsportalen. Vilket västland blir först med en folklig resning, revolution? Missförstånden tror jag till stor del beror på att MJ inte skiljer på revolution och folklig resning. Vill vi verkligen bidra till flera revolutioner, det vill säga till krig och inte bara inbördeskrigen som drabbat världen under 1900-talet? Jag har varit revolutionär i stordelen av mitt vuxna liv och det är denna praktik jag utgår från, det är min erfarenhets bas. För tydlighets skull tänker jag börja med en kortare definition av revolution. Nationalencyklopedin:
i politik, statsvälvning; i allmän betydelse är det något nytt, omvälvande. ….. Politiskt användes begreppet först om “den ärorika revolutionen” i England 1688 och betydde då närmast en återgång till en tidigare ordning, omvälvning i cyklisk mening. Sedan börjar ordet alltmer innebär omvälvning i meningen omstörtning, eller helt enkelt något nytt, både i politiska och vetenskapliga sammanhang. Denna innebörd torde vara odiskutabel efter franska revolutionen 1789.
Revolution handlar främst om innehåll. En folklig resning är inte en förutsättning men efter 1789 är det franska revolutionen som har format vår förståelse av revolution, där den folkliga resningen var central. Revolutionärerna i Frankrike nöjde sig inte med att sprida sin uppfattning genom politiskt och kulturellt inflytande. Genom Napoleon blev den imperialistisk och på de krig som fördes i den franska revolutionens namna följde en revolutionär motreaktion under första hälften av 1800-talet. Nationalism och romantik influerade till en våg av revolutioner som 1830 och 1848 svepte över Europa. Det var nationellt demokratiska revolutioner som influerades av 1789:s kamp mot aristokratiskt envälde, kungamakt och finanselit. En parallell och underliggande förändring var den industriella revolutionen som förändrade Europa fundamentalt. Den lade grunden för ett nytt revolutionärt mönster, den socialistiska revolutionen. Den helt dominerande ideologin blev marxism. En ny standard för revolutioner sattes i och med den ryska revolutionen. Den tredje internationalen, Kommintern hade en världsrevolution som mål. Under 1900-talet var världsrevolution en utopisk illusion med liten praktisk betydelse, alla revolutioner har varit nationella. Det är väl först under det sista årtiondet som världsrevolutionen genom WEF och Carl Schwab fått politiska gestalt i “The Great Reeset”.
På det ideologiska planet är den revolutionära målsättningen tunt representerad. Men genom marxismen är den samtidigt elefanten i rummet. Marxismen är å andra sidan en helgjuten och konsekvent revolutionär ideologi. Dess filosofi, den dialektiska materialismen är konfliktorienterad. Den ser verkligheten i motsättningar och främst i motsättningarnas kamp. Teoribildningen kring motsatsernas enhet är milt sagt tunn. På det politiska planet handlar marxismen om klasskamp. De ser en värld där allt väsentligt handlar om klassernas kamp. Marxismen har främst stöd bland intellektuella vilket slår igenom i akademiernas samhällsvetenskapliga grenar. Det finns anledning att ifrågasätta akademiker som fallit för en ideologi som inte är lösningsinrikta utan konfliktorienterad och vars yttersta mål är att mobilisera arbetarklassen till världsomspännande inbördeskrig.
Marxismens roll i formandet av den värld vi lever i kan knappast överskattas. Ryska revolutionen var en stor seger samtidigt som den uppenbarade ett strategiskt problem. Arbetarklassen i de utvecklade kapitalistiska länderna följde inte Marx uppmaning att göra revolution. Arbetarklassen var inte bärare av ett nytt produktionssystem, av den nya människa som marxisterna drömde om. Arbetarklassen lät sig inte fångas av den offerroll för kapitalistiskt förtryck som marxismen tilldelat dem. Nedkämpandet av Kappkuppen i Tyskland med en kort generalstrejk gjorde kominterns och Lenins strategi att sprida revolutionen till de utvecklade kapitalistiska ekonomierna obsolet. Stalins bidrag till den marxistiska traditionen var en militarisering av Sovjets ekonomi för att skapa en världsrevolutionens banerförare och huvudstyrka. Genom krigsalliansen med Hitler satte han Röda Armén i rörelse mot “västvärldens ruttnande kapitalism”. Av efterkrigstidens ekonomiska misslyckande har Kinas kommunistiska parti dragit sina slutsatser. Ska freden vinnas krävs ett politiskt-ekonomiskt system som levererar. Under de senaste årtiondet har de visat att de klarar den ekonomiska delen. Trots sina misslyckanden står nu marxisterna inför att genomföra den tredje vågen av revolutionära experiment. I samverkan med WEF och The great reeset står världen inför det största hotet i mänsklighetens historia.
Under 1900-talet utvecklades marxism på ytterligare ett sätt som skulle komma att bli avgörande för utvecklingen i Sverige efter 1968. Gramscis marsch mot institutionerna gav en politisk riktning och uppgift åt tusentals revolutionära akademiker. Som en färgstark bild över vad som hände så påstås att då TV 2 startade sin verksamhet så leddes ett demonstrationståg rakt in i dess nya lokaler. Det handlade enligt revolutionärerna i Gramscis efterföljd att vinna kulturkriget. Den socialistiska revolutionen kunde inte segra utan en kulturell hegemoni. Vänsterns ideologiska dominans hänger inte minst på en överväldigande närvaro inom medier inte minst public service. Genom denna entrism har den marxistiska varianten av revolution i allt mindre utsträckning varit en fråga om folklig revolt, om politiska krafter med rötter i folkdjupen.
Idag saknas insikter i den ideologiska renhållningens betydelse. Ett talande exempel är SD som i Oikos och Riks utan ideologisk kritik släpper in marxistiska frontfigurer i radarparet Marcus och Malcom. Till och med det parti som uttryckligen pekar ut marxismen i sitt principprogram väljer fredspipans dimridåer på den ideologiska fronten. SD:s agerande är på inget sätt ett undantag, det är typiskt. I alla läger gullas och frotteras med uttalade eller kryptomarxister. Det gäller till och med Focus där kritik mot marxismen verkligen strålar med sin frånvaro. Marxisterna själva gör allt för att undvika en ideologisk strid eftersom en sådan strid till sin karaktär är defensiv och för att facit över vad marxismen inspirerat till är förödande. Ett glädjande undantag är Epoch Times i Sverige.
Den grundläggande erfarenheten av det marxistiska inflytandet är deras politiska mobiliseringar av offeridentiteter. I klasskampens namn ställs förtryckare mot förtryckta. För Marx och det första generationens marxister handlade det om “proletariatet”, den egendomslösa arbetarklassen, där tonvikten låg på egendomslösheten, inte dess skapande roll genom arbetet. Offeridentiteten proletariat skulle resas i klasshat mot sina förtryckare, ägarna av produktionsmedlen. När proletariatet inte följde den socialistiska revolutionens väg hittade marxisterna – de intellektuella – nya offeridentiteter att foga in i det revolutionära fotfolket. Flyktingar och kvinnor mobiliseras efter ras, kön, sexuell läggning, religion och kittet i denna disparata arme av revolutionärer är den marxistiska konfliktideologin. Det är ingen tillfällighet att BLM inspireras av marxism, att Yvonne Hirdman är marxist, att maoisterna kramar islam och brännmärker de som inte hänger med för att vara islamofober. Det är ingen tillfällighet att covidd och klimat utnyttjas för att driva konflikter i en revolutionär riktning. Det är ingen tillfällighet att kamp mot “kapitalismen” och västvärldens imperialism utpekas som problemens ursprung.
Världen är full av verkliga konflikter och problem som är odelbara eftersom de är gemensamma, en del av vår mänsklighet. Miljöproblemen och överexploatering av jordens resurser är verkliga men löses inte genom den fjärde industriella revolutionen.
Men kan verkligen “revolution” bli namnet på alternativet för oss som förstår hur fel allt detta blivit. Skapar det inte samma förvirring och blandade känslor som då Marcus Allard i Riks under långa minuter försöker övertyga om att politik är lika med krig. Under Riks strålkastarljus står en marxist och talar för att: politisk makt växer ur en gevärspipa.
Jimmie Åkesson har visserligen fraserat Marx i ett av sina tal med parollen: till var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Men denna politiska oneliner behöver man inte vara marxist för att uppskatta. Men vad gäller påståendet att politik är krig gäller något helt annat, det är heller inte samma sak som att hävda att det handlar om ett kulturkrig. Påstår man att politik är krig önskar man att politik skall övergå till väpnad kamp, och det är just det som är marxisternas ståndpunkt.
Sett hur världen idag ser ut så har vi alla anledningar att frukta en revolution, vi behöver vädja till helt andra förväntningar och dygder än att vi måste riva ner för att kunna bygga upp. Det är den revolutionära mentaliteten. Den är fri från mänskliga dygder, fri från ansvar och alla andra dygder vi lärt oss uppskatta i vår civilisation. Istället för att individuellt och kollektivt vårda de institutioner sätts allt på spel för att erövra den politiska makten.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
