Jens Lapidus artikel i DN- Varför är svenska gängkriminella så lättkränkta har fått ett enormt genomslag i medierna. När Bo Roithstein för några veckor sedan skrev om hur främst unga pojkar slås ut från arbete och utbildning redan efter grundskolan var intresset noll bland alla mediernas analyserande orakel.Det är nu inte så att Lapidus inte känner till den handfasta verklighet som styr de kriminella karriärerna. Citat ur Lapidus debattartikel i DN 23/9
Jag försvarade en gång en 19-åring i en rättegång om. Ingen av hans föräldrar satt på åhörarplats i rättsalen, han hade inga hobbyer eller sysslade med någon idrott. Han hade underkänt i de flesta ämnen i skolan. “jag gör det jag kan”, sa han till mig i förhandlingens paus. “Och jag gör det bra.”
Men Lapidus väljer bort det uppenbart avgörande i nittonåringens liv. Att han inte klarat skolan och att han därmed också i arbetsliv är en förlorare, berövad självkänslan att få göra något bra. Lapidus tror att hans klient valt brottskarriär för att genom “hypermaskulinitet” skapa sig ett “rum som ger fast mark under fötterna”. För det första är det svårt att se att 19-åringen gjort något val. Det är den socialdemokratiska akademikerskolan har valt bort honom.
Detta förhållande reser frågan. Hur kan det komma sig att advokaten och författaren Jens Lapidus som har två årtiondens erfarenhet av gängkriminalitet och dessutom ägnat stordelen av sin tid åt att skriva böcker om just dessa gäng. Hur kan det komma sig att han är så naiv att han utan samhällsanalys läser svaret på detta problem ur de kriminellas egen mun, i hur de beskriver sina känslor. Personer som hänsynslöst mördar förtjänar inte vår tilltro då det gäller lösningen på problemen. Att det skulle handla om fattigdom och rasism som vänstern lyckats sälja in och som Yasin rimmar på i sin rapp.
”Jag ser en pojke som fått ärva storebrorsans gamla tröjor
Några mammor som fått grått hår under sina slöjor
Och en man som vet han borde sluta beckna
Men hans son behöver mjölk och torra blöjor, lyssna”.
Sossarnas socioekonomiska bortförklaringar och retoriska stöd för gängens gangsterromantik har dessbättre inte blivit Lapidus melodi trotts att han fångats av deras öde och omsatt det till ett levebröd i sina böcker. För sossegänget har det gått sämre, de har förlorat makten till stor del för att de misslyckats med att förvalta det folkhem som deras företrädare haft stor del i att skapa. Det är självklart att ekonomiska förhållanden spelar en roll. Sossarnas problem är att de gjort fattigdom till enda orsak. Leds man av marxismens doktriner om att historien är lika med klasskamp blir det analytiska perspektivet smalt. För (S) bidrog det till att bita sig fast i en ideologisk förnekelse som under två mandatperioder förhindrade S att ta tag i problemen. Hedrande för Lapidus är att han inte sögs in under denna vänsterns stora vanföreställning och ideologiska klister. Sverige är ju verkligen inte unikt och ledande då det gäller att producera fattigdom, snarare det motsatta. Sossarna har haft två mandatperioder på sig att testa sina teorier om socioekonomi utan att lyfta ett finger. De tror naturligtvis inte själva på att problemen skulle lösas om familjerna i utanförskapet fick tio tusen kronor varje månad. Att ett sådant bidragsregn strider mot arbetet och solidaritetens principer gör det dessutom omöjligt även för en maktgalen sosse.
För att reda ut varför just Sverige drabbats så hårt av gängvåld måste vi hitta de faktorer som bidrar till skjutningarna och där Sverige samtidigt sticker ut. Det handlar som i de flesta fall inte om en orsak utan om flera samverkande faktorer som bidrar till att skjutningar kan bita sig fast under årtionden. Det är visserligen ett förhållandevis litet antal, i år 55 döda i en befolkning på 10 miljoner. Det är främst två karakteristika som gör denna brottslighet allvarlig. Det är exceptionellt våldsamt och det utmanar rättssystemet och statens våldsmonopol och är därmed systemhotande.
Att massinvandringen under de senaste 40 åren är en grundförutsättning för gängkrimmet har vi nu fått ett valresultat som bekräftar den förståelsen. Detsamma gäller enigheten om att de gängkriminella måste buras in. Att skydda befolkningen har ett värde i sig även om det inte går till botten med orsakerna till den organiserade brottsligheten och gängens våld. Men det här kommer inte att sätta stopp för skjutningarna. I det har Magdalena Andersson rätt: i Utanförskapen står nya brochor för att fylla luckorna. Men den socialdemokratiska mångkulturen har naturligtvis inget svar på hur Sverige skall förbli svenskt och därmed ingen lösning på det de kallar integrationen.
Hur skall då detta problem angripas. För det första så handlar det om en mycket liten del av invandrare som skjuter och mördar. Kan det vara så svårt för universitetens sociologer att undersöka och analysera deras motiv och att göra det grundligt brett och djupt. Till dess det arbetet är gjort får vi ägna oss att som Jerzy Sanecki, killgissa.
Att Lapidus tror så fast och fullt på sin förklaring blir väldigt tydligt då han beskriver sina egna preferenser och utgångspunkter. Som akademiker Lars Lapidus är
