Krig&Fred

Neutralt Sverige ⇒ Finland i krig.

2 jun , 2022  

Finlands och Sveriges ansökan om medlemskap i Nato har gjort frågan om Sveriges alliansfria historia, dess neutralitet till het potatis. “Alliansfrihet i fred för neutralitet vid krig har tjänat oss väl i tvåhundra år” är idag vänstermotståndets mantra. Som svensken i radioprogrammet: Norsken, Svensken och Dansken är det också vad Åsa Lindeborg(ÅL) anser. Som en minoritet, ensam mot två Nato-medlemmar behöver hon goda argument för att bli förstådd.

“Sverige hade inget annat val än neutralitet, eftersom alla alternativ var krig på Tysklands sida”. Det är Åsa Lindeborgs ståndpunkt. Följt av frågan: vilket hade alternativet till neutralitet varit?

Som ofta då marxister talar om andra världskriget så faller de två första åren bort. Andra världskriget börjar för dem då Tyskland anfaller Sovjet. Under krigets första år händer något helt annat. Då anfaller Sovjet Finland, tar kontrollen över de baltiska staterna och delar krigsbytet Polen med Hitlertyskland. Hitler och Stalin hade slagit sina påsar samman i en allians för krig, Molotov-Ribbentrop-pakten. Det var under denna tid som Sverige grundlade den “neutralitet” som skulle komma att vara vägledande för Sveriges utrikespolitiska linje tills i år, då Natomedlemskap placerats högst på den politiska dagordningen. Det borde rimligen vara under krigets första år som ett alternativ till neutraliteten i första hand borde sökas.

Är det verkligen sant att det troligaste alternativet till neutralitet skulle vara krig på Hitlertysklands sida som Åsa Lindeborg påstår. Att det är, och under hela efterkrigstiden varit en central del i vänsterns berättelse gör den inte sann. ÅL har åtminstone inget stöd för att Svenska folket gillade att kriga för Hitler. Vi får anta att demokratin satte gränser för vad de styrande kunde hitta på, trots att den allmänna rösträtten endast hade ett par årtionde på nacken. Vilka Sveriges befolkning gillade och ogillade behöver vi inte tvivla på. Enligt Folkberedskapens undersökningar under 1940-42 var 124 av 139 rapporter negativa till tyskarna(89% ). Av 53 rapporter om “Ryssland” var 52 negativa, 98%. Av 96 rapporter om västmakterna var 95 positiva, 99%.* Vilka personligheter i Sveriges riksdag och regering kunde koka ett krig på denna soppa. Här fanns ingen nazist, eftersom de aldrig skramlade hop mer än någon tiondels procent i val till riksdagen.

Marxismen däremot fanns representerad både genom kommunister i riksdagen och av socialdemokrater i regeringen. En position de använde till att förhindra svenskt stöd till Finland vid Sovjetunionens angrepp i november 1939, vilket måste räknas till den svenska vänsterns största bidrag till den kommunistiska världsrörelsen någonsin. Stalin förstod att uppskatta sin Stockholmsambassadör Alexandra Kollontaj som fyllt sina salonger för den svenska kulturella och politiska eliten.

Hur ser det då ut med det inre nazistisk hotet. Det folkrörelsedemokratiska Sverige var ett effektivt värn mot nazismen och socialdemokraterna förstod att retoriskt och genom det korporativa folkhemsprojektet begränsa deras inflytande, detta trots det marxistiska inflytande från dess klasskampsinriktade konfliktfilosofi. Mellankrigstidens Tyskland är det talande exemplet på det missriktade konfliktsökeriets misslyckande. För Sverige skulle däremot neutraliteten och den balansgång den krävde visa sig vara det stora problemet för demokrati och “folkhem”. Som Per Ström visat öppnades socialdemokratiska tidningar för ren nazistpropaganda. Men behovet för en kulturell och medial anpassning var större än så. LO avstyrde exempelvis en bojkott bland sina medlemmar av den protyska tidningen Aftonbladet som ägdes av Torsten Kreuger. Den ideologiska motiveringen för denna hänsyn var att pressfrihetens principer var viktigare. Efter kriget startade LO egna tidningar under Ragnar Casparssons ledning.

Vad har då Åsa Lindeborg för argument för sin syn  att i Sverige var det ett stöd till Tyskland som var alternativet. Från Norsken, Svensken och Dansken.

Det skulle ha inneburit att vi gick till krig på Tysklands sida. Det fanns ingen som förespråkade något annat. Neutraliteten hade ett mycket starkt folkligt stöd. Det fanns faktiskt inget land som gick i krig mot Hitler på grund av solidaritet. USA förklarade sig neutrala 1939. England och Frankrike förklarade Tyskland krig, men det var ju på grund av maktpolitiska skäl men inte på grund av att de stod för högre principer. Så då är frågan vad är alternativet.

Jag återkommer till det efterfrågade alternativet till den förda neutralitetspolitiken. Men beskrivningen ovan behöver belysas för sin förljugenhet. Den är rakt genom färgad av Åsa Lindeborgs ideologi, där västvärlden enbart styrs av makt och pengar. Här finns ingen politik formad av demokratiska institutioner och dess traditioner. Det riktigt anmärkningsvärda är att Hassan och Hilde håller med, utan en enda liten invändning. Hur såg det politiska klimatet ut i Europa under mellankrigstiden?

För det första så rådde en slags kollektiv, kulturell utmattningsdepression rum till följd av först världskrigets erfarenheter. Krigströtthet är det lilla ordet. Men det fanns krafter som inte lät sig påverkas och det var den revolutionära vänstern och dess avspegling och ideologiska mothåll i fascism. I Tyskland genomförde militärer  från frikårerna den så kallade Kappkuppen. Fackföreningar genomförde en av världshistoriens mest segerrika generalstrejker som på några dagar satte stopp för detta Weimarrepublikens dödshot. Kommunisterna som önskade revolution försökte utnyttja kuppen för den Tyska revolution som Lenin hade lagt ut en beställning på i Kommintern som kontrollerades av Moskvas bolsjeviker. Redan under de första åren efter först världskriget framträder de krafter som här men även två årtionden senare gemensamt startar andra världskriget. Men inledningsvis var detta ännu underordnat den längtan efter fred som karakteriserade Europa och som  hade politiskt genomslag i de demokratiska länderna. Det var inte bara i Sverige som en nedrustning genomfördes, ofta med vänstern som pådrivare och genomförare. Efter Hitlers maktövertagande 1933 fanns länder som inte lät sig påverkas av hänsyn till fredslängtan och nedrustningskrav. Vilka Åsa Lindeborg?

Eftergifterna till Hitler var ett enormt misstag av den enkla anledningen att Hitler inte var intresserad av fred. Hitler önskade och arbetade medvetet för det stora europeiska omfördelningskriget. Att som England och Frankrike offra Tjeckoslovakien  i München 1938 var ett enormt misstag och svek. Att beslutet möttes med ett stort folkligt stöd i London och Paris ändrar inte på det, utan sätter endast kontrast till misslyckandet och tragiken. Ett halvår senare bryter Hitler fredsöverenskommelsen och ockuperar Prag. Därmed var avspänningspolitiken död, stendöd. När Hitler går vidare och ställer krav på Polen står frågan: vem kommer att erbjuda Hitler det krig han planerat för att starta innan höstregnen gör blixtkriget om inte omöjligt så riskabelt?

I Åsa Lindeborgs värld är det bara socialister och marxister som håller sig till något som kan kallas  högre principer. Exakt vilka principer var det som gjorde att det var Stalin som erbjöd Hitler det krig han planerat för. Det svaret avkrävts sällan Stalins försvarare. Det är hög tid att det levereras. Stalin gav sitt svar redan innan överenskommelsen med Hitler slöts den 23 aug 1939.

Är det av politisk självbevarelsedrift som åren 1939-41 dras undan den offentliga scenens ljus och granskning? En rimlig fråga eftersom under knappt två år krokade världens marxister arm med världens nazister. Mellan den 23 aug 1939 och 22 juni 1941 gällde den krigsallians varmed Stalin och Hitler såg till att andra världskriget drogs igång på allvar. I denna krigsallians hemliga protokoll hade de delat upp mellanliggande länder. Polen delades efter den gamla rysk-polska gränsen. Baltstaterna var liksom Finland områden för Krmls maktutövning. Estland, Lettland och Litauen inordnade sig snabbt under den “proletära” nyordningen, medan Finland skulle visa sig blev ett stort internationellt föredöme genom sitt motstånd mot rådsrepublikernas erövringskrig.  Det riktigt intressanta är att under dessa två år restes i Sverige det alternativ till neutralitet som Åsa Lindeborg efterfrågar. Det var på ministernivå och ledde till att en utrikesminister tvingades avgå. Det handlar om den socialdemokratiska historia som Åsa Lindeborg doktorerat på.

Min syn på denna avgörande tid skiljer sig från hur den skildras i skolböcker, akademier och medier. Utan några jämförande studier gjorda är jag övertygad om att Åsa Lindeborgs analys ligger närmare mainstream än min egen. Detta gör inte fråga mindre viktiga att diskutera, tvärt om. Min syn på den svenska neutraliteten och hur den kom till sammanfattas här för tydlighet i en blå inramning.

Sedan Samlingsregeringens felsteg att ställa sig neutralt mellan det angripna Finland och det angripande Sovjet, som dessutom hade Hitler på sin sida genom Molotov-Ribbentropp-pakten, har Sverige aldrig varit neutralt annat än i den politiska retoriken. Militärt har Sverige varit en del av Västvärldens försvarsplanering. Det som Sverige liksom Danmark och Norge kunnat erhålla genom ett Natomedlemskap har Sverige istället fått genom hemliga avtal med USA. Med tanke på att vänstern under årtionden påtalat dessa geopolitiska realiteter är det märkligt att se hur samma vänster nu är denna falska neutralitets främsta försvarare.
En omständighet som skänker denna kuliss ett realpolitiskt värde är att det varit bra för Finland. Ett öppet medlemskap i Nato hade tryckt Finland hårdare upp i den Sovjet/ryska omfamningen. När nu denna politiska realia genom Finlands ansökan om medlemskap i Nato bortfaller, finns inga skäl för Sverige att stå utanför Nato.
Att den svenska vänster som har USA som sin huvudfiende inte fattat att ett medlemskap i Nato skulle minska Sveriges beroende av USA tyder på att vänstern mer värnar sin identitet än sin intellektuella hederlighet.

Det är just kring denna den svenska vänsters identitet som Hilde Sandvik riktar sig med sin fråga: i vilken grad är det ett identitetsprojekt för dig Åsa? Lindeborgs svar 9:50 in i länkade program ovan.

Inte för mig, men den svenska identiteten har varit knuten till idén att vi är ett självständigt land. Och att vi är ett land som arbetar mot atomvapenspridning, att vi är ett land som är solidariska, och framför allt att vi fattar våra egna beslut. Det är slut med det nu, det är ju klart att det påverkar oss. Jag tror att det kommer att bli en kraftigt ökad militarism och vi kommer att vilja vara bäst i klassen för det vill alltid Sverige vara, vi kommer att vilja vara bäst i Nato utan att säga vilket Nato vi vill ha. Nästa gång Nato kommer att rycka ut i en krigssituation så kommer Sverige att vilja skicka trupp, det är jag helt säker på. Vi kommer att bli en lydstat helt enkelt.

Om inte detta är identitet vad handlar det då om? För vilka konsekvenserna är av ett Nato-medlemskap handlar det verkligen inte om. Åsas uttalande betyder att Norge och Danmark under de senaste 70 åren inte varit självständiga nationer. På sina respektive länders vägnar borde både protestera. Hassan börjar genom att klarlägga skillnaden mellan alliansfrihet och neutralitet. “Sverige har aldrig varit neutralt”. Men mer än så blir det inte. Både norsken och dansken finner sig i att bli politiskt avlövade sina demokratiska rättigheter och allt som följer av att bli berövad sin självständighet.

Innan vi mer i detalj beskriver detta alternativ låt oss ta del av Åsa Lindeborg selektiva historia om andra världskriget. Är det för att dölja krigsalliansen mellan Stalin och Hitler som Åsa fortsätter som följer

Vi hade kunnat kroka arm med Hitler, som dom krafter som inte ville att vi skulle vara neutrala förespråkade. Som det blev nu. Vi fixade och trixade, vi hjälpte Tyskland väldigt mycket men vi tog också emot judar, danska motståndsmän, norska motståndsmän, finska krigsbarn, Balter osv. Man kan tala om alliansfriheten på olika sätt, men jag tycker att andra världskriget är paradexemplet på att Sverige förde en egoistisk utrikespolitik så skulle  jag vilja veta vilket hade alternativet varit. Vad säger ni vad skulle vi har gjort.

I sitt svar till den självsäkra frågeställaren har Hassan ändå en tillräckligt stor känsla för vår gemensamma historia att han kan peka på alternativet i geopolitiska termer: Finland. För Nordens del var det också i Finland det drama vi kallar andra världskriget började. Och det är i den konflikten vi först måste börja söka om vi verkligen är intresserade av ett alternativ till den förnedrande neutralitet som varit Sveriges sedan dess. Det politiska ledordet för att finna ett alternativ i nätets myllrande kaos av information är Richard Sandler, Sveriges utrikesminister då kriget började den 1 september 1939. Högt upp på listan av träffar en text från riksarkivet. Här finns information om en av Sveriges mest dugliga och meriterade politiker under mellankrigstiden, men samtidigt av det Socialdemokratiska partiet undanskuffad till glömskan eftersom han påminner socialdemokratin om ett av sina största politiska misstag någonsin. Är det möjligen detta misstag som (S) räds skall bli ett offentligt samtalsämne vid en folkomröstning om Nato-frågan. För er som inte likt (S) har anledning att lägga locket på finns här intressant läsning.

Efter vinterkrigets utbrott krävde Sandler förgäves att svenska stridskrafter skulle överföras till Åland i syfte att frigöra finländska förband för frontinsatser. 2 dec 1939 meddelade han statsministern sitt beslut att avgå. Om Sverige från början beslutsamt ställt sig på Finlands sida enligt Ålandsplanen, deklarerade han samma dag i regeringen, skulle detta ha avskräckt Sovjetunionen från angrepp.

Richard Sandlers förslag om ett finsk-svenskt gemensamt försvar av Åland, den s.k. Stockholmsplanen hade inledningsvis  Sovjets utrikesminister Litvinovs stöd. Men i och med Stalins utrikespolitiska kursändring under våren 1939 ersattes Litvinov med Molotov som utrikesminister, som i maj 1939 förklarade att Sovjetunionen betraktade Stockholmsplanen som ett hot.

Med tanke på intresset för andra världskriget bland befolkningen har (S) anledning att frukta namnet Sandler. För alla er som undanhållits denna del av andra världskrigets historia kommer här det avsnitt om Richard Sandler där kärnan till ett alternativ till neutralitet finns.

Hans efterträdare Molotov förklarade emellertid i maj 1939 att Sovjetunionen betraktade Stockholmsplanen som ett hot. Svenska regeringen återkallade den proposition i ärendet som den redan förelagt riksdagen. Trots detta sökte Sandler hålla vägen öppen för ett positivt beslut av en urtima riksdag samma år. Enligt vad han långt senare uppgivit, skulle Stockholmsplanen ha satts i verket om Münchenkrisen 1938 lett till krig (brev till sonen Åke S, okt 1949).

Med den oväntade Moskvapakten 23 aug 1939 upphävdes den tysk-ryska balans som varit en utgångspunkt för Sandlers Ålandspolitik. Sovjetunionen tilltvingade sig baser i Baltikum. Trycket mot Finland växte. Sandlers finske kollega Eljas Erkko sporde om Sverige skulle vara villigt att överföra förband till Åland oavsett om Finland bevarat sin neutralitet eller befann sig i krig? S:s ståndpunkt var att Sverige i båda fallen skulle vara berett till militär insats. Därmed aktualiserades en fråga som K G Westman formulerat i sin dagbok sommaren 1939: fanns det en gräns mellan neutralitetsskydd för Åland och en militärallians med Finland? (Westman 1987).

I regeringen utvecklade Sandler 3 okt 1939 sitt program. Sverige borde ge Finland “en garanti för hjälp, närmast för att skydda Åland men i verkligheten en garanti med karaktären av försvarsförbund” (Westman 1981). Vidare var det av vikt att Sverige öppet deklarerade sin solidaritet med Finland; en sådan åtgärd vore ägnad att avhålla ryssarna från aggressiva planer. Liksom Erkko ansåg Sandler att den sovjetiska sidan fyllt sitt säkerhetsbehov genom de baltiska baserna och att åtskillig bluff låg i dess hotfulla attityd.

När finska representanter kallades till förhandlingar i Moskva steg spänningen. På Sandlers initiativ arrangerades det nordiska statschefsmötet i Sthlm 18-19 okt 1939 som en manifestation för Finland. Storartat och gripande, var Sandlers intryck. “Men bakom fasaden skedde torpederingen i stillhet av just det praktiska samarbete, som läget krävde” (tal, jan 1940). Vad Sandler åsyftade var P A Hanssons kategoriska besked till Erkko, att Finland inte kunde vänta sig svensk militär hjälp till Åland. Detta till trots fullföljde Sandler sin linje. Han yrkade på förnyade diplomatiska föreställningar i Moskva – en modest demarsch hade avvisats av den vredgade Molotov. Vidare begärde Sandler mineringar för att skydda lederna till Åland. Sådana åtgärder jämte förebyggande militära anstalter på Åland anbefalldes samtidigt enträget av general Olof Thörnell, chef för Försvarsstaben. Enligt dess doktrin som helhjärtat omfattades av C A Ehrensvärd, Sandlers länk till krigsmakten, skulle en rysk seger i Finland följas av ett anfall mot Skandinavien, en aktion som måste avvärjas redan på finskt territorium. Otvivelaktigt kunde Sandler räkna med stöd från militärt håll. Han hade högerledaren Gösta Bagges (bd 2) sympati och stöddes av SvD:s ledarsida, där Otto Järte (bd 20), en gång hans partivän, förde pennan. Men i regering, riksdagsgrupp och utrikesnämnd blev Sandler alltmer isolerad. Hans främsta stöd var, med vissa reservationer, Per Edvin Sköld. Ivrigast bland motståndarna var Ernst Wigforss, som hotade med regeringskris; vid beredning 20-22 okt kom det till upprörda ordväxlingar. P A Hanssons bedömning av opinionen motiverade hans avvisande hållning. Som han anförtrodde den finländske emissarien K A Fagerholm hade han att göra med ett “fredsegoistiskt folk”. Van vid stor självständighet ondgjorde sig Sandler över att i regeringskretsen nu nödgas agera “kabinettssekreterare åt tolv utrikesministrar”.

Efter vinterkrigets utbrott krävde Sandler förgäves att svenska stridskrafter skulle överföras till Åland i syfte att frigöra finländska förband för frontinsatser. 2 dec 1939 meddelade han statsministern sitt beslut att avgå. Om Sverige från början beslutsamt ställt sig på Finlands sida enligt Ålandsplanen, deklareanrade han samma dag i regeringen, skulle detta ha avskräckt Sovjetunionen från angrepp.(min markering)

Omedelbart efter sin avgång begav sig Sandler till Finland för humanitärt biståndsarbete. Han besökte Mannerheim i högkvarteret -“en dag som aldrig går ur mitt minne” (Glimtar från krigets Finland, AA). I Finland var hans namn välkänt och aktat. Men han fick även anledning att värja sig mot rykten att ha förespeglat statsledningen omfattande militär hjälp från Sverige: “Dessa rykten äro helt grundlösa” (brev till Åke S, okt 1949). Forskningen har bekräftat Sandlers ord. – I ett finskt skyddsrum, undan ryskt bombardemang, skisserade han det tal i vilket han inför Sveriges riksdag 17 jan 1940 med behärskad bitterhet drog summan av sin utrikesministergärning. Den nordiska politik som han velat förverkliga hade brutit samman: “... vid det första tillfälle, då det verkligen gällde allvar, var Sverige icke moget att taga den nödvändiga risken.” Utan omsvep vidgick han att övertygelsen om Sovjetunionens fredliga avsikter varit en bedräglig faktor i hans utrikespolitiska kalkyl. Han brännmärkte som “neutralitetsidioti” den opinion som uppmanade finnarna att sträcka vapen och prisade de svenska och norska frivilliga som drog i fält för Finland. Här manifesterades den solidaritet ur vilken skulle framgå “ett nytt och större nordiskt program”. Vid talrika framträdanden manade Sandler till stöd för Finland – “Om Finlands sak är vår, så är det antingen för mycket sagt eller för litet gjort!” (tal, febr 1940, AA) -och hyllade nordiska enhetssträvanden som, emotsåg han, skulle leda till skapandet av “förbundsstaten Norden” (Nordens sak är vår, 1943). Finlands inträde i fortsättningskriget förkastade han som ansvarslös äventyrspolitik.

Punkt och ridå. Och det är vad som möjligen skulle bli följden för socialdemokratin om Åsa Lindeborg och vänsterns krav på en folkomröstning med en genomlysning av “neutraliteten”, skulle äga rum. Visserligen kan det faktum att en samlingsregering stod för beslutet dämpa de gamla riksdagspartierna, men det mesta händer idag på det mer oförutsägbara nätet. Att Ebba Busch under höstens riksdagsplenum visade sina kunskaper i Sveriges historia och lyfte Richard Sandler som föredöme, talar inte för att Magdalena Andersson kommer att tillåta en folkomröstning.

Men är det då så säkert att Stalin skulle avskriva sina planer för Finland om de också skulle få Sverige som fiende? Det hade ju gått så enkelt i Polen och de baltiska staterna. Det finns ytterligare av betydelse som talar för att Stalin skulle tvingas att skrinlägga sina planer för Finland. Stalin riskerade nämligen att hamna i krig med England och Frankrike, som båda utlovat stöd till Finland vid ett angrepp av Stalin. Planer fanns på att trupper skulle föras in via Narvik och Sverige. Dessa planer satte Sverige som neutralt land stopp för.

Efter sjuttio år av hycklande neutralitet står Sverige fortfarande frågande inför den före detta utrikesministern Richard Sandlers förödande dom över kryperiet för Sovjet:  .. vid det första tillfälle, då det verkligen gällde allvar, var Sverige icke moget att taga den nödvändiga risken. Richard Sandler  från riksdagens talarstol, januari  1940. För marxisterna handlade inte deras iver för neutralitet om avsaknad av mod eller mognad. Det var ett ideologiskt-politiskt val att inte svika den “första arbetarstaten”, den levande förhoppningen om att det skulle komma fler. Det finska Vinterkriget gav världen en läxa som vänstern ännu inte tuggat i sig. Det finska folkets i det närmaste totala uppslutning kring sina ledare mot den “proletära” statens aggression, visar att nation står över klass i vår del av världen.

För att Sverige äntligen skall få ett tillfälle att bearbeta sitt svek mot broderfolket behövs den folkomröstning om Nato som marxister samlat sig om.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

*Tidskriften Focus 8 april 2021.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.