Maoisternas Nato
Det är som förespråkare för väpnad kamp för Jordens bönder, mot kapitalism, kolonialism och imperialism som maoisterna gjort sig kända. Motståndaren är den västerländska civilisationen som enligt deras öga genom dess “kapitalism” är dömd till imperialism, kolonialism och rasism. Detta perspektiv är låst i maoisternas eget tänkandes skruvstäd som kan sammanfattas i två politiska axiom. Politisk makt växer ur en gevärspipa och det är rätt att göra uppror.
Nato har ansvaret för fiendens “gevär” så enligt det maoistiska perspektivet är det exakt vad man skall göra uppror mot, ta till gatorna för. Motstånd mot Nato är därför en fråga som aktivister bitit sig fast i. Det finns därför en hög beredskap till gatans motstånd när nu frågan genom Nato-ansökan och Turkiets agerande hamnat högst på den politiska dagordningen. Att frågan om finskt och svenskt Nato-medlemskap väckts på grund av den ryska invasionen av Ukraina förstärker frågans aktualitet.
Nato-frågans knytningen till den ryska invasionen av Ukraina är samtidigt ett av Nato-motståndarnas stora problem. Sympatierna finns på det Ukrainska folkets sida vilket försvårar att dra fotfolk till gatans uppror. Det faktum att Nato inte tar del i konflikten ställer också till politiska problem för en bred uppslutning mot Nato. Men för maoisterna är detta mest ett retoriskt problem. För det första så beskrivs kriget i Ukraina som ett krig mellan ett försvarande Ryssland mot ett aggressivt USA. Ukrainarna är bara föraktliga nazister som gått i USA:s såld. För det andra beskrivs Nato som helt styrt av USA.
Att agera mot ett Natomedlemskap i Sverige bereder dessutom extra stora problem. Det handlar om Sveriges dubbelspel. Det som i USA brukar beskrivas som det delade Sverige. “Menar du det politiska eller militära Sverige”: var motfrågan från militärer, politiker och analytiker av Sveriges försvarspolitiska linje. Och de hade sannerligen fog för sin undran vilket inte minst den svenska Vänstern och främst maoisterna ofta påtalat. Jan Myrdal i Tidens ålder sid 197:
…eller hur den svenska militärledningen och den svenska politiska polisen arbetade åt Förenta staterna i dess politiska och subversiva kallvarma krig österut på femtiotalet – för att ta de politiska skandalerna – eller om den sedemera helgonförklarade Dag Hammarskiöld var med om att mot lag och grundlag och utan riksdagens vetskap i hemlighet göra Sverige till en Förenta Staternas lydstat i det ekonomiska kriget – för att ta avgörande politiska frågor – nådde våra ord sällan ut till medborgarna.
En viktig del i Nato-motståndet är att spela på rädsla för kärnvapenkrig. Men vad förändras egentligen genom att vi ansluts till Nato. Även om detta ger Jan Myrdal besked. Från Tidens Ålder sid 339.
Under det kalla kriget var Sverige underställd allierad till Förenta staterna i dess handelskrig mot Moskva. Sverige var också en integrerad del av dess krigsmakt och deltog aktivt i dess underrättelsekrig. Kreml visste detta lika bra som Pentagon(sade det också) och om det kalla kriget blivit hett skulle Sverige därför drabbas med ett förintande slag första dagen. Aldrig hade väljarna tagit ställning till detta i något val.
I den pågående kampanjen mot ett svenskt Nato-medlemskap har kunskaperna om Sveriges säkerhetspolitiska beroende och samarbete med USA blivit ett problem eftersom den motsäger den beskrivning av Sverige som ett neutralt land som genom ett Nato-medlemskap kommer att berövas sin självständighet. För att få den politiska ekvationen att gå i lås så beskrivs dessutom Nato som fullständigt kontrollerat av USA, vilket hela världen just nu kan se är en propagandalögn genom Turkiets Erdogans agerande.
Jan Myrdal har även beskrivit hur det ligger till med hur Sverige genom sina relationer till USA och hur USA:s säkerhets garantier faktiskt är sämre än de som ett Natomedlemskap skulle ge. Ur Jan Myrdal Tidens ålder sidan 113-114.
..och Elanders politik…. – utan att redovisa det för vare sig riksdag eller folk – så anpassade oss till Förenta staternas politik och gav dess underrättelseorgan och militärkontrollanter en så stor makt inom landet och i det svenska försvaret att en upphettning av det ljumma kriget omedelbart skulle gjort oss till offer utan att ens ha det skydd som Nato-medlemskap innebar.
Man undrar naturligtvis vari logiken i maoisternas agerande ligger. Naturligtvis finns den och ligger i den geopolitiska maktanalysen i kombination med den maoistiska ideologins tro på att resa världens arbetande och fattiga massor mot den västeuropeiska makteliten, den västerländska civilisationen. Detta rättfärdigar alltid ett skifte av perspektiv i regionala eller lokala konflikter.
Men hur maoisterna fördelar sin politiska gracer är inte alltid så enkelt att förstå. Hur formuleras principerna och hur praktiseras de? Maoister står alltid på de förtrycktas sida och försvarar nationellt oberoende. De säger sig bekämpa imperialism och stormaktspolitik. Under senare år gäller det inte Ryssland. Artiklar skrivs och teorier formuleras där slutsatsen är att Ryssland inte är imperialistiskt. Även här låg Jan Myrdal steget före. Redan på 1990-talet formulerade han sig tydligt vad gäller konflikten i Baltikum, mellan Finland Estland, Lettland, Litauen och Ryssland. Tidens ålder sid 113.
Här rymmer frågan ett påpekande som behövs i den svenska debatten: Om självständiga baltiska stater – Finland, Estland, Lettland, Litauen – knöt sig nära till en annan stormakt och korkade in Ryssland så skulle detta därmed oundvikligen inom något årtionde leda till ett krig vid Östersjön av åtminstone Irak-storlek oavsett vilken regering som rådde i Ryssland.
Det är som imperium som Ryssland tar sig denna rätt. Det handlar inte om dess rätt till självförsvar mot angrepp, utan om en historisk rätt till ett ryskt rike, likt det tsaristiska självhärskardömet Det är alltså här som en imperialismens försvarare som Jan Myrdal lägger ut orden. 1989 ett par år före Myrdal blickar ner i sin ideologiskt färgade kaffesump besökte jag de baltiska länderna under en semestervecka. Länderna blomstrade av politiskt tillförsikt för frigörelse från Sovjet. Under färgresan över Östersjön samtalade jag med en socialdemokrat uppkopplad till rörelsens näringsflöden, som reagerade mycket negativt på min och en estländares övertygelse om att de baltiska länderna skulle uppnå sin politiska självständighet och frihet och att Sovjets dagar var räknade. Sovjet var så stort, starkt och stabilt att det skulle överleva alla besvär. Hur representativ var denna apparatens grågrå eminens. Handlar det om ideologiska vanföreställningar kring Sovjet eller den materiella och kulturella tyngden från detta jätterike. Eller vad är det som gör att Myrdal relativiserar och värderar de baltiska staternas politiska legitimitet. De är dömda att underordna sig Sovjets säkerhetspolitiska intressen. Förståelsen för de ryska anspråken finns anledning att jämföra med de konsekventa fördömandena av USA:s intervenionism och imperialistiska agerande.
Trettio år har gått sedan Estland, Lettland och Litauens självständighet. Har de inte visat att de som folk varit sin självständighet mogen. Fungerar inte de samhällen de byggt upp. Enligt Myrdal ovan så har de genom sitt medlemskap i Nato inte det och kommer att straffas genom att Ryssland genom krig återställer ordningen.Dvs de baltiska staternas underordning av Moskva.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
