Krig&Fred

Nato

26 maj , 2022  

Ju närmare det definitiva beslutet om ett Finsk-Svenskt Nato-medlemskap, dess känslosammare och desperatare blir motståndet. Trots att det kommer från personer med en proPutin ståndpunkt finns inga gränser för vilka angrepp på Sverige de lägger på Putins axlar att genomföra.

När nu Putin dementerat alla förhoppningar om ryska bomber över Sverige vore en ursäkt till Putin klädsamt. Men den kommer med största sannolikhet inte: man ber inte om ursäkt för sina drömmar. Den grundläggande orsaken till denna felbedömning vilar på lögnen om den svenska neutraliteten. Denna heliga politiska ko vars söta mjölk Socialdemokratin exploaterat under hela efterkrigstiden sitter tydligen nu så djupt att till och med vänstern tror på den och tar den på största allvar. Under hela efterkrigstiden har V och vänstern till vänster om V “avslöjat” Sveriges starka band med Nato och främst dess militära ryggrad i Pentagon. Vad gäller den militära planeringen så har Sverige inte varit neutralt.

Neutralitet handlar om KRIG, om att stå utanför militära konflikter. Sveriges försvar har varit en del av västvärlden och det har inte funnits ett uns av tvivel om var Sveriges militära förmåga skulle ställas i händelse av ett krig i Europa. Det var heller ingen som helst tvekan om Sveriges ställningstaganden  vid det ryska anfallet på Ukraina. Till och med V ställde  snabbt upp – om än med beslutsvånda och splittring som följd – på att skicka antitankvapen till Ukraina.

Men nu står Noshi Dagostar på bästa sändningstid och flöjtar indignerat med hela den lilla kroppen som röststöd om “den svenska neutraliteten som tjänat oss så väl i två hundra år”: ingen protesterar. I och för sig inte så konstigt. De  enda som tidigare försökte sätta ord på bedrägeriet, begråter nu dess öde. Och eftersom Public Service har samma skit i snoken som Dagostar så känner de inte lukten som borde få dem att osäkra sina skjutjärn.

Många påstår sig vara patrioter eller till och med nationalister men vägleds i sina analyser av ett stormaktsperspektiv. Det är rent imperialistiska motiv de tar för sanna och utgångspunkt i sin analys. Det är Putins syn på Ukraina som förmedlas. Ukraina existerar bara som en bricka i USA:s ambitioner att sätta Ryssland på plats. Det är det geopolitiska perspektivet som lyser upp krigsskådeplatsen och det gör inte Ukrainas folket speciellt intressanta

Dramaturgin är enkel. Det är USA som önskar förinta Ryssland, vilket tvingar Ryssland att använda alla till bud stående medel. Vilket tydligen välkomnas eftersom det används som argument i försvaret av Putins krig. I berättelsen finns bara det onda USA och offret, Putins Ryssland. Ukraina utmålas som en icke existerande kultur där nazister och USA:marionetter tagit över.  Putins löfte om att befria Ukraina från nazismen har likheter med neokons “humanitära intervention”, under vars flagg USA 2014 skuffade undan de ryska rivalerna från taburetterna i Kiev. Följden blev det krig i östra Ukraina som underhölls av både Moskva och Kiev, den senare med hjälp från främst USA. I detta geopolitiska perspektiv fångas också Nato in, som trots sina 30 medlemmar med varierande inställning till Ryssland och Kina beskrivs som ett verktyg för USA. Att USA agerar som en imperialistisk världspolis och strävar efter att använda Nato i sina syften, är förvisso sant. Men Nato är inte bara USA, Natos regelverk kräver beslut i samförstånd. USA kan inte göra som dom vill. Som de flesta känner till är det inte Nato som agerat i Kiev 2014 utan USA och med Sveriges stöd till Maidanrevolutionen. Trots USA:s agerande i Kiev är det Europas erfarenheter av Sovjet och nu Ryssland som nu gör Nato intressant även för Finland och Sverige. Logiken för det är enkel, det var Putin som beslutade och genomförde invasionen av Ukraina, inte USA.

Men…..

Sverige är det tydligaste beviset för att man inte behöver gå med i Nato för att agera i USA:s intressen. Allt sedan Sovjets sammanbrott 1991 har Sverige ställt upp på USA:s humanitära interventioner. Det gäller i varierande grad i Irak men framför allt i Afghanistan och Libyen. Denna linje har också fullföljts då det gäller Sveriges profilerade kritik av Rysslands agerande i Ukraina men också av stöd till USA:s inblandning i maktkampen i Kiev. Ungern är medlem i Nato men har inte agerat lika USA-vänligt som Sverige.

Är det inte istället så: det är på grund av att Sverige inte är med i Nato som Sverige valt att genom USA försäkrat sig om garantier för sin säkerhet, som givetvis haft ett pris. Genom Sovjets sammanbrott försvann förutsättningarna för Sveriges balansgång. Och Sverige blev alltmer USA-vänlig i sin utrikespolitik. Sverige ställde till och med upp på USA:s krig i Afghanistan 2002-2014. Genom att gå med i Nato kan Sverige minska behovet av de nära relationerna till USA. Sverige blir mer självständigt vilket ökar de demokratiska förutsättningarna. Norden får en gemensam säkerhetspolitisk grund vilket möjliggör ett under årtionden eftersträvat nordiskt samarbete. En växande Amerikansk opinion mot USA:s krigsaktivism och de ständiga krigen – Perpetual war  – har stärkt freden och  demokratins förutsättning.

Det råder en stor förvirring vad gäller  synen på Sveriges neutralitet. Strävan efter neutralitet begränsar inte den politiska handlingsfriheten, det handlar om neutralitet till stridande parter i ett krig. Att stormakter i sin strävan efter dominans förnekar  småstater dess politiska ambitioner gör inte neutraliteten enklare, vilket Sveriges dubbelspel kring neutraliteten är ett bevis för. I Nato å andra sidan förbinder sig medlemmarna att stödja varandra om någon angrips. Att ett Nato-medlemskap inte innebär utrikespolitiska bindningar finns många exempel på, nu senast genom Turkiets agerande.

Är det möjligen Natos effektivitet som upprör motståndarna till ett svenskt medlemskap allra mest. Ingen anfaller ett Natoland ostraffat. Hade Putin tagit steget in i kriget om Ukraina var ett Natoland? Bidens löfte att inte blanda sig i var dess raka motsats. De som menar att USA provocerade Putin till angreppet på Ukraina framhåller ofta Bidens uttalande. Men beslutet att starta kriget togs inte i Washington utan i Moskva. Frånta inte Putin ansvaret för sitt agerande, lika lite som Putins agerande kan användas för att frikänna USA:s agerande i kriget mot terrorismen. Bara ett litet belägg för hur den ryska imperialismen indoktrinerar sina barn i att stödja sin ledare, onkel Putin: “Weĺl bring Alaska back home” sjunger barnen i länken ovan. Det är innehållet i  texten som avgör om dessa vackra barnröster är oskyldig nationalism eller imperialism, inte dess konstnärliga form.

Högt profilerade Natomotståndare möter vi inte minst genom Swebbtv.(46 min) När nu Finland beslutat att ansöka om medlemskap, anser Magnus Stenlund att vi skall låta Finland bli ett testfall. Låt finnarna ta stöten av Putins och Rysslands reaktion på sin Nato-ansökan. Går det bra , är tanken att Sverige kan följa efter. Wilgerts invänder att det strider mot solidaritetstanken, vilket Stenlund omgående avfärdar, och vägrar att förstå. Men är det verkligen så broderfolk behandlar varandra. När samlingsregeringen 1939 agerade efter Stenlunds principer och avvisade Finlands förfrågan om stöd vid ett Sovjetiskt anfall, agerade Sveriges folk broderligt, enligt “Finlands sak är vår”. Samlingsregeringens neutralitetslinje däremot var inte en neutralitet mellan stormakter, utan mellan broderfolket Finland och stormakten Sovjet som samlade sig till angrepp. Sveriges öronbedövande försvar för detta förräderi har alltsedan dess varit, det gav fred och räddade oss från kriget.  Men faktum var att genom att stå delade så lät Sverige Finland ta kriget medan vi själva klarade oss undan. Men fanns något annat realistiskt val?

Den frågan ställer också Åsa Lindeborg i senaste Norsken, Svensken och Dansken till Hassan Preisler. Allt i den vänsterblivna förvissningen att det inte finns något annat svar än Åsas eget: Sveriges självklara rätt att välja fred. Att  Hassan skulle vara förtrogen med detaljerna i Sveriges politiska historia är att begära för mycket. Men det realistiska alternativet har ett namn som börjar bryta sig in i den offentliga diskussionen. Ebba Busch  har från riksdagens talarstol uttalat det: Richard Sandler. Sandler var Sveriges utrikesminister 1939 då Stalin och Hitler överraskade världen genom att i ett hemligt avtal dela upp mellanliggande stater mellan sig och därmed starta andra världskriget. Richard Sandler  verkade under flera år för ett försvarssamarbete med Finland och för valet att samverka med Finland inför hotet från Sovjet avsattes han från utrikesministerposten.

I den pågående processen om Natomedlemskap diskuteras också hur den neutralitet såg ut som formerades 1939. Det råder ett stort samförstånd om att Sverige inte var speciellt neutrala. Sverige vek sig för påtryckningar från Tyskland och tillät transiteringar av tyska trupper genom Sverige och gick Hitlertyskland till mötes i att censurera tyskkritisk press. Så långt finns en bred enighet om neutralitetens bräcklighet och det retoriska hyckleri som omgav den. Men de första proven på karaktären av Sveriges “neutralitet” uppstod redan 1939 och gällde konflikten mellan Sovjet/Tyskland å ena sidan och Finland på den andra sidan.

Tyskland hade i Molotov-Ribentropp-pakten erkänt Finland som ett sovjetiskt intresse. Sovjet ställde 1939 krav på finska territoriella eftergifter. Finland som under hösten skrämts av hur Sovjet tog kontrollen av de baltiska staterna, reagerade genom att neka gå med på Sovjets krav. I denna situation så vände sig Finland till Sveriges regering med en önskan om ett försvarssamarbete. Den socialdemokratiska såväl som efterföljande samlingsregering valde att att ställa sig neutrala i denna konflikt. Neutralitet mellan Finland å ena sidan och Sovjet med stöd av Tyskland å den andra sidan.

I de pågående Natodiskussionerna beskriver Public Service att bristen på neutralitet bestod i eftergifter till Finland. Trots att det var Finlands – broderfolkets – önskan om stöd som avvisades efter påtryckningar från Sovjet.

Sammanfattning:
Sedan Samlingsregeringens felsteg att ställa sig neutralt mellan det angripna Finland och det angripande Sovjet som dessutom hade Hitler på sin sida genom Molotov-Ribbentropp-pakten, har Sverige aldrig varit neutralt annat än i den politiska retoriken. Militärt har Sverige varit en del av Västvärldens försvarsplanering. Det som Sverige liksom Danmark och Norge kunnat erhålla genom ett Natomedlemskap har Sverige istället fått genom hemliga avtal med USA. Med tanke på att vänstern under årtionden påtalat dessa geopolitiska realiteter är det märkligt att se hur samma vänster nu är denna falska neutralitets främsta försvarare.

En omständighet som skänker denna kuliss ett realpolitiskt värde  är att det varit bra för Finland. Ett öppet medlemskap i Nato hade tryckt Finland hårdare upp i den Sovjet/ryska omfamningen. När nu denna politiska realia genom Finlands ansökan om medlemskap bortfaller, finns inga skäl att stå utanför Nato.
Att den svenska vänster som har USA som sin huvudfiende inte fattat att ett medlemskap i Nato skulle minska vårt beroende av USA tyder på att vänstern mer värnar sin identitet än sin intellektuella hederlighet.
Det är socialdemokratins oförmåga att tala öppet om detta sitt säkerhetspolitiska dubbelspel som gör att Socialdemokratin inte vill ha en öppen debatt om Nato.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.