SwebbTV har i sin vetenskapsserie ytterligare ett avsnitt om hyperinflation. Denna gång i en intervju med Micael Hamberg(MH), som avslutas med analysen: antingen depression nu, eller, hyperinflation i en nära framtid. En ny variant på marxisternas “kapitalismen”: där kriser påstås vara inbyggda i systemet, omöjliga att undvika. Borde inte utgångspunkten vara att ett system skapat av människor, också kan förändras av människor. Det är bara kunskapen som skiljer oss från en lösning. Därför: vad är orsaken till hyperinflation?
Micael börjar med att slå fast att enligt Milton Friedman så är inflation alltid ett monetärt fenomen. Det beror på att staten väljer att finansiera sin verksamhet genom att trycka pengar. Hamberg har ordet.
Grunden för att det skall bli hyperinflation kommer från hur pengar skapas och på vilket sätt staten finansierar sig själv. En stat har bara tre sätt att finansiera sin verksamhet. Det är genom beskattning av befolkningen, att man lånar pengar från utlandet. Det tredje sättet är att man skapar nya pengar och finansierar sin verksamhet med det.
Milton Friedman har rätt i att pengar, dvs icke värdebaserade bytesekvivalenter , har en egenskap som gör hyperinflation möjlig. Att sedlar rent tekniskt kan masstillverkas utan restriktioner betyder dock inte att det är sedeltryckning som skapar hyperinflation. Hyperinflation är ett tillstånd som inte går att förstå som en vanlig inflation. Att utgå från Milton Friedmans ideologiskt färgade teorier som en sanning, är problematiskt, vilket också Micael Hamberg erkänner: hyperinflation är mer komplicerade än att det endast handlar om penningmängdens storlek. Trots varningen undgår Hamberg själv inte Friedmans förenklingar. Hamberg lägger hela tiden skulden på staten och riksbanken för att penningmängden har ökat och ökar. Trots att han själv erkänner att det är de privata bankerna som skapar nästa alla våra pengar, nämligen de digitala. Att följa hur bank och penningsystemet utvecklas är en förutsättning för att förstå vad som händer idag. Här några nedslag i det svenska penningsystemets utvecklingen.
Under slutet av 1800-talet tryckte de lokala bankerna sina egna sedlar. På grund av att bankerna missbrukade detta privilegium, vilket ledde till bankkrascher och ekonomiska kriser, så beslutade Sveriges riksdag att endast riksbanken från 1904 skulle få skapa svenska kronor i sedlar och mynt. Det var ett system som bidrog till att skapa den svenska välfärden och fungerade till 1970-talets digitaliseringen, som skapade nya förutsättningar för storbankernas penningskapande. I Sverige har utvecklingen gått exceptionellt långt och snabb. Idag består vår penningmängd endast till dryga procenten av sedlar och mynt. Resten närmare nittionio procent består av de digitala pengarna vilka skapas av de fyra storbankerna. Det är alltså inte sant att det är staten som skapar stordelen av de pengar som cirkulerar i ekonomin.
Det är istället så att de stora bankerna gör enorma vinster på de digitala kontomedlen. Problemet är att de privata bankerna inte kan skapa äkta fiatvalut, eftersom den skapas utan att någon skuldsätts. Det kan endast den politiska makten och dess underordnande institutioner göra. Bankernas digitala pengar skapas däremot endast och varje gång någon tar ett lån. För privatpersoner handlar det ofta om lån för att finansiera ett boende. En stor del av bankernas utlåning sker mot fastigheter som säkerhet, populära i bankvärlden på grund av låg risk för förluster. Det tydligaste exemplet på en monetärt driven inflation har vi på den svenska bostadsmarknaden, och det är bankerna som driver den. Det är inte staten. Men det är definitivt ingen hyperinflation, vilken inträder då inflationen överstiger femtio procent per månad.
Den amerikanska dollarn är en viktig del av världsekonomin. 1944 gavs den status av internationell reservvaluta. Eftersom stormakter inte litar på varandra och speciellt inte de stormakter som konkurrerar om världsherravälde tvingades USA att säkra dollarvärdet i motsvarande värde i guld. Det var alltså bara för dollarn som knytningen till guld togs bort 1972. Istället kom det nu gällande systemet med Petrodollar, där särställningen understöds av knytning till oljehandeln. De nationella valutorna behöver däremot inte knytning till guld, eftersom befolkningen av egna erfarenheter litar på landets pengar. Det oöverträffade argumentet är att staten accepterar sina egna pengar för betalning av skatt. Det borde inte behöva påpekas, men det underliga är att politiker inte vill begripa att staten inte behöver låna av några banker. Dom kan trycka sina egna pengar för de investeringar som behöver göras. Det är alltså inte som Hamberg påstår så att knytningen till guld avskaffades 1972 av Nixon. Det gällde endast USA-dollarn.
Efter denna orientering i penningekonomins grövre linjer är det dags för att ta del av Micael Hambergs analys av orsakerna till hyperinflation. Bytesekvationen nedan är en enkla jämviktsmodell som bruka användas för att beskriva prisernas(P) beroende av penningmängd(M). P står för prisnivån och Q för mängden varor. M är mängden pengar och V hur ofta pengarna används per tidsenhet, även kallat cirkulationshastighet.eftersom säkerheterna är stora och riskerna därför små.
P=prisnivå, Q=mängden varor/tjänster, M=penningmängd, V=omsättningshastighet. v,t,f efter uppdelning av P&Q stå för varor, tjänster, finans
Det högra ledet i jämvikten, dvs M*V, beskriver den finansiella speglingen av realekonomin och det är här som Hamberg biter sig fast i sina försök att förklara hyperinflation, detta givet sin tro på Milton Friedmans teorier. Att Hamberg håller fast vid det är lite märkligt då han erkänner att han inte vet hur V, cirkulationshastigheten fungerar, vilket gör hela högersidan svajig. Det verkar som Hamberg lever i vanföreställningen att pengar endast existerar genom cirkulation. Det stämmer inte, det mesta av folks besparingar ligger helt stilla i sin digitala form på ett konto. Det finns ändå en del erfarenheter av experimenterande med V under de ekonomiska kriserna under mellankrigstiden. Här en kortare men intressant utvikning.
Under 1930-tals-depressionen karakteriserades ekonomin av brist på pengar. För att förstå vad brist på pengar ställer till med, kan pengar ses som biljetter på en flygplats. På startbanan står flygplanet halvtomt på passagerare och vid incheckningen ringlar en kö av passagerare. Men tyvärr så saknas det biljetter. På samma sätt fungerar brist på pengar som en begränsning av ekonomin. Silvio Gesell var en av få som förstod att det var brist på pengar som orsakade kris och arbetslöshet. I Österrikiska Wörgl inspirerade Gesells arbete till att införa en lokal valuta som förlorade 1% av värdet vare månad. Denna pålagda stämpelskatt ökade pengarnas omsättningshastighet, deras jakt på lämpliga varor.
Efter de inledande femton minuterna så övergår samtalet till att handla om hyperinflation. Att det samtalet börjar med att utgå från en felaktig definition är olyckligt. MH tror sig veta att när inflationen överstiger 60% per år så kallas det hyperinflation. Det stämmer inte med vad de flesta anser, åtminstone inte med Wikipedia:
Det finns ingen allmänt accepterad definition av begreppet, men en tumregel är minst 50 % inflation per månad. Till skillnad från inflation är hyperinflation ofta förbunden med en allmän kollaps av förtroendet för ett land och dess institutioner.
50% inflation per månad motsvarar c:a 13000% per år. Hyperinflation är alltså något helt annat än inflation, för att uttrycka sig milt. De 60% per år som MH föreslår är som en lätt sommarbris i relation till orkanen, 200 gånger mer förödande. Hyperinflation har som Wikipedia antyder väldigt lite med vanlig inflation att göra.
Sexton minuter in i videon: mycket hänger på att V(cirkulationshastigheten) skall öka, vilket äger rum då pengar lämnar olika former av sparande, tas ut för konsumtion. Det som har beteckningarna Pf *Qf måste över till (V)varor och (T)tjänster i realekonomin. Med tanke på de ojämlika förhållandena som råder, med många skuldsatta och få stenrika så undrar man hur det skall gå till. Tyvärr får vi inga svar. Eftersom den matematiska formeln är enkel, den har få parametrar och beskriver linjära samband finns en pedagogisk finess i att reda ut förhållanden mellan P(prisnivån), Q(varumängden), M(penningmängden) och V(omsättningshastigheten).
Formeln: P * Q = M * V.
Istället för att börja med V som få begriper vad det är i realekonomiska termer är prisnivån, mängden varor och penningmängd fysiska och enklare att förstå. Formeln kan skrivas om så att V definieras i P,Q,M på följande vis:
V=P*Q/M.
Då M ökar allt annat oförändrat, så sjunker V. V och M har en nära relation så det vet vi sannolikt följer. Hur P och Q påverkar V är inget enkelt förhållande eftersom realekonomin har sin egen dynamik som inte kan förstås genom en multiplikation. Är det möjligen därför som Hamberg väljer att hoppa över hela problemet med de realekonomiska faktorerna. 35 minuter in i videon viftar HM bort relationen P*Q som om den inte existerade. Men realekonomi har betydelse. Faktum är att realekonomin trumfar allt genom sin fysisk tyngd och förklarar därmed också orsakerna till hyperinflation.
Anledningen till att en ökad penningmängd höjer prisnivån förklaras ske med följande bild: överskott av pengar jagar varor, då ökar varans pris. Har då pengar en egen kraft eller vilja? Heller är det de människor som äger pengarna som avgör dess rörelse på marknaden? Betalar vi som kunder mer för osten och brödet beroende på hur mycket pengar vi har i lädret heller på konto? Är det inte först då varubrist uppstår som pengarna börja “jaga” på riktigt. Heller rättare sagt. Det är bristen på varor som utlöser hyperinflation.
Frågan är hur mycket är du beredd att betala för osten och brödet för att stilla ditt barns hunger?? De som levt hela sin liv med svällande butikshyllor har inte ställts inför frågan. Men den senaste tidens stigande priser på drivmedel och energi borde rimligen ge tankeställare.
Minskar tillgången på varor så stiger priserna. Hur mycket och under hur lång tid behöver produktiviteten per capita sjunka för att ekonomin går från överflöd till brist. Hur stor behöver bristen vara för att inflationen skall nå tvåsiffrig nivåer per månad. Det finns mängder med ekonomisk statistik över inflationstakt och BNP per capita, det är bara att koppla samman.
För att åskådliggöra sin teori så redogör Hamberg för två stycken fall av hyperinflation från Latinamerika. Det gäller Brasilien och Venezuela. Latinamerika drabbades av en allmän ekonomisk nedgång under efterkrigstiden. Beskrivet av Stefan de Vylder på följande vis:
I Latinamerika som helhet låg BNP per invånare 1990 nästan tio procent under nivån
vid 80-talets början. Per capita-inkomsten – som till följd av bl.a. räntebetalningarna
på utlandsskulden är lägre än BNP per capita – har fallit ännu snabbare. Inflationen
1989 – ett vägt genomsnitt av konsumentprisernas stegring – uppgick till nästan 1.000 %.
Data över olika sociala indikatorer – arbetslöshet, hälsostandard, utbildning,
kriminalitet, drogmissbruk, inkomstfördelning, etc. – är av ojämn kvalitet, och
jämförelser mellan olika länder och tidsperioder är svåra att göra och tolka, utan att
förse dem med alla nödvändiga reservationer. En vanlig, för att inte säga trivial,
uppfattning bland bedömare är dock att 80-talet kännetecknades av både ökad
arbetslöshet och växande sociala problem av olika slag.
I ett mer långsiktigt perspektiv kan det konstateras att Latinamerika tappat mark
gentemot resten av världen. I den internationella arbetsfördelningen har Latinamerika
marginaliserats under de senaste decennierna. Som exempel kan nämnas att
Latinamerikas andel av världsexporten sjunkit från 7,7 procent 1960 – och hela 12,2
procent år 1947 – till 5,5 procent 1980 och bara 3,9 procent 1988. Nedgången i
andelen av världens total import är ännu kraftigare: från 7,6 procent 1960 till 3,3
procent 1988.
En jämförelse med vissa asiatiska länders exportframgångar visar tydligt
Latinamerikas relativa kräftgång. Ett land – eller, snarare, en stad – som Singapore har
i dag en högre export av industrivaror än de latinamerikanska staterna tillsammans.
Två asiatiska städer, Hong Kong och Singapore, med tillsammans drygt åtta miljoner
invånare, har i dag en större export än hela Latinamerika.
I ett långsiktigt perspektiv kan Latinamerikas kris också beskrivas i termer av en
fortgående naturresurs- och miljökris. Framväxten av urbana monster i
storleksordningen 10-20 miljoner invånare, med en infrastruktur anpassad till kanske
högst en tredjedel så många människor, har skapat en storstadsmiljö som på flera håll
kännetecknas av nära nog kollaps inom t.ex. trafik, vattenförsörjning och
sophämtning. Luftföroreningarna har i flera fall blivit så allvarliga att barnen växer
upp utan att någonsin ha sett en stjärna, och frekvensen av luftvägssjukdomar och
cancer växer snabbt.
I traditionella ekonomiska kategorier var Latinamerikas situation genomgående
sämre, eller mycket sämre, i slutet av 1980-talet än tio år tidigare.
Det borde finnas rimliga förklaringar till den ekonomiska utvecklingen i Latinamerika. Min må vara aningen svårsmält och långsökt för vänsterekonomen de Vylder. Min övertygelse är att Latinamerika dragits ner i marxistiskt inspirerad klasskamp som varit förödande för den ekonomiska utvecklingen. Hur som, pekar de Vylder på en utveckling som gör hyperinflationen begriplig. Vi ser dess rötter i realekonomiska förhållanden. Ytterligare en faktor som undergrävde Brasiliens ekonomi var dess utlandsskulder som under 1980-talet vände från att ha varit ett nettoinflöde av kapital till att bli ett utflöde. Latinamerikas ekonomiska situation avspeglas i dess inflation i jämförelse med övriga världen.
Genomsnittlig inflation år 1989.
Region Inflation 1989
OECD-länder (i-länder) 4 %
Asien 9 %
Afrika 17 %
Latinamerika 994 %
I Afrika hade ännu inte ekonomin i Zimbabwe kraschlandat efter Mugabes socialistiska experiment, Så i Afrika fanns fortfarande ännu 83 procent av en sedel kvar efter ett år. Med Latinamerikas inflation återstår endast 6 promille. Av en tusenlapp bidde det bara sex kronor. Gränsen för hyperinflation har ändå inte passerat.
Då det gäller Brasilien så är det ett illa valt exempel eftersom inflationen endast nådde upp till gränsen för hyperinflation under tre månader 1990, jan-mars med siffrorna 72,72, 81 procent per månad.
Hyperinflationen i Venezuela är dess tydligare. (45 min.) Det märkliga med Hambergs redogörelse är att han får det att framstå som att det är hyperinflationen som leder till att ekonomins stagnerar och att ekonomin kraschar. Men det är att vända på orsakssambandet. Ekonomin i Venezuela hade misskötts i årtionden med socialistiska experiment.
1998 fanns det 800 tusen företag i Venezuela. Efter 20 år med socialistisk förstörelse av ekonomin fanns endast 230 tusen fungerande kvar. Klasskampspolitikens ekonomiska krigföringen pågick i årtionden mot producenter och privat egendom, så förstördes 60 procent av landets näringsliv på mindre än tio år. Venezuela producerade 70 procent av sin egen konsumtion – i dag är siffran kring 25 procent. Venezuelas ekonomiska utveckling finns beskrivet på engelska. Några fakta av betydelse för att hyperinflation skall inträda.
Enligt The Heritage Foundation och The Wall Street Journal, hade Venezuela det svagaste skyddet för privat ägande med 5 av 100 möjliga poäng, där expropriering utan kompensation var vanlig.
Enligt misärsindexet 2013 rankades Venezuela med en topplaceringen globalt. International Finance Corporation rankade Venezuela som ett av de lägsta länderna för att göra affärer med, plats 180 av 185 länder. I början av 2013 devalverades bolívar fuerte på grund av växande brist av förnödenheter som toalettpapper, mjölk och mjöl. Brist påverkade också sjukvården. 2014 upphörde University of Caracas Medical Hospita att utföra operationer på grund av bristen på droger och andra medicinska förnödenheter. Många venezuelaner dog på grund av den förda politiken. 2014 gick Venezuela in i en ekonomisk recession, med negativ BNP-tillväxt på -3,0%.
Denna ekonomiska utveckling föregick hyperinflationen och är en a v förutsättningarna att den uppstod.
Hyperinflation är det samma som en våldsam ökning av P. Det finns tre möjligheter till att det skall kunna inträffa. Antingen stora ökningar av penningmängd M och/eller omsättningshastigheten V. Den tredje möjligheten som över huvud taget inte Hamberg berör är att Q, mängden varor minskar. Detta är anmärkningsvärt eftersom det inte finns ett enda exempel på att hyperinflation uppstått utan att den föregåtts av en kraftig realekonomiska nedgång.
Vilken betydelse tillgången på varor har för inflationen står numera klart för de flesta. Hur priset på energi ökat är bara början. Det kommer förr eller senare få ett genomslag i dagligvaruhandel, på livsmedel och kläder. Nyligen meddelade Tysklands största livsmedelsgrossist en höjning på 30%. Vilken effekt det kommer att få på stora gruppers förmåga att hålla hunger och undernäring i schack kan vi bar spekulera över.
Senast vi upplevde hyperinflation i Europa har att göra med Sovjets sammanbrott och krigen i det sönderfallande Jugoslavien under 1990-talet. 1993 cirkulerade sedlar på 500 miljarder dinarer i Belgrad. Vi har åter krig i Europa och med förutsättningen att bli långt värre än Balkan under 1990-talet. Den globaliserade världens försörjningsleder är sårbara. Miljöpartiets elektrifiering har destabiliserat elkraftnätet. Det finns en mängd faktorer som hotar att sänka produktiviteten per arbetstimma. Risken för hyperinflation är på riktigt, men den kommer inte att utlösas av att sedelpressarna går för högtryck. Det har dom gjort sedan finanskrisen 2008, utan att inflationen övergår i ett hypertillstånd om 13000 % per år och däröver.
SwebbTV:s syn på hyperinflation lider av ytterligare en felaktighet. Det är en tankefigur som återfinns hos libertarianer och den österrikiska skolan i ekonomi, vanföreställningen att det är staten som av ekonomiskt intresse låter sedelpressarna snurra. Det faller på sin orimlighet eftersom det inte är riksbanken som skapar de digitala pengarna. Det gör de privata storbankerna.
Samtalet mellan Wigert och Hamberg avslutas med en politisk prognos.
Wilgert: Det är troligare för en politiker att ösa ut pengar, och det är troligare att vi får hyperinflation först?
Hamberg: Det är inget omöjligt scenario. Om jag själv skulle sitta som politiker så försöker jag själv skuta upp krisen några år och pumpa ut än mer pengar, eller berätta framför TV-kamrorna att vi skall ta världens kris här i Sverige. Då är valet ganska lätt.
Mycket mer kan anföras mot teorin att penningskapande automatiskt leder till hyperinflation. Herrarnas teorier faller också på det faktum att det inte är riksbanken som skapar den stora massan av våra pengar. Finns ändå någon grund för att vi står inför en kris vi inte kan göra något åt? Inget av det av människan skapat är hon slav under. Människan är visserligen slav under sina egna drifter. Men det är inte vad som här förs fram.
På en punkt ligger vi bevisligen bättre till än under krisen under mellankrigstiden. Pengar kan skapas av den politiska makten som ett löfte om en väg in i framtiden. Finns arbetskraften, kunskapen och välståndet så kan nya pengar sätta allt samman i rörelse enligt plan. Hamberg erkänner det själv. Problemet är inte fiatpengar skapade av den politiska makten. Problemet är fiatpengar skapade av privata banker eftersom det förutsätter privat eller offentlig skuldsättning. Det var den privata skuldsättningen som 2008 ledde till den första globala finanskrisen sedan 1930-talet. Skulder som låg till grund för upplåsta värden på fastigheter. Individer som egentligen inte hade råd med dyra bostäder drogs in i ett pyramidspel på fastighetsmarknaden. Skulderna från 2008 har ökat.
Men, Men men. Skulder kan skrivs av över tid och det penningsystem som behöver skuldsättning kan ersättas med ett som inte förutsätter skuldsättning, varken privat eller offentlig. Vi kan på tillbaka till 1904 då banker förlorade rätten att trycka sina egna sedlar. De som önskar mer kunskaper om de ekonomiska teorierna och erfarenheterna de grundar sig på, rekommenderas att gå vidare i Richard Werners arbeten.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson