Krig&Fred

Ukraina

28 feb , 2022  

Ukrainas president har deklarerat undantagstillstånd, utfärdat en order om allmän mobilisering och förbjudit alla vapenföra män att lämna Ukraina. Vi står inför ett långt utdraget krig med ett ofantligt mänskligt lidande som följd. Givet att inte Ryssland inleder fredsförhandlingar. Det handlar om krigets realiteter, över vilket inga heroiska deklarationer biter. Det handlar om miljontals flyktingar som behöver tillfällig skydd. Det handlar om riktiga flyktingar inte om den destabiliserande migration som Sverige utsatts för under tre årtionden. Samtidigt kan jag inte annat än beundra Ukrainas president som tagit detta steg. Så kan det gå när narren lägger beslag på kronan, spiran och nu förmodligen också makten över landets förmåga att hävda sitt oberoende.

Många likt undertecknad, har tror jag, haft en övertro på vad Rysslands rustningar skall vara mäktiga i militär effektivitet, att Putins löfte om “demilitarisering” har haft täckning i militär slagkraft. Problemet med  analysen är att Ukraina inte tas med. När vi nu ser hur landet reser sig som en man, blir slutsatsen en annan. När Ukrainas president Volodymyr  Zelenskyy vänder sig till världens folk med frågan: varför lämnas vi ensamma att försvara oss mot detta övergrepp? Söker jag ett svar i våra nordiska erfarenheter under finska vinterkriget. Då lämnades Finland ensam att möta en Sovjetmakt med samma mål som Ryssland nu har vad gäller Ukraina. Då trodde ingen att Finland skulle kunna motstå den militära övermakten. Då som nu fanns en övertro på Sovjetstatens styrka. Det var även Hitlers ståndpunkt, som i sin militära allians med Stalin givit Sovjet fria händer att tvinga Finland till underkastelse. Den svenska regeringens bidrag bestod i att försöka övertala Finland till att gå Sovjet till mötes. Sveriges folk däremot gjorde stora insatser för att hjälpa broderfolket. “Finlands sak är vår” samlade Sverige till den största folkrörelse i solidaritet som vi hittills varit mäktiga. När nu Ukrainas folk precis som Finland beslutat sig för att stanna och försvara sitt land, sina liv och sitt sätt att leva så finns anledning att försvara deras val,

De som hittills visat sig ha svårast för att möta det Ukrainska folkets behov är den vänster som i alla sina ställningstaganden utgår från vilken roll USA spelar i konflikten. Det avgörande i dessa kretsar är att under inga omständigheter hamna på samma sida som “ondskans imperium”, dvs USA och västvärlden. Det viktiga är inte Ukraina – ett folk som enligt Putin behöver en avnazifiering –  det avgörande är att stå rätt i striden om världsherravälde. Om ett folk, det finska under andra världskriget eller nu det ukrainska går under är en skitfråga i jämförelse med de egna visionerna om hur värld skall formas. Men vad vet då denna vänster om vilka överenskommelser som finns mellan stormakterna. Är det verkligen USA som de motsätter sig genom att stödja Putin. Och kan det göras på bekostnad av 46 miljoner Ukrainares existens som folk. Den frågan besvarar de flesta idag med ett tydligt nej. Det behövs ingen eftertanke, känslan vägleder. Vilken logik talar då för Ukraina?

Det är faktiskt en hel del svenskar som stöder Putin. Främst i rollen som deras fiende till USA. Det är en logik där Ukraina inte är med i kalkylen annat än som ett offer. Vi behöver andra perspektiv än internationalismens geopolitiska spelplan. Invasionen medför att kampen flyttas från geopolitikens intriger till en försvarsstrid mellan Ukrainas folk och en ockupationsarmé. Det är inte bara Putin och Ryssland som förlorat kontrollen, det är även Biden och USA.  “Är det verkligen fred vi vill ha till vare tänkbart pris”. Det är vad som väglett tjekisten Putin. Anden har släppts ur flaskan och jag är övertygad om att Putin kommer att straffas för sitt tilltag.

Men grundproblemet kvarstår. Var finns plattformen för ett logiskt tillbakavisande av Putins geopolitiska strategi? Enligt mig så finns den endast i tillämpningen av nationalism. En del av problemet är bristen på förståelse för vad det nationellt demokratiska genombrottet i början på 1800-talet handlade om. Dess värden hann aldrig slå rot genom bland andra Erik Gustav Geijer, innan Karl Marx förgiftade det kollektiva medvetandet med klasskamp och internationalism. Till och med det föraktade borgerskapet drogs med i den europeiska revolutionsyran, och kallade sig kommunister under en kortare tid då revolutionen kulminerade 1848. Det gick ett spöke över världen på riktigt. Ett intellektuellt skov som fick kraft i de mänskliga framstegens hybris, av en koldriven industrialism, kapitalets koncentration och globalisering. Här finns grunden till den politiska allians som sattes på pränt i Jalta och placerade ett ryskt militärt brohuvud i Europas mitt, Königsberg, eller Kaliningrad som det numera heter.

Allt fler börjar nu inse de enorma konsekvenserna av Putins beslut att starta detta krig för att slå sönder Ukraina. Kanske har Putin fått en släng av storhetsvansinne efter annekteringen av Krim och de politiska framgångarna genom militärt stöd till Syrien. Att kuva det Ukrainska folket är något helt eljest. Så helt utanför ramarna att de flesta hade svårt att förstå vad som hade hänt. Nej att “demilitarisera” Ukraina det är ingen enkel militär operation som kan begränsas i tid och rum. Krigets fälla har återigen slagit ner om det ryska folket. Vad vi ser är en återupprepning av Sovjets krig i Afghanistan, som starkt bidrog till Sovjets sönderfall tio år senare. De politiska arkitekterna av krigen var då liksom nu ett ledarskap skolade i den sovjetiska statskonsten, marxism-leninism. Det är ingen tillfällighet att såväl Putin som den svenska vänster som stöder honom åter börja försvara Stalins militära allians med Hitler. Två diktatorer som enades om var att det inte fanns någon plats för stater som Finland, Polen, Estland, Lettland, Litauen eller för den delen som nu, Ukraina. Vad vänstern serverar sina följare är Putin som en romantiserad nationell hjälte, som försvarare av Ryssland. Men genom invasionen av Ukraina är den bilden nu omöjlig, den håller inte samman. Putin har aldrig gjort upp med sina rötter i KGB:s politiska doktriner. Och nu är han likt Stalin på marsch västerut.

Det finns många på den svenska vänsterkanten som varit naiva och som trots att Putin visat sitt rätta ansikte vägrar att förstå  vad de ser. Till dem hör Stefan Torssell som nu ägnar sin tid åt att försöka förstå och rättfärdiga Putin istället för att agera mot den pågående invasionen. Men tyvärr, ST är långt ifrån ensam. Det är många på den alternativa sidan som på olika sätt rättfärdigar, och ser Putin som en segrare i konflikten med ett splittrat och försvagat Europa, som i sämsta fall kommer att överges av USA:s oligarker.

SwebbTV har i intervjuer bidragit mer till anpassning än till motstånd. Ryssland koras redan som segrare i den geopolitiska konflikten, som den beskrivs av  Stig Berglund, som bortser från vad Ukrainas folk kan ställa till med för Putin. Lars Bern  är mycket kort i rocken i analysen av Ryssland och Kina, samtidigt som han har tagit in den yttersta vänsterns kritik av USA. Magnus Stenlund(MS) är den av de tre som är mest nyanserad i sina analyser. En principiell oklarhet av betydelse rör MS  syn på nationalism. Nationalism är bra och nödvändigt för att småstater som Sverige skall kunna hålla samman och överleva. I händerna på stormakter som USA, Kina och Ryssland däremot är de ett hot, eftersom de kan riktas mot småstater och nationer. Det är i korta ordalag Magnus syn. Men. Det går inte att förstå  nationalism som dubbeltydig. Nationalism handlar principiellt inte om känslor utan rör sig på det intellektuella planet. Nationalism är teorier för hur folken skall ta kontrollen över sina länders öden och gäller universellt. Nationalism ger ingen rätt för något folk att utöka kontrollen över främmande territorier, på andra folks bekostnad. Det som ligger till grund för de känslor som MS beskriver och som har och kan exploateras av imperialister och globalister är den mänskliga flockinstinkten och har funnits och exploaterats av härskare så länge som mänskligheten formerat sig i tillräckligt stora kollektiv för att föra krig. Nationalismen är en kollektiv erövring, en reaktion på den franska revolutionens fortsättning i Napoleonkrigen. Nationalismen inspirerade de demokratiska genombrotten som ägde rum vid 1830 och 1848 års revolutioner. Att det var Karl Marx’s första politiska bedrift att i Paris(1848) försöka stoppa dem kan vara av intresse i detta sammanhang eftersom Putin druckit de marxistiska vanföreställningarna med modersmjölken.  Problemet med alla tre analyserna är att det ensidiga fokuset på det geopolitiska spelet, att ingen plats finns för att förstå utvecklingen ur småstaternas perspektiv, dvs hur de nationellt demokrtiska krafterna skall stärkas.

Putin är politiskt fostrad i KGB, där den sovjetiska formen av statskonst – marxismen-leninismen – överlevde efter att det kommunistiska partiet upplöstes. I Putin lever dess teser vidare. Om det funnits några oklarheter så skingras de med eftertryck då Putin för tio år sedan återgick till att försvara Stalins sämsta sidor, främst Sovjets krigsallians med Tyskland 1939, och därmed anhängare till Stalins och Hitlers samsyn, att småstater som Polen, Finland, de baltiska staterna och Ukraina saknar existensberättigande. För en del, är det största problemet att somliga, likt Per Svensson i DN kallar Putin för vansinnig. Okey, för förståelsens skull kan det vara ett problem, men frågan är om inte historiens dom blir hårdare om sanningen kommer fram. För dårar finns alltid en ursäkt.
admin@klyvnandenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.