Valet 2022

SD:s Geopolitisk “balans”

20 jan , 2022  

Sverige ska respektera balansen mellan stormakterna” det var de orden som fick Annie Lööf att gå till attack mot Jimmie Åkesson i årets första partiledardebatt. När sedan SD tog bort meningen så blev hon lika upprörd för det. För politiska aktivister är det aldrig bra med “balans”.

För Annie Lööf gäller framåt för förändring, i alla väder. Men i en geopolitisk och säkerhetspolitisk kontext så är faktiskt balans ett eftersträvansvärt tillstånd. Det betyder fred och stabilitet mellan motstridiga intressen, vilket är  vad Annie Lööf angriper med sin vridna tolkning av vad hon rör sig under Jimmie Åkessons pannben. SD jämställer västvärldens demokratier med det auktoritära Ryssland påstår hon. Ett litet råd: gå till rätt sida i SD:s partiprogram. Från SD:s hemsida:

Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara en stark och självständig röst för fred och goda relationer mellan världens folk. Sverige ska markera tydligt mot kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter samt kränkningar av suveräna staters territorium. Detta är extra betydelsefullt då Ryssland uppträder aggressivt och nya konflikter blossar upp i vårt närområde.

Ärligt talat så verkar det som Annie Lööf är ute efter att missförstå och sätta dit, inte att reda ut oklarheter för att flytta Sverige framåt. Hittills har detta utspel olyckligtvis varit en lyckträff för C.  M demonstrerar sitt stöd för Annie Lööf genom ett gemensamt inlägg i SvD. KD visar huggtänderna mot SD på sitt sätt. Ur Bohuslänningen

Denna undfallenhet gentemot Ryssland tillsammans med SD:s historia samt oförmåga att fullt ut göra upp med sin historia är skäl till varför många av oss som är bereda att samtala med SD i beslutande församlingar inte är bereda att ha SD i en regering. Man kan helt enkelt inte ha ministrar som riskerar att läcka information till främmande makt.

Allt detta intresse för konflikten vid Ukrainas gräns borde rimligen lett till en intressant säkerhetspolitisk diskussion, men vid en närmare undersökning lyser samtalet med sin frånvaro. Dessutom har konflikten fått ytterligare uppmärksamhet på Folk & Försvars årliga konferens. Och ytterligare aktivister har frestats att så  i den välkultiverade politiska myllan.

Ett besök på Annie Lööfs Facebook ledde mig till följande kommentar.

Är det fel att tala om balans mellan stormakter. För Ryssland är väl en stormakt med tanke på sin storlek, sina naturrikedomar, sin befolkning, sina historiska insatser genom krossandet av Hitlertyskland, men också på grund av sin militära styrka, sina kärnvapen och sina imperialistiska ambitioner. Ser inte världen så komplicerad ut att vi måste tala om balans och framförallt tala med varandra, vilket alla vet inte är Annie Löövs främsta gren.

När man talar om balans i säkerhetspolitiska sammanhang är det ju detta vi menar. Problemet med Ryssland idag och som lett till den uppkomna krisen är att de inte accepterar den politiska ordning som skapats efter Sovjets sammanbrott. Ryssland vill återta den säkerhetspolitiska kontrollen över Baltstaterna och Polen, de riktar ett militärt tryck på Ukraina. Att efterlysa balans är en direkt kritik av Ryssland. Att de har viljan och den militära kapaciteten att agera visade de 2015 genom att införliva Krim med Ryssland.

Ett avgörande problem för Sverige i detta sammanhang är att inte heller vi konsekvent accepterar den geopolitiska balansen utan har använt militära medel för att förändra staters politiska inriktning. Centerpartiet har bidragit till Sveriges militära aktiviteter i Afghanistan och Libyen. Resultatet är förödande. Det vet alla som följt utvecklingen i dessa länder. Inte ens resultatet av denna balansbrytande utrikespolitik har bidragit till några lärdomar, därför förstår Annie Lööf inte på vilket sätt Rysslands krav hotar balans och fred. De är farliga på samma sätt som Tyskland och Sovjet vände fred till krig 1939. De var  båda imperialistmakter som önskade återställa Europas gränser till läget före första världskriget. Genom Molotov-Ribbentrop-Pakten delade de krigsbytet, Polen och Baltstaterna. Så startade andra världskriget.

Under 1930-talet var Sverige mycket aktiva i Nationernas Förbund för att där bygga upp en kollektiv säkerhet. Det misslyckades eftersom Hitlertyskland, Mussolinis Italien och Stalins Sovjet inte accepterade det internationella fredsarbetet för fred och att motsätta sig gränsjusteringar genom krig. Små länder som Sverige lever farligt om de tror att de likt Karl den tolfte genom utrikespolitiska aktivism kan bidrar till att bryta upp en redan skör och bräcklig balans.

Jag förväntar mig inget svar från Annie Lööf. På Jimmie Åkessons Facebook vittnar tystnaden och det faktum att den kritiserade meningen tagits bort från hemsidan, om en beklaglig reträtt. Det finns däremot diskussioner som knyter an till Annie Lööfs attack på andra platser. Inte förvånande seglar Marcus Oscarsson i Annie Lööfs kölvatten. På hans Facebook lade jag följande kommentar.

Precis som på Annie Lööfs Facebook är det här tyst om vad som menas med balans, som i en säkerhetspolitisk kontext inte är detsamma som i en allmänpolitisk eller ideologisk. Balans mellan stormakter för att uppnå fred är inte samma sak som en balans mellan värdesystem. Ideologisk fred är inget eftersträvansvärt, vilket heller ingen har hävdat. I en förnuftig värld strider man inte mot islam med vapen, utan med ord. Annie Lööf får stöd av Marcus Oscarsson för det rakt motsatta. Annie Lööf gav sitt stöd till USA:s militära inblandning i Afghanistan och Libyen. Efter årtionden av krig har vi länder i sönderfall och politiskt kaos. Men då det gäller ideologisk kritik av islam kallar hon den rasistisk då den kommer från SD. Det är uppenbart att Annie Lööf inte kan skilja på relationer mellan stater och mellan ideologier och värdesystem.

Att man har diplomatiska förbindelser med kommunistiska eller islamistiska diktaturer betyder inte att man ger upp sina demokratiska värderingar. Det säkerhetspolitiska tanken som Sverige ansluter sig till och som uttrycks som alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, betyder inte neutralitet till värderingar, vilket uttryckligen slås fast i principerna för hur neutrala stater skall uppträda. Däremot så respekterar man de gränser som finns mellan länder. Man värnar om den geopolitiska balansen. Och det är ju den balansen som Ryssland med sina krav vill bryta upp. Ryssland önskar sig åter tillbaka till Sovjet före sammanbrottet för 30 år sedan. Så med sina attacker på Jimmie Åkesson ger Annie Lööf stöd till Putins perspektiv och imperialistiska ambitioner.

Mycket sorgligt att Marcus Oscarsson inte har bättre förstånd än att ge sitt blinda stöd till Annie Lööfs grova på politiska missförstånd grundade attacker.

Även inom den politiska vänstern finns en diskussion som anknyter till den uppkomna konflikten mellan Nato och Ryssland. Här kantrar diskussionen inte oväntat över i ett försvar för Rysslands agerande. Min rektion på Johan Cronemans kritik av de svenska reaktionerna på de ryska kraven. Kan läsas på följande länk

Aktivisterna i medierna tenderar till alarmism i alla frågor och litar väl till att vi saknar minne. För att förstå grunderna till Rysslands existentiella oro så behöver vi gå längre tillbaka än till åren för Sovjets sönderfall, nämligen till dess stora seger, till Jalta och hur de små folkens oberoende och självständighet förrådes av Västmakterna. Det är till de gränserna som Ryssland önskar sig. Är det rimligt att sälja Östeuropas frihet för att Ryssland skall känna sig säkra.
USA:s politiska aktivism i Ukraina fick sig en näsbränna genom Rysslands återtagande av Krim. Är målet med kraven att få erövringen accepterad?
Då det gäller den militära styrkepositionen i Östeuropa och Ukraina där det bränner till, är Ryssland den starkare parten, USA:s “inringning av Ryssland” till trots. I denna konflikt behöver vänstern hitta en väg fri från stöd till någondera sidan. Det är nödvändigt för dess trovärdighets skull. Sverige är en del av västvärlden, vilket vi inte har anledning att beklaga.
För att få en uppfattning om var vänstern står i denna geopolitiska konflikt kommer här Stefan Lindgrens reaktion.
Sälja Östeuropas frihet? Du ställer konstlade frågor. Vad det handlar om är Den säkerhetsordning som överenskoms i Helsingfors 1975, Istanbul 199 osv. Den säger att varje land har sin frihet att välja säkerhetspolitiska arrangemang, men inte på bekostnad av andra. Det är väl där Nato:s rustningar vi Rysslands gränser börjar göra ont. Nato:s pansar 10-15 mil från Petersburg och om Ukraina blir Nato-land får Ryssland plötsligt en rätt svårförsvarad 200 mil lång gräns direkt till en pakt som USA i sin enfald pekat ut som motståndare.
Det är inte vettigt ur fredens synpunkt. “Buffertar” som Österrike och Finland har spelat en positiv roll och det var väl en grundtanke i Palmekommissionens rapport “Gemensam säkerhet” att skapa sådana buffertar genom hela Europa.
Mitt svar på kommentaren ovan kommer här.
Hur kan du påstå att de är konstlade. De är ju just de frågor som omvärlden ställer. Baltstaterna, Polen och Ukraina. För de som ser Nato-allians som det avgörande problemet upplevs den ryska utpressningen som en kraft som kan hålla USA borta, det kan jag rent logiskt förstå. För mig är reaktionen på de ryska “påbuden” den motsatta. Dvs att gå från Natomotstånd och alliansfrihet till ett se fördelar med ett närmande. Det är en reaktion som helt hamnar på den ryska upptrappningens konto.
För mig är det svårt att ta Rysslands krav på säkerhet på allvar, främst efter att Putin återgått till att försvara Stalins politiska allians med Hitler. Och den Sovjetiska imperialism som det implicerar. Det kan inte ses som annat än en ren provaktion för offren för pakten. Är det så svårt att se att detta är oacceptabelt, en ren kränkning av ländernas suveränitet.
Vänsterns fokus på kritik av USA-imperialism och det egna kapitalets globalistiska ambitioner föser tyvärr många i famnen på första bästa alternativ. En annan orsak till detta antinationalistiska syndafall är det instinktiva stödet till fiendens fiende.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.