Klyvnadens tid

Vilka är den avgörande ideologiska skiljelinjen inför valet? Frågan ställs av Jan-Olof Sandgren(JOS) i följande artikel. Nu är problemen i Sverige så allvarliga att en förändring av den politiska inriktningen är nödvändig, det motstånd mot massinvandringen som väljarna redan visat i två riksdagsval behöver få slå igenom i regeringspolitik. Det låter rimligt men det dagspolitiska spelet visar på många svårigheter menar Sandgren. Ett ögonkast på de senaste opinionsundersökningarna borde räcka för att inse allvaret.  Det konservativa regeringsalternativet är i minoritet.

Trots politisk motsättningar har den rödgröna röran av “olika typer av socialism, liberalism, feminism, miljöaktivism, globalism“, lyckats samla sig bakom en “gemensam värdegrundsflagga“. “Vidare har man fördel av att kunna identifiera en tydlig gemensam fiende, som heter Jimmie Åkesson.”

På den alternativa sidan hittar JOS:

en brokig skara småborgare, företagare, individualister, konservativa, omvända socialister, kapitalister, foliehattar, libertarianer, driftiga invandrare, vanliga skattebetalare, utblottade sjukpensionärer, entreprenörer, lantisar och såna som tycker att etnicitet spelar roll. Någon gemensam ideologisk plattform har ännu inte etablerats. Det skarpaste vapnet man har att tillgå inför valet 2022, verkar vara Ulf Kristersson.”

Om nu detta skulle stämma även på valdagen 2022 så är troligen slaget förlorat. Och taktiken att peka ut Jimmie Åkesson som en för Sverige icke önskvärd rasist kommer återigen lyckats trots det elände massinvandringen ställt till med. De flesta inser idag att det inte är Jimmie Åkesson som är problemet. Ett kvitto på sanningshalten gavs i riksdagens budgetomröstning. Trots ett kompakt motstånd från övrig partier alltsedan SD tog plats i riksdagen lyckades SD tillsammans med M och Kd förhandla fram den budgetreservation  som också antogs av riksdagen. Frågan denna framgång reser är: Hur känslig är enheten Kd, M, SD för de rödgrönas retoriska attacker om rasism och brunsmetning. Jimmie Åkessons konfrontation med Bolunds brunsmetning visar att SD tar det på allvar. En opinionsundersökning av Novus på initiativ av magasinet Focus visar att SD:s oro är välgrundad. Frågan som ställdes var: anser du att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti:

Trots SD:s målmedvetna ansträngningar att frikännas från rasistanklagelserna har det vänsterliberala blocket lyckats med att få genomslag för sin retorik. Halva Sveriges befolkning svarar JA på frågan. Fyra av tio säger nej. En av tio är osäkra. Kvinnor och yngre väljare svarar i högre utsträckning JA, medan män och äldre i högre utsträckning drar åt NEJ.

Det är helt uppenbart att den svenska majoritetsbefolkningen inte gillar rasism. Sverigedemokraternas väljare ser sig till 93% som ickerasister. Vilket visar att då det gäller värdering av rasism är Sveriges befolkning enande. Trots de enorma problemen Sverige fått på grund av de senaste årtiondenas massinvandring ogillar majoritetsbefolkningen att skulden läggs på invandrare. Den som vill skapa osäkerhet i en grupp människor kan börja med att uttrycka missaktning med invandrare i allmänhet. Det kommer inte att omfamnas. Detta stämningsläge är en god grund för att problemen skall kunna lösas på ett civiliserat och fredligt sätt, och det håller så länge Sverige förblir svenskt.

För fem till tio år sedan stod striden om det var rasistiskt och främlingsfientligt att säga nej till massinvandringen. Den striden gäller inte längre, enigheten är stor för behovet av en reglerad invandring. Det är endast en liten extrem minoritet som tror att ett välfärdssamhälle kan klara fri invandring och “allt åt alla”. Den som ser behovet av att gå vidare för att reda upp de problem som massinvandringen redan skapat behöver beskriva våra problem ideologiskt med nya ord med en ny formel. Det är samma problem som JOS lyfter i den länkade artikeln ovan. Det JOS gör är dock att direkt gå på att formulera uppgiften i det kommande valet i politiska termer. Personligen tror jag att vi behöver en diskussion om värderingar innan vi försöker sätta ord i politiska termer. Till JOS artikel i Det Goda Samhället reagerade jag med följande kommentarer.

Den som inte drar in massinvandringen som en grundläggande konflikt i analysen kommer inte att ge ett riktigt svar. Det är för mig det viktigaste argumentet för att analysen inte är på rätt väg. Det betyder naturligtvis inte att ekonomin, skatter och välfärdens urgröpning inte är viktig. Naturligtvis är den det, och problemen har alla sin grund i de senaste årtiondenas massinvandring. Så en skarp knytning finns mellan massinvandring och en kollapsande ekonomi.

Men ideologi handlar främst inte om pengar, det handlar om flockdjuret människans existentiella bindemedel. Ideologin är de sammanhållande linjerna för det som håller flocken samman, i understöd på det medvetna planet, för moral, värderingar, kultur, för allt som håller samhället samman i en majoritetskultur. Politiskt står frågan skarpast mellan globalism och nationalism. Och det är globalistiska oligarker som är våra motståndare på ett politiskt plan, men hur skall deras ideologi beskrivas och vilket är dess viktigaste bärande element? Det som bäst rättfärdigar migration och massinvandring borde vara svaret. För mig är svaret visionen om det mångkulturella samhället. Lyckas vi inte visa att denna vision är lika farlig som marxisternas visioner om ett klasslöst samhälle så kommer vi ha mycket svårare att reda ut alla andra mer konkreta och jordnära frågor. Vi hamnar i ett ideologiskt bakvatten, i majoritetens ögon i ett ideologiskt baksug där vi förvirrade snurrar runt.

Men är verkligen mångkultur ett problem? Finns en majoritet för ståndpunkten att mångkultur är problemet? Det är tror jag samma sak som att påstå att invandrarna är problemet. Den som påstår att mångkulturen är problemet har en del att förklara, har ett pedagogiskt problem som det brukar heta. För åtta är sedan skrev jag en kort text om problemen med det mångkulturella. Mångkultur.

Sällan diskuteras vad detta mångkulturella projekt kommer att leda till. Det stora skeendet i världen i dag är vad som brukar kallas globalisering, dvs att kapitalet kräver en politisk och kulturell anpassning för att etablera sitt totala herravälde över vårt klot. Kulturer, nationer och folk måste därför gå under och allt blandas i en stor global mångkulturell okultur. Under mångkulturens fana håller så alla kulturer på att förintas.

Varje kultur behöver sin plats på jorden för att leva och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och dess befolknings önskningar och traditioner över generationer. Mångkultur finns det plats får på vårt klot men mångkultur på varje plats kommer att förstöra, förinta kulturer. Anhängare till mångkultur har hittills agerat på ett kulturfientligt vis, som förintar kulturer till förmån för en enda global enhetskultur. Det har man gjort genom att tvinga på den svenska majoritetsbefolkningen något de inte  efterfrågat eller tillfrågats om. Sverige har skickat soldater till Afghanistan för att med vapen som argument bekämpa en islamsk kultur. I mångkulturens namn så sätter man sig över den svenska kulturen på samma sätt som i Afghanistan.

Det motsägelsefulla: att det är de som önskar mångkultur på varje plats på vår jord, som förstör den, och de som motsätter sig mångkultur i Sverige som försvarar den, det gäller fortfarande. Eftersom detta inte är hur folk i allmänhet tror att det ligger till finns här en pedagogisk uppgift i att reda ut vad mångkultur handlar om. Det handlar inte om konflikter om värderingar utan om skillnader i verklighetsbeskrivning. Det är samma problem som vi har då det gäller rasism. Genom att koppla samman de två kan det kanske reda ut en del missförstånd på båda kanter.