Klyvnadens tid
Månskensbonde, Pensionär och Bloggare i nämnd ordning. Som månbonde har jag under några år drivit hemsidan liebruk vilken numer också fått ett Wp-stuk.
Som pensionär återstår inte mycket mer av lönearbetets påfrästningar och glädjeämnen, som istället flyttats över på den senaste i raden av aktiviteter, bloggande.
Bloggen handlar om politik och samhällsutveckling från ett vänsterperspektiv. Till skillnad från de flesta andra “Vänster”-bloggar har jag lämnat marxismen bakom mig. Det är inte ett avslutat kapitel utan en politisk resa av uppgörelser med marxismens inflytande på politiska strömningar som ser sig som “vänster”.
Varför ägna tid åt en skäggig 1800-tals filosof och hans politiska efterföljare? Några nedslag i mänsklighetens vandringar ger några möjliga svar. Marxismen är inte död trots att dess motståndare gärna vill tro det. Den har gått under radarn med sina politiska bakslag, f.f.a. de realsocialsitiska experimenten, inte minst Sovjets kollaps. Dessutom har den genomgått en omvandling genom byte av strategi, från att ta den politiska makten genom ett kommunistiskt elitparti, till att inta samma stat genom kulturen. Med Gramscis ord: “den långa marschen mot institutionerna”. Denna senare strategi har varit mycket lyckosam vilket lett till att var och varannan professor i humaniora är vårdare av den marxistiska traditionen. Marxismen är långtifrån död, än vandrar det kommunistiska spöket i universitetens korridorer, och fortfarande dras unga politiskt oerfarna till marxismens messianska budskap om ett paradis på jorden.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
Denna text skrevs och publicerades 2017 och såg då ut som följer. Tyvärr så har den försvunnit ner i WordPress-databas omöjlig att nå från dess administrativa gränssnitt. Nu hittade jag den av en tillfällighet på undangömd på Klyvnadenstids publica del. Hur detta kan gå till? Fråga mig icke.
Månskensbonde, Pensionär och Bloggare i nämnd ordning. Som månbonde har jag under några år drivit hemsidan liebruk vilken numer också fått ett Wp-stuk.
Som pensionär återstår inte mycket mer av arbete och karriär, de ambitionerna har istället flyttats över på den senaste i raden av aktiviteter, bloggande.
Bloggen handlar om politik och samhällsutveckling från ett vänsterperspektiv. Till skillnad från de flesta andra “Vänster”-bloggar har jag lämnat marxismen bakom mig. Det är inte ett avslutat kapitel utan en politisk resa av uppgörelser med det inflytande marxismen haft på de politiska strömningar i vår politiska historia som förknippat sig som “vänster”.
Varför ägna tid åt en skäggig 1800-tals filosof och hans politiska efterföljare? Några nedslag i mänsklighetens politiska historia ger några möjliga svar. Marxismen är inte död trots att dess motståndare gärna vill tro det. Den har gått under radarn med sina politiska bakslag, f.f.a. de realsocialsitiska experimenten, främst Sovjets kollaps. Dessutom har den genomgått en omvandling genom byte av strategi, från att ta den politiska makten genom ett kommunistiskt elitparti, till att inta samma stat genom kulturen. Med Gramscis ord: “den långa marschen mot institutionerna”. Denna senare strategi har varit mycket lyckosam vilket lett till att var och varannan professor i humaniora är en ideologisk vårdare av den marxistiska traditionen. Marxismen är långtifrån död, än vandrar det kommunistiska spöket i universitetens korridorer, och fortfarande dras unga politiskt oerfarna till marxismens mesianska budskap om ett paradis på jorden.