Dagbok

En dag under Covid-19

4 jun , 2020  

Klockan sex em. fällde jag ner landningställen och slöt ögonen. En ansträngande dag? Knappast. Dagens åtaganden är avslutade, inklusive beredning av av rabarberna till saft och det har hunnit bli torsdag. Vad det var som fick mig i däck begriper jag inte. Inte mycket har blivit gjort. Nio åkte vi till Karlstads lasarett för att Inger skulle få sin huvudverk utredd. Den har pågått sedan torsdag och varit ihållande. Hon skulle varit salig över att äga min förmåga att knyta sig.

I Karlstad mötte vi det nedstängda Sverige, något vi varit förskonade från: får, katter, höns räknas inte till smittspridare eller riskgrupp. Söker man hjälp i sjukvården så måste man vara “sjuk” och utsätts för risken att bli ägd av en stor institution. Kampen för hälsan handlar om att göra motstånd. Var glad och tillmötesgående så länge dess hårt arbetande personal ägnar sig åt dig och dina verkliga problem. Inger blev ordentligt undersökt. Allvarlig sjukdom, inklusive hjärnblödningar och tumörer kunde förpassas till hjärnspöken.

Klockan kvart över ett kom läkaren in i vårt behandlingsrum och meddelade att alla proverna som tagits “var bra”. För säkerhets skull hade han placerat Inger i kön för en hjärnrönken. Han talade om att personalen i fortsättningen skulle komma in i full skyddsutrustning eftersom Inger hostat vid ett par tillfällen. Han ursäktade sig. Han visste ju att Ingers hosta kom från kroniska problem med lungorna som han haft sedan 1987. Dessutom pekade proven på att en grundläggande friskhet. Tempen på 36,1 var kallblodig visavi infektioner.

Varför undrade jag utan att ställa frågan. Har vårdpersonalen blivit så uppskrämda av politiker eller virus att de anpassar sig? Eller var det min kritik av nedstängningen av samhället som jag ventilerat med både sjuksköterska och läkaren? När jag påpekade att de höga dödstalen hade att gör med att vården av äldre,  “ädelt” hade trängts ut från sjukvård till en underbemannad och underfinansierad äldrevård. Då började han irriterat trampa runt och sa att tiden borde användas till att undersöka Inger. Jag höll omedelbart med.  Kan inte undvika att undra  om det var min kritik av professionen som lett till denna markering, en slags försvarsreaktion. “Fortsättningsvis måste personalen klä sig i visir och handskar då vi kommer in till er”.

När nu alla allvarliga orsaker till Ingers huvudvärk kunde avfärdas så återstod en som gjorde vår kritik mycket allvarligare än mitt spekulativa politiskt gnäll. Inger var placerad i en kö på ögonkliniken för operation av starr. Landstinget hade valt att avsluta ögonoperationer för att ta hand om Covid-19. På Ingers fråga om när de skulle komma igång, var svaret att: det fanns ju inget vaccin ännu så det skulle kunna dröja. Jag kunde inte hejda min oro utan sade: jag förstår inte allt talet om vaccin. Det finns ännu inget vaccin mot HIV som också är ett RNA-virus.

Under de senaste veckorna har Ingers syn försämrats kraftigt. Hon har svårt att hålla balans och känner oro över hur hon skall klara av att ta hand om sina djur. Det troliga är att det handlar om spänningshuvudvärk. Går det att värja sig mot dessa våra misstankar genom att klä sig i Coronarustning.

Samtalet med läkaren om Ingers huvudverk över tid utlämnade inget väsentligt i mina ögon. Inger som haft en hel del huvudverk som ung ansåg inte att hon led av migrän. Tillfällen av värk ansåg hon blivit betydligt färre under senare tid. På frågan om hon tog någon medicin svarade hon att hon slutade använda huvudvärkstabletter för många år sedan eftersom de inte fungerade. Med självsäker framtoning kunde hon tala om att hon inte använde någon medicin över huvud taget, bortsett från de droppar hon använde morgon och kväll mot sin starr.

När doktorn lämnat sitt beslut att genomföra en hjärnrönken satt vi tysta i några minuter. Hur länge vi skulle få vänta på undersökningen var skrivet i stjärnorna. “Säkrast är att åka hem och ta hand om djuren” sade jag. Inger höll omedelbart med. De tre och en halv milen till Karlstad som jag åkt så  många gånger krävde nu åter en timma av min tid på jorden.

Väl hemma gav jag kycklingkullarna mat och fåren vatten. Vattnade några nysatta plantor och hällde upp rabarbersaften. Vår granne som har höns, gäss och kalkoner har haft påhälsning av räven. Jag möter Petri på gårdsplanen där han gick runt och ropat efter sin katt. (En röd vacker hankatt vars bror blev överkörd av en bil för en dryg vecka sedan.) Till och med mitt på dagen har räven varit synlig. På natten har räven tagit sin in husen via kattluckan, som tur är utan att komma åt annat än lite kattmat. “Du behöver nog inte oroa dig för att räven tagit din katt. En vuxen katt passar den sig för att få till fiende”. “Jag har sett räven tillsammans med vår honkatt Moa, de respekterade varandra”, fortsätter jag.

Efter några timmar ringer de från akuten i Karlstad. Undersökningen är klar. Det är bara att låsa dörren och ge sig av. På bilfärden tillbaka från Karlstad berättar Inger om läkarens försök att övertala henne att använda huvudvärkstabletter. Så ser läkarens roll ut i dagens sjukvård.

Nu är klockan tre på morgonen, jag kommer inte att ha några problem att somna. Om Inger genom sömn kommer att slippa undan sin mara av värk kan jag bara hoppas på.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *