Klyvnades tid

På kant med Karlskoga?

8 mar , 2020  

Den 12 mars har Karlskoga bibliotek bjudit in Gunnar Lindstedt att presentera och diskutera sin bok Stålår med intresserade. För att skapa intresse och bidra till diskussionen har nedanstående text sänts till Karlskoga tidning som en insändare.

I sin ungdoms 70-tal utmanade Gunnar Lindstedt(GL) Boforsarbetarna om att göra det klasslösa samhället till ett gemensamt häng. Det var som att bjuda en halt märr till raggarna på torget. Märkt av erfarenheten lämnade Gunnar Lindstedt både Kga och politiken till förmån för Stockholm, frilans och utbildning. Efter lärotiden som journalist på Metallarbetaren infriar GL sin ungdomsdröm att bli författare. Gräven om bedrägerier inom försäkrings- och finansindustri belönades med Stora journalistpriset. I sin senaste bok, Stålår, återvänder han till Karlskoga, platsen för sin ungdoms politiska äventyr. Bokens dramaturgi i tre akter:
Ett inledande skrapande med foten, en ursäkt för ungdomens anfall på en väderkvarn han inte begrep.  I återtåget så kastar han lansen utan att reda ut varför den var oduglig. Bristen på personlig omprövning lägger grunden till en fortsättning utan det lyckliga slutets sötma.
Ett mellanspel där hjälten hämtar styrka ur sin motståndares svagheter: mutor och olagliga vapenaffärer. Ersätter lans och rustning med sin ungdoms mantel och palmblad.
Avslutning: moralisk upprustning där framtidens politiska aktörer formerar sig. Det nya progressiva, representeras av flyktingen, kvinnan. Det gamla av den pensionerade ingenjören som vårdar minnet av Bofors.
Centralt är följande, ur Stålår:
Baksidan av de lönsamma vapenaffärerna är att miljontals människor tvingas på flykt. Som man sår får man skörda, vilket Karlskoga nu får erfara.
Finnas någon mer tacksam syndabock än Karlskoga för åsikten att västvärldens vapenproduktion och krig är orsak till flyktingströmmarna? Och “i demokratier vilar ansvaret tungt på de röstande”. Om politikers budskap granskades som inom juridiken så skulle utspel och program snabbt ändras. Bara ett kort nedslag i Afghanistan, varifrån ett stort antal unga män sökt sig till Sverige. Under Sovjets krig så växte en solidaritetsrörelse i Sverige. Vi samlade in pengar till skolor och sjukvård. När Sovjet föll samman fortsatte kriget mellan etniska och religiösa minoriteter och majoritetsbefolkningen pashtuner. Hazarer var utsatta och många flydde till Iran. Har Sveriges befolkning någon skuld? Att Sverige sedan 2002 deltagit i USA:s krig i Afghanistan känner befolkningen inte ens till eftersom politiker i samförstånd varit tysta. Kan man anklagas för något man inte vet? Här finns inte plats för en beskrivning av Irak, Syrien, Eritrea, Somalia, Jemen m.fl, men allmänna teorier om Sveriges skuld stämmer dåligt.
Hur ligger det då till med vapenproduktion och export? För att nedrustning skall fungera så måste den vara ömsesidig och internationell. Ensidig nedrustning, där de mest fredliga ställer upp, har visat sig vara farligt. Ett tydligt exemplet är Europa, där fredsrörelser fick stort genomslag efter första världskriget. Inte bara Sverige var illa rustad att möta trycket från ett rustande Tyskland. England/Frankrike mötte Tysklands utpressning med eftergifter. När de inte längre hade något att kompromissa bort, ställde Sovjet upp med att dela Polen. Så startade det Andra Världskriget. Hade ett bättre rustat Sverige haft självförtroendet att ge Finland sitt stöd inför Sovjets krigshot?  Hade det i sin tur avhållit Sovjet från att anfalla? Och då hade Finland inte utelämnats till samverkan med Tyskland.
På Karlskogas bibliotek dras draperiet upp för fjärde akten av Stålår, torsdag den 12 mars kl. 18.00*
Klyvnadenstid.se

*På grund av Coronaviruset har mötet ställts in


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *