Krig&Fred

Det onödiga världskriget?

13 jan , 2020  

I Europa mot katastrofen beskriver Pierre Gilly(PG) det politiska spelet som slutade i dess sammanbrott och andra världskrigets utbrott. Redan på de första sidorna stakar PG ut sitt perspektiv. Det kommer att vara avgörande för hur han skall lyckas förklara och fördela ansvaret för kriget.. Tyvärr så tvekar Gilly om att andra världskriget verkligen startade den 1 september 1939. På den punkten tvekar inte Churchill, men å andra sidan får vi av PG veta att Winston ansåg att andra världskriget var onödigt och “lätt” att förhindra. Redan två viktiga frågeställningar värd den uppmärksamhet och tid som detta försök till svar kräver.

Vad är då problemet med att det finns olika åsikter om när andra världskriget startades? I alla brottsutredningar, en talande jämförelse,  är tid och plats för brottet helt avgörande. Oklarhet om när kriget startade, tonar ner den roll som alliansen mellan Tyskland och Sovjet spelade. Ansvaret för kriget lyfts från Hitlers och Stalins skuldror. På sida två i inledningen så signalerar Gilly att han även skulle vilja diskutera Hitlers plats på de anklagades bänk. För även om det råder “konsensus om Adolf Hitlers skuld“, så var det “inte Nazisterna som uppfann kriget, och krigen upphörde inte med att de besegrades.”.

Är dessa två glidningar möjligen ett litterärt grepp för att inledningsvis ge lite av oförutsägbarhetens spänning till resten? Eller så önskar PG hålla läsarna på de politiska ytterkanterna kvar mellan bokens pärmar. Hur som, finns det anledning att vara uppmärksam på hur de två huvudanklagade, Hitler och Stalin, i detta drama kommer att beskrivas i Europa mot katastrofen..

Vidare, på nästa sida hinner PG med stöd av Churchills: “…aldrig har ett krig varit lättare att förhindra än det som nu har ödelagt vad som efter den föregående kampen återstår av världen”, ställa frågan: Var andra världskriget onödigt? För att lika snabbt avfärda kritiken mot krig i allmänhet som moralism, stridande mot mänsklig erfarenhet, religiös såväl som vetenskaplig. Krig kan inte ses som “onormalt, onödigt eller oönskat”.  Jag tror att det hade varit bättre att istället för dessa mystifierande bryderier om krig, utgå från definitionen av krig och på så vis lägga en fast och principiell grund för den fortsatta beskrivningen. För vi lever väl trots allt i en värld där krig, åtminstone anfallskrig, är ett brott mot folkrätten. Clauswitzs välkända analys av kriget tillhör den första halvan av 1800-talet och var alltså välkänd under både första och andra världskriget.

Enligt Nationalencyklopedin: användandet av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Krig är en kollektiv handling och har sin grund i det faktum att människan är ett flockdjur, en social varelse, som lever och utvecklas som medlem i sin flock. Varje varelse har förmågan att försvara sig för att överleva. För människan kan försvaret vara både eget eller i grupp. Vår individuella våldspotential är en del av vår art och inget vi SKALL göra något åt. Men kriget är kollektivt och ligger därför på en annan nivå. Kriget är politikens fortsättning med andra medel. Krig förutsätter en lång tid av förberedelser och planer, av logiskt kalkylerande som inte har med mänsklig aggressivitet att göra. För att förhindra krig måste de krafter som strävar efter krig identifieras och avklädas, så att deras avsikter blir tydliga. Det ligger i sakens natur att de som planerar att använda våld för att nå sin politiska mål gör allt för att dölja sina planer. Att hota med krig görs för att nå politiska mål, utan att ta till våld. Krig har inget med gudomliga planer att göra. Att krig förs i religioners namn är en helt annan sak, oavsett vad religionsutövarna tror.

Det är naturligtvis viktigt att en rationell förklaring till krig synliggörs, blir tillgänglig som vägledning för förståelse. Det minskar väsentligt krigsanstiftarnas rörelseutrymme, medan motsatsen är en del av de rök och speglar som krigsanstiftare behöver för att kunna driva sitt spel.

Efter bara ytterligare några sidor får vi en förklaring till varför PG vill problematisera synen på krig. Och utan tvivel var 1800-talet en brytningstid i synen på krig. Ur  Europa mot katastrofen:

Folk har alltid välkomnat fred efter långa krig, men kanske aldrig tidigare så intensivt och så övertygande som denna gång(1918). Varken Platon eller Cicero, Jesus eller Mohammed såg något något moraliskt problem med krig som fenomen. Under de krig som rasade i Europa 1792-1814 fanns gott om matroser och soldater som protesterade och deserterade. Men när Napoleon återvände till Frankrike från Elba togs han emot av hurrande folkmassor. Först efter Napoleons slutgiltiga nederlag startade borgerliga grupperingar de första fredsorganisationerna.

Industrialismens konsumtionsfrukter, de borgerligt nationella revolutionerna med demokrati på nationalstaternas grund hade ännu inte slagit genom under 1800-talet. Kultur, ideologier, begrepps och föreställningsvärld släpade efter. Att det faktiskt släpar efter ännu idag kommer jag återkomma till, eftersom det är helt centralt för att förstå varför inte Churchill och hans samtid lyckades stoppa det som var så “lätt”.

Den folkliga entusiasmen 1914 visar tydligt vilken skiljelinje första världskriget var i synen på krig. Vi kanske skall låta den numera dolda tvillingbrodern till krig, revolution, ta sin plats på analysens ritbord, eftersom den ger förståelse för hur krig kunde ses som en befriare. Karl Marx gjorde heller ingen skillnad på krig och revolution och hans anhängare i den andra internationalen bekämpade det annalkande första världskriget under parollen “krig mot kriget“. Att denna paroll inte var ett uttryck för propagandistisk kreativitet visar vänsterns reaktioner på de tyska frikårernas försök att kuppa bort Weimarrepubliken. Kommunisterna tog inledningsvis avstånd från den generalstrejk som på bara några dagar gjorde Kapp-kuppen ohållbar. Kuppmakarna fängslades och flydde. Detta var den effektivaste generalstrejk som genomförts, den blev snabbt i det närmaste total och lämnade inget över för diskussioner. Kommunisterna som önskade en revolution, dvs inbördeskrig, tvingades till politisk avbön för sitt agerande. Tysklands folk ville framförallt en sak och det var fred, kuppmakarna, Hitlers föregångare, ville revolution, inbördeskrig, och det var även kommunisternas strategi.

I händelserna kring Kapp-kuppen träder de politiska och ideologiska block fram som knappt två årtionden senare lade den politiska grunden för andra världskriget. Efter Molotov-Ribentrop-pakten den 23 augusti 1939 utgjorde de ett totalitärt block redo att starta världskriget. Det är det politiska spelet mellan dessa två händelser som Gille levande och insiktsfullt skildrar. Här finns mängder med detaljer som lyftes fram. Det är ett digert arbete som kräver erkännande och uppskattning. Faran med detta myller av intressanta detaljer är att huvudlinjerna i utvecklingen inte görs synliga, att vi inte ser skogens kontur för alla träden.

När jag vänder de sista bladen i Europa mot Katastrofen så inträder en känsla av att ingå i en slags existentiell singularitet, moraliskt förminskad och politiskt maktlös. Borde inte denna 1900-talets stora katastrof åttio år efter dess utbrott kunna göras begriplig, så att de drivande orsakerna får kontur genom detaljernas myller och inte drunknar i dess kaos? Finns inga lärdomar att dra? Finns inget kunskapens guld som kan vaskas fram som gör oss mer kapabla att förstå vari hotet för det tredje världskriget verkligen består. Ett hot som varit ständigt närvarande under det kalla kriget och fått ny näring i och med kriget mot terrorismen. Jag hoppas och tror att det finns substantiella svar på dessa frågor men inser samtidigt att den sanningen är lika kollektiv till sin natur som kriget självt.

Krig mellan stammar, folk, nationer, stater imperier har funnits så långt vår skrivna och arkeologiska historia har fakta att förmedla. Då det gäller världskrig har vi något exklusivt nytt. Inte bara för dess utbredning utan för att krigen är totala, inbegriper hela samhället där de krigförandes befolkning, ekonomiska och industriella kapacitet är avgörande faktorer och mål för krigshandlingar. För det totala kriget krävs att hela befolkningen kan mobiliseras för kriget, en våldsbejakande och aggressiv ideologi var och är därför en viktig förutsättning. Varför inte ideologierna diskuteras som förutsättning för krig beror på att inte minst marxismens egen analys av krig fått ett så stort genomslag efter andra världskriget.

Marxismen står för en helt annan tradition då det gäller att förstå krigets orsaker. Här är det inte människan som handlande subjekt som står i centrum utan ekonomin, i vår tid ser de kapitalismen som den avgörande orsaken till krig. Pierre Gilly har glädjande nog inte fastnat i den marxisternas historieskrivningens begränsningar, men kanske har dess propaganda ändå lett till att förståelsen för ideologiskt styrda rörelsers betydelse förminskats. Vad som talar för det är att fram för allt Stalins handlande inte analyseras som en konsekvens av hans ideologi. Endast om vi tar in att Stalin var en av sin tids stora marxister blir hans handlande begripligt. Stephan Kotkin har i sin Stalinbiografi just anlagt detta perspektiv. I Europa mot katastrofen(sid 280) så får vi inte möta Stalin i den nya situation där Hitler demaskerade Münchenförräderiet genom ockupationen av Tjeckoslovakien. Det är istället Stalins kommentar till “fred i vår tid” och eftergiftspolitiken gentemot Hitler som nu havererat som citeras. Stalins egen agens vid denna avgörande vändpunkt undanhålles läsaren.

Det är i detta nya läge, på våren 1939 som Sovjet blir den alla vill få över på sin planhalva. Hitler har hittills kammat hem varje ny giv gentemot England/Frankrike och så länge de hade en insats så ställde Hitler upp med att spela av dem bytet. Nu har de inget mer att erbjuda i politiska reträtter. De står nu inför två olika val, antingen en allians med Hitler eller en med Stalin. England/Frankrike  vill ingetdera och är avvaktande. De har inget mer att erbjuda varken Hitler eller Stalin, Tjeckoslovakiens som en fredens barriär mellan stormakter har spelats bort, dess vapensmedjor kontrolleras nu av Hitler. Polen återstår som enda kvarvarande byte att spela om, men eftersom Polen sett nog av eftergifter till Hitler sätter de sig på tvären. Och det England/Frankrike har att erbjuda Polen är en krigsförklaring utan kanoner.

Efter att Stalin sparkat Litvinov som Sovjets utrikesminister, och därmed satt den kollektiva säkerhetens utrikespolitik ifråga, har de politiska förutsättningarna för Europa förändrats. Kortfattat har Stalin tre möjligheter:
Fred.
Krig.
Vänta ut Hitlers nästa drag.
Hitler hade mobiliserat och väntade på ett lämpligt tillfälle att angripa Polen. Det var rädslan för att hamna i ett tvåfrontskrig som fick Hitler att tveka. Varför inte låta Hitler ta ansvar för sin krigspolitik? Vad skulle det alternativet betyda för valen krig eller fred?

Fred, krävde att Hitler ställdes inför ett tydligt tvåfrontskrig, endast det skulle få Hitlers generaler att motsätta sig Hitlers krigsaktivism. Alternativet krig handlade om att ge Hitler garantier om att slippa att bli angripen både från öster och väster. Under de förutsättningarna skulle Hitler sätta sina mobiliserade divisioner i rörelse utan motstånd från whermachts generaler.

Vad var då Stalins önskan, hans politiska linje? Ville han krig eller fred och vilka var motiven? För Stephan Kotkin är svaret givet. Stalin var marxist, vars strategiska mål var att krossa kapitalismen, vilket bör tilläggas betydde krig, eftersom arbetarklassen svikit Marx uppmaning att göra upp med “klassfienden” i en socialistisk revolution. Vi har nu inte bara Stalins egna ord på att det är så det ligger till, att det är så han tolkar Marx och vägleds av sin ideologi. Vi har facit i att det är Krig Stalin väljer genom pakten med Hitler i augusti 1939. Vi har efterkrigstidens ockupation av Östeuropa som raderar varje tvivel om att det skulle handla om antifascistisk uppoffring från Stalins sida.

Vad menade Churchill med att det var lätt att stoppa andra världskriget? Vad skulle Churchill erbjuda Stalin och Hitler i utbyte mot fred som slog vad de tillsammans kunde roffa åt sig? Den ovilja som Chamberlain kände både inför både Stalin och Hitler delade inte Chrurchill. Som jag tolkar Churchill menar han att om han varit Englands “head of State” sommaren 1939 så hade han gjort upp med Stalin och tvingat Polen till de gränser det har idag. Det hade inte blivit fred eftersom en sådan lösning skulle Hitler inte acceptera utan krig. Kriget skulle ha blivit betydligt kortare och till ett avservärt mindre lidande för de sovjetiska folken och det tyska och polska folket.

Under det senaste årtiondet har frågan om orsakerna till andra världskriget lyfts fram som ett politiskt slagträ i propagandakriget mellan Ryssland och EU, mellan Ryssland och Polen. Frågan har blivit politiskt infekterad vilket försvårar möjligheterna till samsyn. Att frågan blivit politiskt het kan å andra sidan användas för att få upp diskussionen på en framskjuten plats. Vad gäller synen på när andra världskriget startade så har Ryssland inte hävdat någon avvikande uppfattning än den allmänt accepterade, att det startade i och med Tysklands anfall mot Polen. Avviker gör två ytterligheter i Sverige. Dels dagesn nationalsocialister som anser att det startades i och  med England/Frankrikes krigsförklaring gentemot Tyskland. Svenska marxister  är otytliga i ett alternativt datum men bestrider att det startade med Hitler-Stalin-pakten.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *