Identitets-politikens Waterloo?
Aldrig har väl en partiledarstrid inom Liberalerna rört upp så mycket känslor som den mellan Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Sett ur den liberala vänsterns antirasistiska och feministiska perspektiv borde Nyamko var en drömkandidat. Medierna och inte minst SVT/SR ställer sig istället tydligt bakom Ullenhags kandidatur. Hur kan detta var möjligt med tanke på mediernas bevakning av Obamas och Hillery Clintons valkampanjer. Inga tillfällen försummades för att framhäva deras företräden som svart respektive kvinna. Genom Nyamko Saboni förenas allt i en person vilket enligt intersektionalitetsterorins analys gör hela skillnaden, men ändå är det tyst på de identitetsfärgade barrikaderna. Måste Sabuni vara trans eller lesbisk, funktionsvarierad eller slöjbärare för att kval in i deras politiska stall.
Beror det på att Sabuni tillhör en politisk elit som gör att hon ratas av medierna? Så var inte fallet med de betydligt bredare högdjuren Obama och Hillary Clinton, så det är naturligtvis inte avgörande då det gäller Sabuni heller. (Det gäller endast vita heterosexuella som män). Vad är det då som gör Sabuni så populär bland Liberalernas medlemmar. Hennes syn på hederskultur och att krav måste ställas på invandrare för integrationens skull. Vad som dessutom är diskvalificerande på tidningarnas redaktioner är att hon tillhör det borgerliga lägret. Att partibeteckningen har mindre betydelse visar ändå den politiska förföljelse som drabbar kritiker av hederskulturen inom Vänsterpartiet. Amineh Kakabaveh har petats och utsätts för politisk förföljelse för att hon inte ställer upp på V:s identitetspolitik, hon trakasseras till och med av V:s partistyrelseledamöter på sin egen FB-sida för hennes ställningstagande mot hederskultur.
För Vänsterpartiet spelar rätt åsikt, politisk korrekthet, betydligt större roll, svart och kvinna är underordnat. Och hur skulle det kunna vara på något annat vis? Partier drivs av programmatiskt utformade åsikter, styrda av traditioner och ideologier. Problemet är deras och kommer i öppen dager då kvinnor och “racifierade” står i politisk konflikt med vänsterns, med identitetspolitiska hävstänger laddade strategi.
Hur hanterar då medierna fallet Nyamko Sabuni? Vad kan var lämpligare än att läsa av stämningarna då aktivisterna i P1:s Godmorgon Världen skall välja mellan Nyamko och Erik. Närvarande i åsiktspanelen är Anders Lindberg; Göran Greider, Heidi Avellan. Samtliga tre vrider sig som maskarna på krok då de skall svara på vem dom tror kommer att väljas, Sabuni eller Ullenhag. De plågas uppenbart av det stora stödet för Sabuni i medlemsomröstningarna.
I sin iver att ge Ullenhag sitt stöd kastar Anders Lindberg alla principer och alla röda rosor över bord. Han har tydligen lärt sig och följer tätt i Stefan Löfvens Jökspår. Han är irriterad över att medlemsomröstningar kallas demokrati. Det är att likna vid ett “fientligt maktövertagande” påstår han. Medlemmarna kallar han aktivister som måste hållas kort. Medlemmarna är aktivister medan de valda representanterna inte är det. Är det AL:s förankring i medieeliten som gör sig gällande, en elit som har anledning att frukta alla former av medlemsdemokrati. Det enda som skulle få honom att förstå det monstruösa i sina påståenden är troligen att lägga dem i Jimmie Åkessons mun.
Som svart och kvinna representerar Sabuni antirasism och feminism i egen hög person, och borde fått deras oreserverade hyllningar, precis som de gav Obama och Hillery Clinton sitt stöd i deras presidentvalskampanjer. Föreställ er kampanjyran om de politiska preferenserna varit de omvända mellan kandidaterna, en Sabuni med Ullenhags åsikter. Men vad är det för fel på Nyamko Sabuni? Det finns tydligen linjer i politiken som är av större vikt än “antirasism” och “feminism”. Nyamko Sabumi har likt en antikens Syren lockat in intersektionalisterna på sitt Gåsögrund. För att slippa ur sin sjönöd måste Nyamko Sabuni förhindras att bli Liberalernas nya ledare. Dessbättre har mediernas åsiktskorruption inte fått genomslag. Det stora övertaget i medlemsröster har varit utslagsgivande.
Nyligen avgjordes striden. Erik Ullenhag meddelade att han hoppar av. Liberalerna kan därmed genom själva valet börja enandet av ett splittrat parti. Sveriges Radio kan inte dölja sin oro. Kommer Nyamko Sabuni samla sitt folk på centrala positioner i partiet och därmed undergräva överenskommelsen med Stefan Löfven.
Hur kommer den politiska kartan att förändras av att Nyamko Sabuni väljs till Liberalernas partiledare på fredag? Oron bland medier och regeringspartier är talande, och inte utan orsak. Liberalernas nya ledare kommer att bli något som liberalerna aldrig tidigare haft. Dom har anledning att skaka inför Sabunis redan visade klarsyn och analytiska förmåga, inför hennes liberala principer och beslutsamhet.
Det som gör Nyamko Sabuni till en så farlig motståndare till vänstern är kombinationen av personliga egenskaper, hennes politiska linje och inte minst att hon är svart och kvinna. Det gör att vänstern synnerligen osmakliga men effektiva skambeläggande i brunt inte kommer att bita. Det kommer att vara lika effektivt som att skrämma ankor med vatten. Årtionden av vänsteraktivism i “antirasism” och “genusfeminism” slår nu tillbaka mot dem själva. Det har varit politiska verktyg med stark hävstång med vilken ideologiska hegemoni har kunnat upprätthållas och borgerliga värden disciplineras. När utvecklingen vänder kommer hävstången naturligtvis att slå i motsatt riktning. Detta hotar den identitetspolitik som genom mångkulturella planer och i akademierna anbefallen genusfeminism har statlig sanktion.
Förutsättningarna finns, men kommer Nyamko Sabuni lyckas med att vända Sveriges destruktiva kurs och ställa identitetspolitiken inför sitt Waterloo
admin@klyvnandenstid.se
Evert Larsson
Evert Larsson
Comments RSS Feed
