Klyvnades tid

Svar till biskop om islam

23 maj , 2019  

På grund av anonyma brev om islam känner Sören Dalevi(SD), Värmlands biskop, behov av att tala till islams försvar.  Att kritiker av islam väljer att tala anonymt är ett demokratiskt problem. Alla som bryter anonymiteten borde därför ges plats i offentligheten, inte tystas ner. Utanförskap och  rädsla är farligt

Sören Dalevis syn på islam är representativ för en stark strömning inom 1900-talets modernitet, ett uttryck för främlingskap inför den egna kulturen som har en tydlig motpol i Vilhelm Moberg. Denna kulturradikalism har genom 68-marxism öppnat Svenska kyrkan i en vibrerande resonans. Genom ekonomisk och politisk globalisering har detta närmande blivit en politisk kraft. Varför denna religionernas sammansmältning som SD verkar för upplevs som ett hot behöver vi sätt ord på, för att förstå varandra.

Värmlands biskop har läst koranen två gånger. Själv har jag inte ens hållit koranen i mina händer. Det är ett medvetet val då koranen för mig är en stor arbetskrävande omväg, skild från den muslimska kulturen som jag är. Jag är utlämnad till kunskapare inom den muslimska traditionen som jag genom deras plats i världen kan känna förtroende för. Mitt val av ledsagare har fallit på Adonis, med vars bok Våld och Islam, gör Sören Dalevis ställningstagande begripligt.

Adonis: “Koranen är en oerhört våldsam text. Jag har räknat till 80 verser som handlar om helvetet. ….. Kufr(vantro) och dess varianter förekommer i 518 verser, tortyr i mer än 370 verser.” Sid 45.

I Adonis vittnesmål över sin islamska kultur möter vi mycket litet av den gränslösa gud som Sören Dalevi med Jesus närvaro i koranen försöker få oss att se. Hur är denna tvesyn möjlig? Hur kan dessa synsätt få plats inom samma tradition och inom samma pärmar. Svaret finner vi i profeten Mohammeds egen utvecklingshistoria, som kan delas in i två tydligt avgränsade perioder. Dess första 13 år i Mecka som avslutades med att han fördrevs till Medina med sin skara av 150 troende. Därmed avslutades en religiösa period och den politiska, hans resa i jihads mörker tog vid.

Mohammeds karriär som krigsherre började med att hans fattiga skara överföll handelskaravaner för att skaffa pengar. Tio år senare intog han Mecca med våld och utfärdade dödsdomar för alla som motsatte sig honom. Islams erövringar har alltsedan karakteriserats av denna dualitet av hängiven tro och svärdets makt, som förenas i underkastelsens och lydnadens religion.

När jag ser tillbaka på min generations förnekelse, så så känns den smärtsamt overklig. För att göra den intellektuellt begriplig så tar jag stöd i en av min tids förebilder, Sven Lindkvist som 1998 relativiserade i civilisationernas historia i texten ”Om”,

”Karl Martell kunde faktiskt ha förlorat vid Poitiers. Jag kunde ha varit icke-muslim i dag istället för att vara icke-kristen. Troligen skulle jag då glädjas över att den arabiska högkulturen inte blev stoppad av Karl Martells barbariska horder utan fortsatte sin utbredning över Europa och så småningom civiliserade även Sverige. Mycket elände har undvikits, skulle jag säga, tack vare Karl Martells lyckosamma nederlag vid Poitiers 732.”

Kristendom eller islam kvittar lika, och nu kan allt förenas i allahu akbar, Gud är större, som är Sören Dalevis namn på sin krönika.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *