Klyvnadens tid

Jag har lyssnat på P1 hela mitt liv, med TV-tittandet har det varit måttligt. En enda färgteve har jag slantat upp för, en vit 14-tummare för dryga tvåtusen. Att lyssna på P1 när man är ung är lite eljest, då det är musik och känslor som drar de stora flödena av lyssnare. Att bli äldre blir därför alltmer som att komma hem.
Denna känsla har också underhållits genom att P1 i många stycken varit sig likt över åren. Vi har riktiga långkörare som OBS kulturkvarten, Sommar i P1, Radio Ellen och allt vad det var. Under åren har många intressanta föredrag hittat sin publik tack vare P1 folkbildningsambitioner. Under min del av 1900-talet kändes det som att Public Service strävade efter att var hela folkets Radio. Man kände trots allt att ambitionen fanns. Det hördes  inte minst i tonfallet. Man vårdade sin professionalism och undvek en privat kladdig inställsamhet. Sakligheten bars fram av en neutral distans.

Av detta återstår inte mycket och det började med kriget mot terrorismen, eller var det kanske inträdet i EU. Sverige ställde upp på USA:s sida och därefter blev den internationella bevakningen en del av krigshetsen för USAs aggression. I de frågor som jag själv över tid engagerat mig i har P1:s brist på balans blivit tydliga. Under hela mitt radioliv har P1 okritiskt förmedlat  livsmedelsverket syn på det mättade animaliska fettet, samma sak gäller från 90-talet, mobiltekniken och dess strålningsrisker. GMO har varit ytterligare en fråga som väckt mitt ogillande.

Sedan dess har de frågor där P1 istället för neutralitet, varit aktivistisk propagandaradio, blivit allt fler. Det handlar numer inte längre om bristande bevakning utan mer om ren aktivism. De frågor som radion bedriver sin propaganda är också vänsterns och miljöpartiets frågor. Just nu drivs klimatalarmismen som värst, men föremålet för aktivismen varierar över tid. Genusfeminism, HBTQ, invandring, antirasism och alla slag av nyheter som varit en del av P1:s aktivistiska plattform.

P1:s aktivism ger sig också tillkänna i vad som inte får diskuteras. Islam är ett ämne som inte får nämnas i negativa ordalag. Under sommaren 2018 nekade Ring P1:s sluss mig, 30 ggr i rad, att diskutera den stora övervikten av muslimer inblandade i våldtäkter. P1, sades det var förbjudna att generalisera, dra alla över en kam, som det brukar heta. Jag påpekade att man ständigt dömer män som ansvariga för våld mot kvinnor. Det är således förbjudet att diskutera islam om det inte görs av journalisterna själva och väl utvalda “experter” från akademierna, som undantagslöst visar sig vara vänsteraktivister.

P1:s aktivism blir glasklar då det gäller hur de politiska partierna bemöts. De som de inte gillar får helt enkelt en stämpel.

Det som fick mig att börja fundera över min relation till P1 var den festliga finalen på kulturradions litteraturvecka då tre priser skulle delas ut. Efter att ha lyssnat till noveller och diskussioner kring romanerna såg jag fram mot att ta del av minglet kring litteraturen medan jag snickrade på mina fågelholkar. Men så korkad jag var som trodde att denna fest gällde mig. Den för tillfället engagerade utkastaren var sångaren Uje Brandelius som genomförde sin uppgift med rimmat hat. Knappt 8 min in i länken börjar låten som  också innehåller raderna nedan.

Har ni hört om Horace Engdahl vilket jävla svin
Min pappa rösta SD men gud kan det vara sant
Hur kan man vara så djävla intolerant
Vad är det för fel på alla fucking rasister
Dom borde läsa fler romaner och bli goda humanister.

Inom SVT/SR och övriga medier drivs en kampanj mot hat och hot på de sociala medierna. Är detta P1 och kulturradions allvarligt menade bidrag på det temat. Hur tänkte ni? Var detta endast till för er egen politiska uppbyggelse? Eller är det så att ni är missnöjda med styrkan och mängden av hot och hat på sociala medier? Skulle denna verbala mobbing av Sveriges dissidenter hetsa till kraftfullare insatser. Ja man undrar verkligen hur ni tänkte.

Värst är det ytterst råa och platta angreppet på Horace Engdahl. Fullständigt avsaknad av saklighet, en liten poäng eller finess. Vem kan tilltalas? Mobben eller den ensamma galningen. Benny Fredriksson drevs till självmord och någon ånger saknar medierna förmågan att prestera. En politisk riktning vars anhängare inte erkänner ondskan har svårt att se ondskan inom sig. För på moral grundat ansvar finns inget fäste, självkritiken blir ytlig och instrumentell.

Den stora frågan gnager och är som följer. Under de senaste årtiondena har polariseringen tilltagit. Språket har blivit allt råare. Public Servis agera aktivt för att språket skall kunna bära hatet och öppnar upp för acceptans av svordomar. Är Öje Brandelius tonsatt dikt ett beställningsjobb? Går det att vända denna utveckling? Heller är den inre dynamiken i de ideologier som är rådande inom public service sådan att den söker sin extrem, den skyr inga medel för att få leva ut sin politiska godhetspotential?

Min känsla är att Public Service är inne på en väg utan återvändo och att det grova hatet på kulturveckans prisutdelningen är en programförklaring för det. Denna analys får konsekvenser, Den säger mig att Public Service är utom räddning och att alla hederliga själar inte kan ha något med dem att göra. Genom samröre så skänker du dem legitimitet, samtidigt som vi genom de förväntningar vi ställer på dem, blir deras fånger.

Jag kommer fortsättningsvis att lyssna på P1 och Public Service, men det kommer att bli med perspektivet att de är min fiende, som jägarens perspektiv på bytet, släppt det inte ur hårkorset, följ dess rörelser och var på din vakt.
admin@ klyvnadenstid.se
Evert Larsson