Klyvnadens tid

Rubriken är en omskrivning av ett citat ur en artikel i Expressen av Magnus Utvik. Ursprungligen är sentensen hämtad från Adam Michnek och lyder:

Kommunismen är murad med lögnens cement. Därför har strävan efter sanningen en så destruktiv effekt på den”

Det är den grundläggande koppling mellan  den marxistiska ideologin och det politiska systemet kommunism som MU missar i sin uppgörelse med vänsterpartiets politik. Ingenstans i Utviks analys nämns ens Marx trots det uppenbara sambandet. Det är istället Lenin och Stalin som plockas ut som V:s ideologiska syndabockar, medan Marx får vara kvar i garderoben. Att MU i realiteten inte är beredd att göra upp med varken marxismen eller Vänsterpartiets socialism är tydligt:

I partiprogrammet beskrivs Vänsterpartiets vision. En grundläggande samhällsomvandling och sen socialism för att i en avlägsen framtid nå slutmålet, det klasslösa samhället. Det är en dröm om rättvisa och jämlikhet. En bättre värld för alla.
Denna dröm skulle jag kunna viga mitt liv åt om jag visste att de som håller i fanorna och talar på mötena har rent mjöl i påsen och kan sin historia.

Så ser alltså fortfarande MU:s sanning ut, samma sanning som Polens arbetare gjord uppror mot i Adam Michneks berättelse om lögnens cement.

Det klasslösa samhället, den marxistiska ideologins centralpunkt,  så formuleras dess löfte om ett paradis på jorden. Det är också detta löfte om befrielse från mänskligt lidande som rättfärdigar alla offer på vägen. Ekvationen är enkel, nackskotten är ett lågt pris att betala för slutmålet, mänsklighetens slutliga befrielse, in i evigheten amen.

Huruvida ett klasslöst samhälle är möjligt handlar om människans variation i egenskaper som individ och hur denna variation ligger till grund för de kollektiv som hon som ett flockdjur formar. Marxister som ser sig själva som filosofisk materialism har i människan att göra med samhällets själva grundelement, dess materiella byggstenar. Men istället för att söka svaret på vem människan är avfärdar marxismen problemet genom att påstå att människan är ett “oskrivet blad där de vackraste tecken kan skrivas”.  Som de flesta känner till så har alla försök att skapa den nya människan slutat i sociala och politiska katastrofer.

Men i människans värld av klättrare och sam-ARBETARFF behövs en inspirationskälla för att motverka sociala och biologiska hierarkiers tillväxt och förstening i despoti och diktatur. Kollektiv som värnar den stora massans intressen, som motverkar koncentration och centralisering av makt och rikedom. Vi kan inte kast ut marxismen utan att ha något annat i dess ställe?  Men hur skall vi erövra något annat och bättre om vi inte börjar dra erfarenheter av de marxistiska misslyckandena? Om vi inte uppger vår bekvämlighet kommer heller inga nya sanningar att förtjänas.

Magnus Utvik är inte ensam om att inte se sambandet mellan den marxistiska ideologin och dess politiska uttryck oavsett vilket land och tid som diskuteras. Det är som om kritiker av det tyska riket under Hitler inte insåg den nazistiska ideologins roll. Att ideologi och dess politiskt uttryck har samma namn i nazismen medan vi har skilda namn då det gäller det kommunistiska systemet har möjligen bidragit till att marxismen hamnat under radarn. Att kritiken dessutom nästan alltid är politisk har lett till att behovet av systematiska ideologiska uppgörelser uteblivit. Att kritik utifrån fokuserar på det politiska systemet är naturligt, eftersom resultatet ändå är det viktiga. Kritik av ideologin kräver kunskaper vilket få utanför rörelsen har. Eftersom Magnus Utvik själv varit medlem och fortfarande sympatiserar med dess ideologiska grundberättelse, borde han rimligen insett problemet. Tyvärr gör han som många försvarare upp inre försvarslinjer för att slippa diskutera vari de marxistiska grunderna till de ständiga misslyckandena består.  Han offrar Lenin och Stalin för att skydda Marx. Men eftersom inte analysen går på djupet och diskuterar deras ideologiska skillnader blir det bara ett politiskt spel med syndabockar.

Naturligtvis har M. Utvik rätt i sin politiska kritik då det gäller V:s stöd till sina broderpartier inom det sovjetiska systemet. Han skriver

2017 firade Vänsterpartiet “100 år av solidaritet” men stod aldrig sida vid sida men sina kämpande klassbröder och systrar i Sovjetunionen eller i någon av dess vasallstater. Detta visar jag i min nya bok “Partiet på kant med (V)erkligheten”.

Tyvärr så presenter MU ingen analys till varför V har agerat som dom gjort. Som gammal medlem borde något mer substantiellt än att V är klassförrädare och opportunister presenteras som vägledning till vad som krävs för att V skall bryta sin hundraåriga ökenvandring. Det mest grundläggande för förståelsen varför V inte bröt med sina partivänner i Östeuropa är att kommunismen  inte är någon klassgemenskap, kommunismen är en ideologisk gemenskap, som använder arbetarklassen för sina politiska mål, där bindemedlet i den lögnens cement som Adam Michneck talade om är marxism.

För att få till en spets på sin kritik har Mu formulerat fyra krav som han anser V måste uppfylla för att återgå till en sanningens väg. Varför just dessa krav är så viktiga ges ingen förklaring. Däremot tror han att dessa krav kommer att leda till “slutet för Vänsterpartiet”. Är denna dramatisering ren marknadsföring för den bok han skrivit? Finns argument får de sökas i hans bok. Hur ser då det dödliga hotet mot Vänsterpartiet ut.

Det Vänsterpartiet måste göra är:
1. Hålla rent mot stalinister och Nordkoreavänner.
2. Börja tala om offren för de stalinistiska diktaturer man en gång stödde och vars ideologi man delade.
3. Erkänna sveket mot demokratirörelsen och dissidenterna.
4. Väcka frågan hur man ska gottgöra offren för partiets politik.

Detta är inga frågor som ger valsegrar fortsätter Utvig, men de skulle skapa ett parti vars aktivister inte styrs av…………. utan av sanningen. Vad är det som styr partier, vad är dess bindemedel? Jo ett system av värderingar som kallas ideologi. Det skulle krävas frågor av helt annan art för att Vänsterpartiet lämnar ideologin till förmån för värderingar som ger utrymme för pragmatism och sanning, marxismen behöver dekonstrueras. Det räcker inte att krafsa på den politiska ytan. Utan att de fyra exemplen förstås som resultat av marxismen har en läxa gjorts som minskar risken för att de upprepas.

Dessa fyra frågor är alla knutna till sin tid som också är Utviks tid, det mesta ligger åtminstone en generation bort. För många av dagens aktivister är det inte ens historia, det är stenålder. De måste formuleras om för att få en politiskt principiell och ideologisk betydelse. För att frågorna skall engagera måste de peka in i framtiden.

Skall frågorna formuleras så att de får fäste i V måste avsikten vara att förbättra inte förgöra. En första fråga har Utvik själv tangerat då han talar för att V skall återgå till att vara ett arbetarklassparti. Sedan murens fall har partiets uppdrag varit ifrågasatt och i ständig förändring. Arbetarklassen ersattes av kvinnor, invandrare och rasifierade på 1990-talet, denna avproletarisering var dels en följd av marxismens förändrade strategi där politiskt inflytande tänktes erövras genom positioner inom statliga institutioner, medier osv. Dels det behov av förändring som orsakades av  murens fall och realsocialismens  sammanbrott. Under det nya millenniet har identitetspolitiken utvecklas ytterligare in i genustänkande, och postmodernistisk identitetspolitik, vars sammanbrott vi nu kan känna en föraning då kraven på arbetarklassens återkomst hörs allt frekventare.

I valrörelse har Vänsterpartiet vinden i ryggen och stigande stöd bland väljarna. Att Jonas Sjöstedt trots problem med ungdomsförbundets provocerande försök att tysta och demonisera SD skulle starta en ideologisk korrigeringsrörelse är helt uteslutet, trots att han har en annan syn på det politiska arbetet än vad de alltmer bokstavstroende marxisterna i ungdomsförbundet har. Sammantaget gör det Utviks attack på V mest till en reklamkupp för den egna boken. Den samlade vänsterns problem är så mycket större än de som kan knytas till dess parlamentariska vänsterflank. Det handlar om socialdemokratins kris. Sedan Göran Persson har dess väljarstöd halverats, från 46 till dagens 23 procent.

Klarar sig vårt demokratiska system att överleva långsiktigt utan en politiskt stark och ideologiskt vital vänster? Det uppenbara svaret på den frågan är entydigt, och det är ett NEJ. En vitalisering av vänstern borde därför vara en angelägenhet för ALLA demokratiska krafter utifrån sina perspektiv. Vilka frågor som skall ställas mot denna vänster är därför en angelägenhet för alla som tar plats och vill värna det offentliga samtalet. Att de borgerliga hittills misslyckats beror på att de hittills, ofta onyanserat koncentrerat sig på att räkna liken i kommunismens spår, och marxisterna på att kontra med att räkna kapitalismens offer. Det är dags att inse att dessa diskussioner bara skapar en politisk pattställning. För att skapa en ny plattform varifrån de nya frågorna kan resas behöver vi en gemensam definition i positiva termer på vad vänstern bidragit med till det västerländska samhället och mänsklighetens utveckling.

Vänsterns politiska strävanden har haft en tydlig representation i det mänskliga varat, i dess krav på sammanhållning, solidaritet, gemenskap, vilket är vad det biologiska flockdjuret kräver för sin hälsa och sitt välbefinnande. Det är sammanhållningen i flockens arbetsgemenskap som vänstern försvarat genom att verka för jämlikhet. Det är väl känt hur stor stora klyftor i resurser och inflytande lägger grund för penningvälde, åsiktsmonopol och politisk despoti. Inom ramen för en marknadsekonomi med fri förhandlings och avtalsrätt har vänstern en viktig politisk uppgift i försvaret av kollektivet, inte minst genom att värna de underprivilegierade.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson