Klyvnadens tid

Att Stalin och Sovjet hade ett huvudansvar för att andra världskriget startade är ingen ny upptäckt, det är en ståndpunkt som hävdats från den politiska majoriteten alltsedan det kalla kriget inleddes. De senaste årtiondens vänsterhegemoni inom delar av akademierna har dock grumlat vårt historiska minne, så inte minst bland min egen generations sextioåttor krävs en uppdatering, vi behöver gå tillbaka till “leggen” och syna de historiska dokumenten. Ett av de viktigaste är Stalins tal till centralkommittén, den 19 augusti 1939, för att försvara pakten med Hitler. På grund av dess analys tydlighet har dess äkthet förnekats och gömts i de Sovjetiska arkiven. “Finland i Stormens öga” heter en bok av Erkki Hautamäki, temat är Finlands kamp för sin existens som en liten neutral nation. En viktig källa för författaren har varit Vilho Tahvamainens efterlämnade material. Han var Gustav Mannerheims förtrogne emissarie och hemlige underrättelseman. Ett av bokens problem är att försöka förstå Sovjetunionens och Stalins utrikespolitiska strävanden inför och under andra världskriget.  Utgångspunkten för denna artikel är Stalins tal som finns återgivet i ovan nämnda bok. Tyvärr är det den enda källa jag lyckats hitta på Svenska. Talet blev tillgängligt för den franska nyhetsbyrån Havas 19 augusti 1939.  Mötet förnekades av den sovjetiska propagandan ända fram till 1993 då Stalins egen biograf, Professor Volkogonov, erkände att mötet hållits och att han själv hållit mötesanteckningarna i sin hand. Historikern T.S. Bushueva hittade sedan talet i de sovjetiska arkiven och hon gjorde det tillgängligt för allmänheten 1994. Professor Doroshenko menar att dokumentet otvivelaktigt härrör från Stalin och är ett av de viktigaste historiska dokumenten från andra världskriget.

Genom att lyfta fram detta tal hoppas jag på en intressant och saklig diskussion om talets äkthet, men framförallt om vad som hände under och inför andra världskriget och inte minst Stalin och Sovjets roll.

Stalins tal till Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté den 19 augusti 1939.

Frågan om krig och fred har från vår synpunkt kommit i ett kritiskt skede.

Om vi ingår ett avtal om inbördes bistånd med Frankrike och Storbritannien, så avstår Tyskland från Polen-frågan och söker”modus vivendi” med västmakterna. Ett krigsutbrott skulle härigenom visserligen förhindras, men i fortsättningen kunde händelserna ändå få en farlig karaktär för Sovjetunionen.

Om vi accepterar Tysklands förslag om att ingå ett non-aggressionsavtal, kommer tyskarna naturligtvis att anfalla Polen, varvid Frankrikes och Englands inträde i kriget är oundvikligt.Europa kommer då att hamna i en situation av allvarlig orolighet och oordning.

Under denna förutsättning skulle vi ha stor möjligheter att hålla oss utanför en konflikt och då kunde vi för oss själva ordna den mest förmånliga tidpunkten för att komma med i kriget.

De senaste 20 årens erfarenheter visar att den kommunistiska rörelsen under rådande fred i Europa inte har de möjligheter som skulle göra den tillräckligt stark för att ta makten. Vårt partis diktaturer är möjlig endast som resultat av ett stort krig. Vi måste göra vårt eniga val. Vi måste godkänna det tyska förslaget och artigt avvisa en anglo-fransk strävan. Den först förmån som vi får redan genom en sådan lösning, är övertagandet av Polens territorium ända fram till Warszawas portar, ukrainska Galizien medräknat.

Tyskland tillåter oss full verksamhetsfrihet i de baltiska staterna och motsätter sig inte Bessarabiens återförande till Sovjetunionen. Tyskland är berett att överlåta Rumänien, Bulgarien och Ungern till vår inflytelsesfär. Frågan om Jugoslavien förblir öppen…Samtidigt måste vi ta till föremål för granskning följderna, ifall Tyskland förlorar eller vinner kriget.

Tysklands nederlag innebär utan tvekan dess sovjetisering och upprättandet av en kommunistiska administration. Vi får dock inte glömma att ett sovjetiserat Tyskland har framför sig stora faror, om detta sovjetsystem uppstår som följden av blixtkrigsnederlag. England och Frankrike ökar då i tillräcklig utsträckning sina resurser för att ta Berlin och förhindra att det uppstår ett Sovjet-Tyskland. Och då är vi inte i tillfälle att komma till våra berlinska bolsjevikkamraters hjälp.

Sålunda ligger vår uppgift däri, att Tyskland kan föra ett krig så länge som möjligt i den meningen, att England och Frankrike utmattas och försvagas så, att de inte längre är i tillfälle att hota Sovjet-Tyskland. Det är dock utan vidare klart, att storleken på vår hjälp inte kan bli så omfattande att den tömmer våra egna ekonomiska resurser eller försvagar vår armés slagkraft.

Samtidigt måste vi bedriva aktiv kommunistisk propaganda i den anglo-franska alliansen och – uttryckligen i Frankrike. Vi måste förbereda oss på att partiet i dessa länder är tvingat att under kriget upphöra med sin lagliga verksamhet och “gå under jorden”. Det är för oss fullständigt klart, att detta arbete kommer att kräva stora offer. Men våra franska vänner kommer inte att ge utrymme för tveksamhet. Deras första uppgifter kommer att vara att upplösa och demoralisera arméns och krigsväsendet. När denna förberedande verksamhet har genomförts i framgångsrik form, då är Tysklands sovjetisering tryggad och då uppstår kravet på nödvändigheten av Frankrikes sovjetisering.

För att förverkliga dessa planer är det nödvändigt att kriget utvidgas så mycket som möjligt och att alla resuser koncentreras just så, att vi kan vara aktiva i Västeuropa och på Balkan.

Låt oss nu granska det andra antagandet, med andra ord att Tyskland segrar i kriget. Vissa har i denna fråga ansett det vara en självklarhet, att detta skulle innebära en stor fara för oss. Måhända ligger deten del sanning i denna tanke. Men det vore ett misstag att tro, att denna faravore så nära och så stor som vissa  har inbillat sig. Om Tyskland vinner kriget, är det så svagt vid krigets upphörande, att det tar minst tio år innan det är berett för en ny militär konflikt.  Tysklands huvudsakliga bekymmer kommer att vara övervakningen av sina besegrade stater England och Frankrike för att hålla dessas motståndsrörelser i schack.

Å andra sidan får ett segerrikt Tyskland jättestora landområden i sin besiktning och måste därför i årtionden  arbeta för att gagna dem och för att skapa en tysk ordning. Det är mycket sannolikt, att Tyskland har mycket mer att göra på annat håll än att vända sig mot oss.

Det finns ytterligare en sak som betänar vår säkerhet. I ett besegrat Frankrike kommer det att finnas ett mycket starkt kommunistparti. En kommunistisk revolution kommer oundvikligen att ske där, och vi kan gagna denna situation genom att gå med däri oh gör den till vår bundsförvant. I fortsättningen kommer alla nationer, som hamnat under det segerrika  Tysklands “beskydd”, att på samma sätt bli våra bundsförvanter. Vi står därför inför ett stort och omfattande arbetsfält- att utveckla en världsrevolution!

Kamrater, till handling för sovjetstatens, de arbetandes, hemlandets bästa för ett krig skall bryta ut mellan Tyskland och det anglo-franska blocket. Vi måste göra allt för att detta krig blir så långvarigt som möjligt och att det försvagar båda parter. Från denna utgångspunkt måste vi  godkänna det av Tyskland föreslagna alliansavtalet och verka i samband därmed så, att detta någon dag proklamerade krig skall räcka så länge som möjligt. Det är därför nödvändigt att i de länder,  som kommer med i kriget, förstärka propagandaarbetet så, att de skall vara beredda att förlänga krigets varaktighet.

Redan i talets första rader gör Stalin tydligt att valet står mellan krig och fred och att Sovjet har allt att vinna på att dra in Tyskland i ett krig med Polen. Den hjälpande handen för att på ett säkert sätt få Hitler att ta det avgörande steget att anfalla och dela upp Polen är det avtal som han beslutat att Sovjet skall ingå med Tyskland. Till detta har vi historien själv som facit, ingen kan förneka att det var just detta som hände. Det konfirmeras genom att Stalin i Jalta fick Roosefeldt och Churchill att acceptera avtalets gränser.

“Vi måste godkänna det tyska förslaget och artigt avvisa en anglo-fransk strävan.” säger Stalin och anger därmed den strategiska och långsiktiga riktningen för Sovjets politik. Artigheten signalerar ett dubbelspel, Stalins syfte var att så snabbt som möjligt få Tyskland i krig med England-Frankrike. Stalins motiv är långsiktiga det handlar inte om en samling i ett stort “fosterländskt” försvarskrig, det handlar om att rita om Europas politiska karta det handlar om den marxistiska världsrevolutionen, det handlar om Marx och Lenins uppdrag för vilket behövdes ett världskrig där Röda Armen kunde spela en avgörande roll.  Detta dubbelspel satte Nikita Chrusjtjov ord på i det han från den aktuella tiden mindes Stalins ord: “Här gäller det ett spel om vem som överlistar och lurar vem.“.  På denna punkt ger talet tydligt besked Stalin ser inte endast Hitler som sin fiende, han utsträcker sin seger även över “det anglo-franska blocket”.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson