Anders Björnson(AB) har reflekterat kring vårt lands säkerhet, vår neutralitet och vikten av pragmatism och försiktighet i “Att inte gå i krig för en god saks skull – några aktuella reflexioner”. Artikeln är publicerad på Alliansfrihet.se. I tio punkter kommenterar AB det aktuella säkerhetspolitiska läget och lärdomar ur vår tvåhundra åriga historia av neutralitet. De historiska nedslagen lyfter fram småstaternas utsatta läge och svårigheterna att balansera mellan intrigerande och/eller aggressiva stormakter. Några av punkterna berör Finlands och Sveriges utsatta situation under andra världskriget, där andra världskrigets start sätts till september 1939.
…..När andra världskriget bröt ut, var Tyskland och Ryssland vapenbröder. Med det tyska anfallet på Sovjetunionen förändrades allianssystemet över en natt. De små nationerna hade att manövrera i denna situation. Lätt var det ej.
“Vapenbröderna” kom genom Molotov-Ribbentrop-paktens hemliga protokoll överens om att dela upp de stater som av Versaillesfreden placerats som en buffert mellan första världskrigets krigförande. För de som sett de socialistiska staterna som ideologiska hem har denna historieskrivning varit svårsmält. Det är glädjande att Alliansfritt.se är tydliga i denna centrala fråga.
I AB:s punkt VI och VII diskuteras Finlands respektive Sveriges agerande för att säkerställa den eftersträvade neutraliteten. Tyvärr blir historieskrivningen generande ideologiskt vinklad.
Båda länderna har historiskt sett gjort utrikespolitiska felbedömningar. Finland uppfattade sig självt under mellankrigstiden som en västerlandets yttersta utpost, mot barbariet. Det var obetänksamt av småstaten. Under kalla kriget blev landet en brobyggare. Det skedde under fortsatt otrygghet. Men Ryssland har egentligen aldrig varit intresserat av att kuva och äga Finland – en börda, ett oroselement i utbyte mot vad? De ryssar som nu kommer till Finland har fredliga avsikter. De vill köpa stan. Det handlar om – ja, pengar.
Att det fanns politiska stämningar i Finland som kan fångas in under “utpost mot barbariet” råder ingen tvekan om. Det kanske kan ses som en omskrivning för “antikommunism”. Måste grannar till kommunistländer vara prokommunister för att grannrelationer ska kunna upprätthållas?
Huruvida Finland bedrev en “obetänksam”, läs äventyrlig, politik visavi Sovjet måste bedömas strikt utifrån Finlands säkerhetspolitiska agerande. Finlands vilja och förmåga att försvara sitt territorium, så att inte omvärldens förtroende för den eftersträvade neutraliteten undergrävs. Varje intrång som inte bemöts värderas av omgivande stater till sista patron och bokstav. De politiska förhållande som AB gör sak av i förhållande till Finland regleras i Haagkonventionen på följande sätt. Källa Wikipedia neutraliteten:
Haagkonventionerna föreskriver att den neutrala staten inte får stödja någon krigförande militärt eller tillåta att det egna territoriet används för militära uppgifter. De innehåller inget som förbjuder politiska eller moraliska ställningstaganden i konflikten, och inte heller regler som förbjuder den neutrala statens medborgare att delta i konflikten på den ena eller andra sidan.
AB menar att Ryssland(läs Sovjet det handlar om andra världskriget) inte varit intresserat av att äga eller kuva Finland. Det är Sovjets ståndpunkt under Stalin, men motsägs av det det politiska skeendet som föregår Vinterkriget . Källa Wikipedia:
Under 1930-talet hade Finlands regering i sin utrikespolitik understrukit sin nordiska orientering och att vid internationella konflikter hålla på landets neutralitet. Förhållandet till Sovjetunionen var normalt men inte hjärtligt. 1932 hade ett treårigt icke-aggressionsavtal tecknats vilket 1934 förlängdes på tio år. 1938 hade Sovjetunionen vid kontakter med regeringen gjort klart att man önskade något slags avtal om militärt bistånd mellan de två länderna – sovjetiska militärbaser och rätt för röda armén att rycka in på finländsk mark för att möta en fiende.
Sedan Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov–Ribbentroppakten hade Sovjetunionen en betydande stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland, då dessutom västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med Tyskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland ochLitauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser.
Peter Englund beskriver samma händelser utifrån en frontsoldaten Martin Lönnqvist minnen.
Under det hela fanns ett av de allra mest perfida diplomatiska aktstycken vår moderna historien känner, nämligen Molotov-Ribbentrop-pakten och dess hemliga tilläggsprotokoll – vars existens nu erkänns i Sovjet. Detta stalinistisk-nazistiska grovhångel gjorde Baltikum och Finland till sovjetisk ”intressesfär” och röjde vägen för kriget.
De sovjetiska kraven på Finland motiverades med säkerhetsskäl – man ville kunna skydda främst Leningrad från anfall – men det syns bara ha varit förevändningar för en brutal expansionism. Så fort anfallet inletts blev det istället strax tal om att ”befria” Finland. (Den gamla sovjetiska propagandabilden av kriget har, som Harry Järv visar i en mycket intressant artikel i det senaste numret av Fenix, börjat rämna även i öst. I samma nummer finns en god uppsats av en sovjetisk historiker vid namn Semirjaga som bär syn för sägen.)
Här finns gått om trådar för den vetgirige att gå vidare i. Ett av de mest avslöjande bevisen för Sovjets erövrarplaner är den quislingregim under Kuusinens ledning, som planerades redan före Sovjets anfall och installerade i Terijoki. Stalin trodde sig i Kuusinen äga ett verktyg att splittra det finska folket i klassmotsättningarna från 1918 års inbördeskrig. Det fanns knappat något som kunnat reta upp finnarna som detta fulspel, vilket gjorde att Finland stod enade som en man.
Anders Björnssons syn på Sverige:
Man säger att Sverige uppträdde fegt under andra världskriget. Vi skulle ha engagerat oss. Men på vilken sida? Det fanns då, liksom under första världskriget, starka strömningar inom den styrande eliten, även krafter inom socialdemokratin, som ville att vi skulle gå in på Tysklands sida. Kulturellt hörde vi hemma där. Man läste tyska som första främmande språk på läroverken. Tyskland var den ledande industriella och vetenskapliga nationen; landet stod för modernitet. Inför 1914 förekom militära samarbeten mellan det stora och det lilla landet. Det militära etablissemanget var protyskt också 1939. Men i bägge fallen fanns det starka återhållande krafter. Man kan kalla det neutralism eller en strävan efter oberoende. Det krävde i praktiken eftergifter, och folk fick göra avkall på välfärd. Alternativet var etter värre.
Det verkar som om författaren lyckats vända på de politiska sakförhållanden efter egna önskningar, och det hade kanske fungerat bättre med det svenska styret i Finland och det finska i Sverige, då hade Östersjön blivit ett av det andra världskrigets frontlinjer. För den tyskvänlighet som verkligen fanns i Finland tonar AB ner. Då det gäller Sverige är det de ideologiska bindningarna till Sovjet genom Marx och socialism som placeras bakom politiska draperier. Att förstora nazismens inflytande i Sverige och förminska “socialismens” är en av vänsterns paradgrenar, så inom de egna leden kommer troligtvis inte denna beskrivning att värderas, vilket är olyckligt. Dels av sakskäl men också för att de realpolitiska förhållanden höljs i en ideologisk dimma.
Det var inte tyskvänlighet som var grunden till Sveriges ja till tyskarnas krav på att överföra division Engelbrekt från Norge till Finland. Det framgår med tydlighet vid en analys av samlingsregeringens och ingående partiers behandling av frågan. Socialdemokraterna tillsammans med dess tyngsta ministrar önskade ett nej men vek sig inför hotet för samlingsregeringens upplösning. Hade inte Utrikesminister Günther ersatt socialdemokraten och översättaren av Marx Kapitalet Rickard Sandler, hade vi möjligen dragits in i kriget.
Då det gäller AB:s beskrivning av etablissemangets tyskvänlighet så fanns inte någon översättare av Hitlers Main Kampf inom något av de borgerliga riksdagspartierna. 1941 var Tyskland politisk isolerade i Västvärlden även om deras militära framgångar då stod på sin höjdpunkt. Vänsterns beskrivning av USA som Tyskvänligt stämmer helt enkelt inte. Roosevelt var däremot välvilligt inställd till Stalin vilket skulle få konsekvenser vad gäller den politisk utvecklingen i de Baltiska staterna, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern med flera efter krigsslutet.
Sveriges folk hade mycket små sympatier och svaga förväntningar på nationalsocialismen. Deras största framgångar i riksdagsvalen nådde de 1936 med endast dryga 40 tusen röster. Nationalsocialister hade mycket liten inflytande över den svenska utrikespolitiken. Fanns det någon som tog öppet ställning till förmån för en tysk seger i världskriget? Däremot fanns många som tog ställning för Sovjetunionens seger.
Att Sverige vek sig för de tyska kraven om tågtransporter genom Sverige berodde på hur relationerna till Finland skulle ha påverkats. En konflikt med Finland i dess kamp för att hävda sitt oberoende gentemot Sovjets aggression var inte politiskt möjligt.
“Det militära etablissemanget var protyskt också 1939” menar Anders Björnsson, att militären var antikommunistisk är en riktigare beskrivning, för att fånga dess majoritet. Då det gäller det tyska inflytandet så inspirerades vår socialdemokrati inte bara av Marx utan även av det tyska socialdemokratisk partiet som var dess förebild. Betydde det att socialdemokratin var tyskvänlig? Då det gäller de politiska ställningstaganden visar det sig att de kulturella bindningarnas kraft är begränsad.
Varför vill vi vara neutrala?
Eftersom vi inte vill dras in i krig, och 200 år av fred har stärkt oss i att det var ett bra val. Men om våra politiska system utvecklats till totalitära fängelser? Vad hade de inneburit för vår vilja att försvara vårt land, att ställa oss bakom de uppoffringar som det innebär att för omvärlden garantera att vi själva kommer att försvara vårt territorium? I vårt demokratiska system måste vi själva göra valet. När politikerna på några år lade ner vårt försvar, sålde ut mobförråden, avvecklade värnplikt och beredskapslager, sålde de samtidigt ut vår neutralitet. Det gjordes utan att fråga oss.
Alliansfrihet.se verkar ha förstått problemet och verkar som folkrörelse för att återupprätta vår neutralitet och det politiska system som krävs för att det skall fungera, för det handlar inte främst om deklarationer. En stor del av våra offentliga utgifter måste läggas på försvar och beredskap. Ett stärkande av vår suveränitet låter sig inte göras utan en välavvägd dos av nationalistisk självkänsla. En folkrörelse utan svenska flaggan är et tom och meningslös gest. Är det verkligen vad folket bakom hemsidan vill verka för?
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
Min far jobbade på Saab i Trollhättan med att montera någon del till flygplan runt -41-42, eller om det var på Vargöns bruk. Bland annat berättade han om kommunisterna och hur de väldigt insatta analyserade händelserna på östfronten. Ibland visste de till och med vad som hänt innan det berättats på radion…
Det kan bero på att medierna då var långsammare “sniglar” än vad de är idag. Kommunisterna var snabba med att publicera partsinlagorna i sin press. Public Service och de stora drakarna behövde några dagar på att värdera de olika sidornas ståndpunkter. Ofta blev nog rapporteringen mindre av propaganda. Det är samma förhållande som vi kan se idag, de stora är sena. Men de är inte bara sena de tar ställning för USA-Nato i konflikten med Ryssland. Rapporteringen från Syrien har varit rena krigshetsen, en bevakning för att rättfärdiga destabiliseringen av Syrien.
Hur skall man då bedöma hur den marxistiska ideologin reproduceras politisk idag. Marxismen tillhandahåller ett ideologiska verktyg som skapar ett politiskt janusansikte. Dels är marxismen den enda ideologin för världskrig. Dels så säger de sig ha kunskaperna om orsakerna till alla krig i vår tid, dvs kapitalismen. Marxismens ideologiska möjligheter är oöverträffade. Att de så kallade neocons som genom familjen Bush etablerade sig som politiska geostrateger i Vita Huset var trotskister i sin ungdom är ingen tillfällighet. Ideologier går genom hårdvarans(hjärnans) unika konstruktion att återanvändas och anpassa till alla kollektiva intressen som tänkas kan. Tyvärr är kritiken av marxismen i Sverige död, det gäller även det “borgerlig” lägret. Eftersom de nationella i Sverige är en slags rasvänster finns heller ingen kritik av marxismen från det hållet. Den Österrikiska skolan, där finns åtminstone en ansats. Dess extrema individualism gör den svårsmält och kan därför enkelt avfärdas.