Klyvnadens tid

Det finns alltid lärdomar att dra av en politisk kris som den Moderaterna nu genomgår. Den kan analyseras i syfte att ge en bild av den politiska miljö vari den är placerad. På så vis berör den oss alla oavsett var vi har vår politisk hemvist, givet att Ulf Kristersson blir den nya partiledaren för Moderaterna. Några frågor som behöver besvaras: varför tvingades Anna Kindberg Batra bort från partiledarposten? Vad kommer skiftet i partiledare betyda för moderaterna?
Det finns ett politisk och ett personligt  skäl till varför Batra tvingades bort. Det politiska handlar inte om sakpolitik utan endast hur SD skulle hanteras retoriskt. Nedgången i opinionssiffror tvingade fram ett slags test, som behövde göras för att partiledningen skulle få kunskaper hur SD:s  politisk inviter skulle hanteras. Hur skulle de retoriska formler se ut som stoppar flykten till SD. Undersökningar visar att över 70% av moderata väljare  anser att M skall samarbeta med SD. Problemet är att det är medierna och inte väljarna som har första tjing att tolka och reagera på utspelen. Eftersom minsta steg i närmande till SD av medierna tolkas som att rasistiska pogromer är förestående sluts åsiktskorridoren och medierna går i spinn på att återmata sina egna reaktioner. Dessa situationer brukar av partistrategerna kallas kommunikationsproblem och lastas på partiledaren när problemet egentligen är likriktande medier, eller möjligen riktigare, att egna resurser för kommunikation med medlemmar och väljare saknas.

Stödjande det mediala maktspelet finns ett nät av finansoligarker som driver den tekniska och ekonomiska utveckling som slarvigt kallas globalisering till vilken ett litet exportberoende land som Sverige hittills viljelöst anpassat sig. Belöningen i form av en ekonomisk högkonjunktur fyller statens kassakista  och intecknas redan för kommande valårsreformer. Globaliseringens universalism som drivs av folkomflyttningar står mot vad som ännu finns kvar av fungerande demokratier och välfärdssystem. I denna utveckling har Moderaternas partiledning varit drivande de senaste femtio åren, och nådde sin peak i och med Reinfeldts Sverigefientliga politik. Ingen kandidat till partiledarposten har ifrågasatt denna utveckling. Motsättningarna handlar om hur man skall minimera skadorna av politik som majoriteten av medlemmarna inte förstår eller är motståndare till.

Vad gäller Kindberg Batras personlighet så passade den inte det mediedrivna och ytliga politiska maskineriet och det klimat  och de förväntningar den skapar. Det räckte inte att hon var kvinna som i ett land med en feministisk statsideologi är en uppenbar fördel. Att hon nu ersätts med en man skaver och skapar dissonans i de politiskt korrekta medierna. Det mest problematiska med Ulf Kristersson är att han redan håller på att pekas ut som generalen bakom kuppen mot den första kvinnliga moderata partiledaren. Att han dessutom redan är en välmeriterad  fiende till “vänstern” gör att han har sjuttio procent av journalistkåren emot sig. Kristersson har med sin långa politiska karriär hunnit att lägga många Brutus framför sina fötter, insiders för drevjournalism att samverka med. Det enda sättet för Kristersson att ställa in sig hos medierna är genom angrepp på SD, vilket han redan visat att han har förstått.

Några timmar efter Ulf Kristersson medelade att han ställde upp som partiledare gick Sveriges Radio ut med följande presentation. Pipen var redan förberedd med material för karaktärsmord som material för ett drev. När SR insåg sitt övertramp togs materialet bort.

Vurmen för det mångkulturella samhället understött av massinvandring nådde sin kulmen i och med moderaternas och miljöpartiets överenskommelse om flyktingpolitiken våren 2011. Bakslagen och motgångarna kan sedan dess i princip mätas i SD:s framgångar genom val och växande, och den ökande misstron mot mp och m. Huruvida mp kommer att finnas kvar som ett riksdagsparti nästa mandatperiod är nu en öppen fråga.

För alliansen innebär bytet av partiledare ett stort risktagande. Striden om ledartröjan inom alliansen mildrades tidigare genom ett medvetet profilerat systerskap mellan Anna och Annie. Räkna med att de av feminism drogade medierna kommer att använda, såväl eld som vatten för att vidga den nuvarande sprickan efter  kön såväl som av den av invandring gödda rasismen. Mediernas fokus är att fortsätta att spela på känslor vilket är ett redskap som diktaturer alltid använt sig av och som är ytterst svårt för de politiska partierna att värja sig mot.

Ulf Kristersson har heller inte presenterat något nytt för att skademinimera följderna av SD:s politik. Hans erbjudande till SD att “SD gärna får rösta på moderaternas politik“, kan möjligen ses som en släng av hybris eller pojkaktigt önsketänkande, tror han på allvar att han har något inflytande över hur SD fattar sina beslut. Det var frågan hur SD skulle hanteras som ledde till Batras fall och den frågan som Ulf K. som ny partiledare förväntas ge ett svar på. Hans metod för att värja sin egen person har varit att göra det kollektiva ledarskapet till partiets högsta princip. Det är troligen inte den bästa grenen i ett parti som älskar partiledare med Bildts militäriska “svar ja“maner.

För det mediala maktcentret i svenska inrikespolitik, public service, betraktas moderater huvudsakligen som jaktmarker för drev. Den hittillsvarande strategin har varit att lansera Annie Lööv som alliansens statsministerkandidat, valet av en man till partiledare kommer att förstärka den strategin. Moderaterna har inte löst något av sina problem annat än att de har bytt en nuna mot en annan, och därtill en som saknar de naturliga krockkuddarna.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson