Briger Schlaugs(BS) inledande rader i Tankefiguren bakom arbetslinjen är korkad slår an:
Han var på väg att gå i väggen. Vår hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S). Han kolliderade med verkligheten. Och sjukskrev sig. För stressymptom. Han levde inte upp till vår tids överideologi. Arbetslinjen. Så nu lever han i utanförskap… Det heter ju så. Om man inte lönearbetar.
Delningarna och berömmet sprider sig, f.f.a har hans retorik spelat på vänstersträngar, det är klasshatets dova basgång som hörs mellan raderna. Att gissla och ironisera en överhet som ger sig förmåner samtidigt som åtstramningar underminerar vardagslivet för det stora flertalet sitter, och helgjutet tryggt blir det då det kompletteras med en politisk analys som ger svar på de underliggande problemen. Men är det detta som BS ord handlar om?
Jag undrar, är Gabriel Wikström(GW) en människa, får han vara föremål för medkänsla då han drabbats av sjukdom? Det är här ironin går över styr och passerar en gräns. Motståndet mot epidemin av uppsägningar, arbetsskador och utbrändhet inom vården kommer aldrig att lyfta på en retorik av skadeglädje över en ministers hälsa. Det gäller även om GW:s sjukskrivning beror på den omöjliga uppgift han själv genom sitt partis politik bidragit till. Istället för att beskriva sjukvården; nedmonteringen i antal vårdplatser, det låga antalet läkare per invånare, bristen på sköterskor och vårdpersonal och bristerna i ledning och arbetsorganisation, sitter problemet i en överideologi, i huvudet på Sveriges arbetsföra befolkning. De som verkligen har makt över arbetsorganisation och statens budget är inte något som kan beskrivas med förtext av arbete—. Det är här det blir så fascinerande, den nästan instinktiva viljan att piska sig själv, bära tagelskjortan för allt elände, fientligheten mot arbete. Eller är det så att BS är vad han skriver sig till.
Enligt Birger Schlaug har vi att göra med ett anmärkningsvärt fall, ministern har inte blivit sjuk av arbetet utan av en fantasi om att arbetet måste vara betungande, och då blir det det, och så blir man sjuk. Det är arbetslinjen som “överideologi” menar han. Sånt kan man möjligen raljera med mot en minister på en vänsterpublikation, men nåde dig om du i samma spalter påstår att sjukvårdsbiträdets arbetssituation inte beror på arbetet utan på hennes fantasier om arbetet.
Förhoppningen att BS skulle börja problematisera sitt ämne, inte bara se problemen på arbetssidan i systemkritiken av vad som brukar kallas det ekonomiska systemet.
Och: att något är sjukt med den moderna svenska modell som baseras på arbetslinjen.
Vad är då denna arbetslinje mer exakt. BS fortsätter med en lång redogörelse över vad som hänt med den svenska arbetsmarknaden sedan 90-talskrisen. En utveckling han nödvändigtvis måste sätta en etikett med förstavelse arbetet på. Den åtstramning han beskriver har inte genomdrivits av arbetarklass eller någon ideologiska rörelse med rötter inom arbetarklass. De är alla en produkt av det politiska kompromissandet i det representativa systemet. Vilket ansvar har BS själv under de dramatiska åren under 90-talet. Birger Schlaugs “Arbetslinjen” har han lånat av de nya moderaterna både till namnet och gagnet och använder deras attack på arbetet som förevändning att lägga motsättningen mellan arbete och kapital i fullständigt mörker. För vad som föregick 90-talskrisen, ja orsakade den, var avregleringen av finansmarknaden och bankernas kreditgivning. Alltså motsatsen till arbetet i det man från vänstern brukar beskriva som det ekonomiska systemets själva rigg, motsättningen mellan arbete och kapital.
Inget av denna finanskapitalets samhällskross som följde på den nyliberala revolutionen ges plats i BS analyser utan han fortsätter med sina utfall mot allt som kan stavas arbete.
Hela tankefiguren är korkad. Smaka på orden: ”skapa mer arbete”… Tankefiguren är absurd. Inte minst därför att robotisering – som kommer att ersätta också medelklassens hyggliga jobb – ses som ett hot om vi inte samtidigt skapar nytt arbete. Som ett hot, inte som en frihet.
Inställningen till arbete är kreativt robust, jo. Men den är mer, den är manifest negativ, den är illvillig. Vi som unga gick ut i vuxenvärlden på 70-talet hade gott om arbete. Vi behövde inte som är fallet för många idag ropa ut; ge oss arbete. Har Birger Schlaug stått inför dessa problem? Nää, så “korkad” är han säkert inte. Men BS nöjer sig inte med att förolämpa arbetarintresset, han gör även kapitalets våta dröm till sin. Ja, i sin polemiska eufori tillskriver han deras dröm den högsta sanningen, framtiden. Och för att göra giftåteln aptitlig även för arbetsbärarna kallar han det “frihet”. BS tror sig ha upptäckt formeln för att befria världen från arbetarna.
När BS beskriver nyliberlismens arbetslinje som den blommade ut i moderaternas “det nya arbetarpartiet” så gör han sig till deras propagandist. Denna arbetslinje är i själva verket ett övergivande av “arbete till varje pris” eller full sysselsättning som det hette före nyliberalismens segertåg. Den i särklass viktigaste förändringen i den ekonomiska politiken var att öka arbetslösheten. Det akademiska nyordet var “jämviktsarbetslöshet” och påstods följa naturgivna lagar. Ytterligare läsning på ämnet. Det är heller inte tillväxt som kännetecknar den nyliberala arbetslinje, för det krävs full sysselsättning. Så även på denna punkt gör sig BS till deras duktiga lilla idiot.
Vad har tagit år den vänster som i min ungdom hade robusta åsikter då det gällde faran med arbetslöshet. Vi visste att arbetslöshet är kollektivets största och bittraste fiende och måste till allt pris undvikas. Ett av de viktigaste vapnen mot full sysselsättning är teorierna att arbete inte längre kommer att behövas. Därför upprepas det nu ständigt och förpackas med lösningen basinkomst, det viktigaste verktyget för att avskaffa en självmedveten och stolt arbetartradition.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
Evert, du gör misstaget här att vilja göra Birgers text till något annat än den avser att vara.
Den är skriven med den sociala satirens givna begränsning – dvs att gissla fjäsket för de privilegierade, och roa genom skildringen av överhetens enfald.
Han örsöker inte på något sätt definiera förutsättningarna för de som saknar arbete, och annat, som du berör.
Vad det AVSER att vara vet nog varken du eller jag. Det får du fråga Birger om. Jag läser vad som står. Är det något jag har missuppfattat så är jag dig tacksam om rättelsen. Så välkommen och till sak.
Evert, min uppfattning om klassamhälle och hur pengarna strömmar till överklassens elit finns bland annat i boken Det nya klassamhället eller en kortvariant från min Svarta oliver och gröna drömmar: http://schlaug.blogspot.se/2008/10/en-sn-jvla-piraya.html
JAg skall bara ta upp de punkter där jag tycker att din analys brister:
När du tar upp girigheten, chefernas höga löner, pensioner och bonusar så missar du vilka det är som skriver under avtalen. Det är finanskapitalets representanter i styrelserna som är de ansvarig. Varför ger de förmåner som till och med de mest egotrippade VDs inser måste vara en ren muta. Tror inte det är så svårt att räkna ut.
På det ideologiska, eller är det kanske det moraliska planet, anser du tydligen att det är ekonomismen som är problemet. Vad drar du för politiska slutsatser av analysen. Vilka krav leder det till.
Näst problem som du pekar ut är den fria marknaden, vars ideolog du ser i Adam Smith. JAg ser inte friföretagsamhet och fri marknad som problemet. Problemet är koncentration av kapital och politisk makt som ofta samverkar. Det är inte som du påstår;
“Den som hävdar att Marknaden tagit makten är fel ute. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda.”
Marknaden är inget subjekt kan inte äga makt, men detta är samma oprecisa sätt att uttrycka sig som de som har fått makten gör. Det är deras det internationella finanskapitalet sätt att blanda bort korten. Det finns representanter för detta finanskapital som kan pekas ut som pirayor.
BS skriver “Någonstans på vägen till Nu inträffade en statskupp då pirayamentaliteten och någon sorts marknadsfundamentalism tog över. En oblodig statskupp i det tysta.”
Det är ett steg i den nyliberala revolutionen som ofta glöms bort. Det är borttagandet av bankdelningen som ägde rum runt millennieskiftet. Då togs de finansiella brandväggarna till realekonomin bort och de finansiella kriserna kunde spridas som en präriebrand runt jorden. Den först världsomspännande finansekonomiska krisen sedan 1932 kom sedan som ett brev på posten 2008.
https://klyvnadenstid.se/2016/02/klyv-banken-2/
Arbetartradition?! Att bli förslavad, bli av med sin frihet för att arbeta ihop en förmögenhet till arbetsgivaren?
Det är för fasen ingen stolt arbetartradition – det är snarare hjärnsläpp.
Se på dem som byggt upp vårt land: Idag sitter många av dem och vanvårdas av välfärdsparasiter, med ständig smärta för att deras kroppas slitits ned av onaturliga arbetsmoment eller helt enkelt för mycket hårt arbete.
Vem tacka dessa människor idag? Hur tacksamma är de, tror du Evert, över den stolta arbetartraditionen som gör att de sitter där de sitter? Jag misstänker att de flesta av dem absolut inte önskar motsvarande för sina barnbarn.
Själv jobbar jag så lite jag någonsin kan, eftersom den fria tid jag har, när jag helt kan bestämma över min tillvaro, är mer värdefull för mig än de pengar jag får från arbete.
Nej, självklart skall vi sikta på det förlorade paradis som samlar/jägarsamhällen hade innan mannen inhängnade kvinnorna och barnen i det agrala samhället. Där arbetade man inte mer än ett par timmar om dagen för att få ihop det man behövde äta.
Men våra politiker tycker tydligen att arbete är civilisationens höjdpunkt …
Nej tack, säger jag.
Den som arbetar skall heller inte äta!
Du säger att arbete inte kan utgöra grunden för en stolt arbetartradition, för att det är lönearbete. Den arbetandes insats blir inte sämre för att det är lönearbete, det är samma givande och samma vilja att delta och gör sitt i den verklighet som är oss given. Att frasradikalt höja rösten mot utsugningen kan möjligen du göra, men för en familjeförsörjare som bara har sina händer och sin hjärna för sin försörjning låter det inte speciellt trovärdigt.
Att du rör dig i en rymd av fantasier står fullständigt klart då du tar jägar och samlarsamhället som argument för att rättfärdiga två timmars arbetsdag. Du är fullständigt fri att välja ett sådant liv, det kan fungera för den enskilde, medan det i en pratmakares mun bara blir patetiskt. Mänskligheten kan inte överleva i det antal vi nu befinner oss i på stenkulturens teknologiska nivå.
Tror du att civilisation är möjlig utan arbete? Är det möjligt