Klyvnadens tid

En bitter strid håller på att sättas bland svenska nationella. Den sköra plantan av nationalism i Sverige hotas av delning, vilket i och för sig inte behöver ses som en fullständig katastrof, det kan om så leda till två fungerande plantor istället för en. Diskussionen började med att Jan Sjunnessson tag avstånd från Ingrid Carlqvist, för hennes samverkan med nationalsocialister i Nordiska Motståndsrörelsen. Om vi i framtiden skall uppfatta vad som nu sker som en katastrof eller inte beror mer på om diskussionerna leder framåt eller inte. Detta är ett bidrag för att utveckla diskussionen i konstruktiva banor, bort från personfixering, polarisering och fientlighet.

Att diskussionen mest börjar handla om personliga angrepp är mycket beklagligt, och alla som önskar måste se vad som håller på att gå förlorat, naturligtvis. För att inte falla i denna grop, sluta angripa person, spekulera inte i varandras personliga intressen utan håll diskussionen på ett sakplan. På Stefan Torssells FB-vägg diskuterades konflikten, min kommentar från tråden:

Den pågående striden om NyaTider och bokmässan ger lite perspektiv. De som önskar politisera i saken gör det efter samma etiketter som du(Stefan Torssell) nu själv använder som en viktig rågång. Nazismen ligger och lurar i bakvattnen det är tanken. Personligen vill jag heller inte gå ed på att de inte kan få rätt. OCH!!
Jag är inte säker på den saken då det gäller andra personer eller rörelser, heller. Deras vänstertvilling i klass-vänstern har ju också ett politiskt CV som de flesta markerar politisk avgränsning mot. Med dem redovisas dock sällan beröringsskräck. Medierna ger dem rikligt med utrymme och det gullas hejvilt inom Public Service. De som har störst anledning att försvara NyaTider är just denna vänster. Jan Myrdal har ju fattat det, men hur är det med resten.
Det bästa sättet att hålla politiska rågångar tydliga är att hålla demokratin levande. De som man framförallt då skall diskutera med är väl de åsikter som är extrema och därmed lägger grunden för polarisering och fientlighet. Rågången mot alla rörelser går vid synen på våld, och framför allt våld i praktiken, vilket är en fråga för rättssystemet.

Skall sak få gälla kan vi väl aldrig vara säker på vem det är vi talar med, ingen beröringsskräck lär var till hjälp.

Att politiska organisationer värnar sin egen tro ligger i sakens natur, men varför skall vi låta de indelningar som de gör styra hela diskussionsklimatet i Sverige. Det är ju detta som vänstern lyckats med och som nu leder till att skiljelinjer i sak utvecklas till personlig fientlighet. Vi måste värna om öppenhet och ett fritt diskussionsklimat. Glädjande nog ser vi framsteg på detta område inte bara det bakslag som vi här nu diskuterar. Då det gäller bibliotekens censur av böcker har de tvingats att backa då det gäller boken Massutmaningen. Riktlinjer håller på att utvecklas för biblioteken som förhoppningsvis sätter stopp för censurivrarna. Av detta kan man lära att det är när diskussionen i sak utvecklas, i detta fall genom boken Massutmaningen, så gör också demokratin satta i regler och praktik framsteg.

För att få bort diskussionen från person och för att inte låta oss styras av partikansliernas spinndoktorer och ideologiska strateger måste vi försöka utveckla diskussionen i sak. Det bäst är om frågor kan resas ur den pågående diskussionen om förintelse och nationalsocialism som leder framåt. För att bidra till detta kommer nu här två frågor att tas upp. För att skapa balans avgränsar de åt både globalism och nationalism. För politik handlar just om att hitta nya balanspunkter som för diskussionen och medvetenheten framåt.

Det två frågorna gäller frågan om förintelsen som den förs av globalister för det första och för det andra frågan om Hitler och nationalism som den förs av framförallt nationalsocialister.

Förintelsen är ytterligare jämte “alla människors lika värde” en felöversättning. Förbränningen är en rakare översättning än förintelsen, liksom värdighet istället för värde. Att ändra på invanda begrepp är svårt och något vi för överlåta till våra efterkommande att möjligen rätta till.

Att rangordna förintelser är dessutom problematisk och en djupt tragisk sysselsättning, att föra bok över en slags dödens matematik. Det enda rimliga är att sluta rangordna och inse att folkmord är lika oacceptabelt vem som än drabbas.

Är inte den största förlusten för mänskligheten de folkmord som slutat i en total förintelse av ett helt folk. Vi står helt utlämnade utan nåd, ingen som kan ta emot vår sorg, ånger och klagan.

Att peka ut en, som värre än andra, gör att vi skapar ett offer som ställer övriga brott i skuggan. Är det inte också så att pågående folkmord förminskas och relativiseras. Förintelsen lägger allt i skugga.

Det talas om antirasism utgående från “allas lika värde”. Vad får det för konsekvenser att ställa ett folk över andra. Skapar vi inte i välmening ett nytt herrefolk. Ett folk värt mer än andra, just deras lidande gör dem mer värda.

Vi får samma olyckliga problematik då det gäller förövarna. Vi har en förövare som är värre än alla andra, en syndabock som ställer andra i skuggan. Vilket får till konsekvens att pågående förintelser relativiseras.

Hur fel detta har blivit bekräftas av att en del länder sätter folk i fängelse om de ifrågasätter denna dogm. Historierevisionister kallas de och placeras i fängelse, Horst Mahler är ett aktuellt exempel på denna vansinnets juridik.

Förintelsen gäller alla folk som utsatts för det. Istället borde vi prata om förintelserna, som innefattar alla förintelser som är kända.

När någon talar eller skriver om  “förintelsen” så måste följdfrågan bli: vilken förintelse? Är det förintelsen av mänskligheten?  Det är väl rimligen vad som måste avses om vi nu ser oss som en mänsklighet i första hand.

Innebär då en förändring av det politiska landskapet på denna punkt en förbättring? Ja definitivt!! Ett av de viktigaste politiska kontroll och disciplineringsverktygen förlorar en stor del av sin magi. “Förintelsen” ? Vilken förintelse, och därmed flyttas fokus från ett folk till alla folk oavsett de är offer eller förövare. Eftersom “förintelsen” är ett polariseringsverktyg har det använts av ytterligheter för att tillspetsa istället för att problematisera och söka sanningen. Förhoppningsvis skulle en omsvängning till “förintelserna” leda till att kriminaliseringen av de som sätter ett frågetecken till de officiella beskrivningarna upphör.

Det största motståndet kommer med största sannolikhet att komma från den “antirasistiska” vänstern. Men även nationalsocialister kan komma att reagera eftersom den nuvarande ordningen gett dem en särställning, som modiga sannings-ägare.

Hitler var inte nationalist!! 

Han var motståndare till Nationernas Förbund, som var de Centraleuropeiska staternas skydd. Vilka också blev de första offren för Hitlers aggressiva utrikespolitik.

Det måste rimligtvis finnas en definition på nationalism som är positivt, som erkänner samma rätt för andra som den man ger sig själv.

Att kalla Hitler nationalist är att spela globalisterna i händerna, det är deras vrångbild som man tillstår och låter bli norm.

Att Hitler skulle vara nationalist är en mycket spridd uppfattning. Intresset att sprida missförståndet finns från olika håll. Dels anhängare och beundrare av personen Hitler, dels de som delar hans ideologi, och önskar försköna den. Eftersom dessa grupper är relativt små har de inte kraften att få genomslag för sin syn som gällande norm och majoritetsuppfattning.

Nationalism och nationalister är de neutrala avledningarna av nation. Det är de läror och personer som verkar för nationens värde och överlevnad. Nationalist är motsatsen till imperialist. Hitler var en chauvinist, en nationalist i ord men en imperialist i handling. Hitler spelade på nationella känslor för att skapa ett Stortyskland på andra folks bekostnad.

Det finns ett facit på denna fråga: bilden av den katastrof Tyskland var 1945. Det var resultatet av Hitlers stormaktsdrömmar och imperialistiska politik inte av en nationell omtanke och politik för det tyska folket.

Varför får det inte finnas begrepp nationalism, nationalister, som täcker upp för dess rena oförfalskade form, fritt från självförhävelse, chauvinism med dess fortsättning i aggressiv utrikespolitik och imperialism. Om det inte finns ett begrepp för det hur skall det då vara möjligt att uppnå i verkligheten.

En svensk nationalism kommer aldrig att bli segrande med Hitler som förebild. Inte ens när Hitler var som framgångsrikast lockades Sveriges folk till valurnorna till hans stöd. I Valet 1936 fick de nationalsocialistiska grupperna som ställde upp sammanlagt några tiotusentals röster. Mer blev det inte och kommer aldrig att bli.

Däremot borde nationalister i Sverige ta strid för att Hitler inte var nationalist och på så vis avgränsa mot såväl marxister som nationalsocialister, båda är nämligen rörande överens om att Hitler var nationalist. Marxisterna vill därigenom svartmåla nationalism medan nationalsocialisterna vill försvara Hitler och hans politik.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

Hitler var vänster!!