Nya tider har ett debattinlägg om “Pengar som inte finns”. Det är en talande rubrik för det är precis vad författaren Arnstberg menar. Han är inte ensam om uppfattningen att de digitala kontomedlen som bankerna skapar varje gång någon tar ett lån, bankkortspengarna, inte är pengar. Arnstberg kallar dem “tryckpressfinansierad valuta”, andra namn med samma budskap är Kontokludd och Digitalt Konfetti. Artikeln drivs av en befogad oro över de privata bankernas kontanthantering, deras kontroll över penningskapandet, och den enorma skuldsättning det leder till. Oron över skuldsättningen delas av många, inte minst på grund av hur den driver upp priserna på våra bostäder. Ja skulderna och bostadspriserna förutsätter båda varandra och bildar ett pyramidspel som kommer att falla samman om inte skulderna avskrivs, genom politiska beslut eller genom tillväxt och inflation. För en långsiktigt stabil lösning måste penningsystemet ändras. Det är alltså ett angeläget ämne som författaren tar upp.
Penningsystemet behöver diskuteras intensivt och ingående så att Sveriges folk förstår att försvara sig mot att den finansiella krisen tillåts utveckla sig till en statsfinansiell kris och ekonomisk depression.
Artikeln börjar med att beskriva vår riksbanks och penningsystems historia, och konstaterar att: Kontrollen över pengarna ligger numera hos bankerna. Det är till dem som stater vänder sig när de behöver pengar.
Hur det gick till då de privata bankerna tog över penningskapandet behöver läggas till artikelns historieskrivning. Avgörande är 1904 då riksbank fick monopol på att skapa landets sedlar och mynt. Dessförinnan tryckte varje bank sina egna sedlar.
Anledningen till beslutet var att bankerna helt enkelt inte klarade av att hantera den ekonomiska makt penningskapandet ger. Systemet ledde till att bankerna tryckte mer sedlar än vad kunde säkras i sunda företags behov av krediter. Resultatet blev ständiga bankkrascher och bankrusningar.
Från 1904 så skapade riksbanken alla sedlar och mynt, bankerna fick köpa dem till värdet som stod tryckt på sedeln. Riksbanken gjorde alltså en vinst som gick in i statskassan. Systemet gav de privata bankerna även nu möjligheten att skapa pengar. Det gjordes genom bokföringssystemet på samma sätt som idag. Skillnaden var att då sköttes allt genom böcker med dubbel bokföring, idag har böckerna ersatts av ett datoriserat bokföringssystem. Men den stora skillnaden har att göra med en teknisk innovation som konkurrerat ut sedlarna och mynten, bankkorten som gör det möjligt att gå direkt in i bankernas bokföringssystem för att göra överföringen av pengarna. Vi har nu två typer av pengar. Dels sedlarna och mynten som riksbanken skapar(2% av Penningmengden), och vi har de digitala kontomedlen(98%) som de privata bankerna skapar varje gång någon tar ett lån. Så länge bara sedlarna fanns tvingades bankerna till större försiktighet, en inte oansenlig del av de pengar som skapades i deras böcker var de tvungen att köpa hos riksbanken eller få tillgång till genom andra kunders sparande.
Genom Novemberrevolutionen 1985 togs statens möjligheter att sätta gränser för bankernas kreditgivning bort. 1990 hade bankernas penningregn över Sverige skapat en fastighetsbubbla som utlöste en kris, den största sedan 1932. Liknande kriser skapades runt om i världen men de spred sig aldrig till att bli en internationell kris. Genom att bankdelningen(Glass-Steagall-lagen) togs bort i de flesta länder kring millennieskiftet försvann den reglering som infördes 1932 just för att förhindra en världsomspännande kris. 2008 hade finanskapitalet lyckats att utlösa en världskris.
Hur är det då med de pengar som bankerna skapar, är de mindre pengar än sedlarna och mynten av den anledning att de leder till ett instabilt ekonomiskt system? Definitionen på pengar är: “ett allmänt accepterat betalningsmedel”. Bankkortspengarna uppfyller definitionen och är fullt utbytbara mot sedlarna och mynten. Att bankkortspengarna idag är 97% av våra pengar och sedlarna och mynten 3% tyder på allmän acceptans, trots osäkerheterna kring det storskaliga systemet och den makt det ger bankerna att kontrollera våra liv. Det finns många goda argument för Sveriges befolkning att återgå till att använda sedlar och mynt, men dit verkar det långt.
Att påstå att bankkortspengarna inte är pengar kan spela bankerna i händerna då krisen utlöses. Det kan försvaga motståndet mot bankerna då krisen väl är här. Då kommer bankerna att låta vanliga sparare att stå för bankernas av “ruttna” lån skapade förluster. “Det var ju ände inte riktiga pengar” blir argumentet för att finna sig i bankernas manipulationer.
Det är dock möjligen en rent ideologisk syn som leder Arnstberg till åsikten att det är “Pengar som inte finns“. Det handlar om synen på att de “naturliga pengarna” är guld, silver, att valuta måste ha ett egenvärde. Ända sedan sedlarna uppfanns, från början som ett kvitto på verkligt guld i bankens kassavalv, har dess succé varit given. De är oöverträffat bekväma. Förställningen om att det måste finnas lika mycket guld som värdet på pengarna, kallas guldmyntfot, och har övergetts av den ekonomiska vetenskapen. Genombrottet var en konsekvens världskrisen 1932 då guldmyntfot gällde. Svenska akademiker som Wicksell och Hammarskjöld har varit ledande.
En stat kan skapa en valuta för dess egen ekonomi utan att göra den beroende av de rika, och deras begränsade tillgången på guld. Genom Aristoteles känner vi teorin från Antikens Grekland, där mynten tillverkades i härdat järn för att motstå korrosion. Det var regenten som säkrade dess värde och därmed dess acceptans genom att godkänna den för betalning av skatt. Dessa pengar var en viktig del i skapande av den grekiska demokratin, de rikas makt kunde brytas.
Då det gäller världshandeln är förhållandet annorlunda, länder kan inte lita på varandra och deras respektive valutor används för att föra “ekonomisk krigföring”. Bretton-Woods systemet byggde på US-dollarn som världsvaluta vars värde USA lovade att säkra med guld. 1971 föll systemet samman och ersattes av ett system som vilar på USA:s militär styrka och kontroll av oljeekonomin, petrodollarn. USA utnyttjar systemet till att trycka sedlar för att låta andra betala deras militär rustningar. Den oro vi idag ser i krigen i Mellanöstern hänger samman med att USA försvagas ekonomiskt och politiskt och försöker kompensera med militära resurser.
Arnsberg skriver för att göra sitt argument:
De flesta bland oss ser nog en bank som ett ställe där folk sätter in sina besparingar, varefter banken lånar ut från dessa och gör sin vinst på skillnaden mellan in och utlåningsränta. Den bilden är vilseledande. Banker är inte längre mellanhänder utan de skapar pengarna i samma ögonblick som ett lån beviljas. Detta leder till att medborgarna får mer pengar att handla för, men dessa skapas utan några som helst garantier för sitt värde. Det liknar det som av ekonomer kallas helikopterpengar., som betyder att ett lands ekonomi, åtminstone i teorin, kan förbättras om man släpper ut pengar från en Helikopter.
Det stämmer inte att bankkortspengarna “skapas utan några garantier för sitt värde”. Det är låntagaren som genom sin betalningsförmåga, sitt arbete garantera lånets värde. Pengarna kan sägas vara fotade i arbete. Det mesta av de pengar som bankerna skapar är genom privata lån där fastigheten dessutom är en säkerhet. Den svensk lagstiftningen ger bankerna en så stark ställning i förhållande till låntagaren, att uttrycket skuldslav här äger stor relevans. Sedlarna och mynten skapar staten utan skuldsättningen som följd. Skapas pengarna för att stimulera konsumtion kommer de att leda till inflation. Skapas de för investeringar som leder till arbete och produktion kommer värden att skapas som motsvarar de skapade pengarna. Då sker ingen inflation. Pengar skapade av staten bör ses som ett kollektivt löfte om att producera ett värde som motsvarar de nyskapade pengarna, det leder till en stabil ekonomi utan inflation, vilket är det bästa. Både de pengar som skapas av bankerna och sedlarna och mynten har arbete som sin säkerhet och förutsättning, de är båda riktiga pengar.
Med förutsättningen att alla pengar som skapas är fejk, och kan tryckas utan begränsning och säkerheter är naturligtvis helikopterpengar oroande. Men så är inte fallet och för att slippa skuldavskrivningar så har banklagstiftningen ändrats så att inte endast staten skall hjälpa upp bankernas balansräkningar utan även bankunderna, (Bail-in) Bankerna kommer att göra allt för att skuldslavarna skall betala in varenda krona. Att se pengarna som att de inte finns är ju detsamma som att inte se skulderna eftersom de senare är en förutsättning för pengarna. Men bankerna tar sina fodringar på blodigt allvar oavsett under vilka förhållande de skapats. Grekland har ganska färska erfarenheter. Tiotusentals företag som drevs i konkurs under bankkrisen på 90-talet vet också vad det handlar om. Så problemet med att påstå att pengarna är fejk, är att det går inte bankerna på, men väl det svenska folket vars motstånd mot bankerna då kommer att undergrävas.
Om hyperinflation skriver Arnstberg:
När pengar pumpas in i ett lands ekonomiska system växer risken för hyperinflation. Meningen är att denna skall bromsas genom tillväxt. När inte tillväxten inträffar finns risk för bubblor och krascher. Det var det som hände i Sverige under början av 1990-talet.
Vid hyperinflation överstiger inflationen 50% per månad, ett sparkapital halveras på en månad och är utraderat på ett år. Penningmängden behöver mångdubblas i motsvarande takt. Hyperinflation inträder inte för att folk har fått mer pengar, utan kräver en bristsituation. Tomma hyllor och barnamagar trycker upp priserna med raketfart. När väl de nya priserna slagit igenom krävs att nya sedlar trycks för att inte förvärra situationen med penningbristen som uppstått. Så länge som realekonomin fungerar leder penningtryckande till vanlig inflation vilket kan var nog så skadligt om det tillåts fortgå under längre tid. Länken ger mer information för intresserade och tvivlare.
Sverige står idag inför en liknande situation som inför 90-talskrisen. För att vi denna gång skall kunna motstå bankernas försök att lasta över förlusterna på bankkunder och staten behövs breda klargörande diskussioner. Alla de problem som vi redan brottas med i Sverige kommer att bli så mycket allvarligare om bankerna ännu en gång lyckas.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
Problemets lösning är att spararna ges makten över kreditgivningen efter samma mönster som aktiesparandet. – Då är vi tillbaka i ordningen där bankerna gav ut varsin valuta men med skillnaden att sedlarna blir ägarandelar i kreditgivningsföretagen som blir skyldiga att ge ägarna sådan utförlig information om sin verksamhet som krävs för att bedöma sedlarnas (aktiernas) värde i relation till deras kurs.
Det behövs inga valutor i det kontantlösa samhället – det räcker med överenskommet mått på värde.
Jag undrar om du Bo Svensson tagit del och vävt in erfarenheterna från finanskrisen 1932 i ditt förslag. Den orsakades av lånefinansierad börsspekulation. Att bankerna missbrukar kreditverktyget genom rätten att trycka sedlar avskaffades ju 1904 på grund av den oreda det ställde till med. Bankkonkurser med ruinerade bankkunder som följd. Att ägarintresse i banken skulle vara garanti för missbruk förefaller mig helt ogrundat, snarare tvärt om. Förhoppningar om kursstegringar kan bli en drivkraft till att pyramidspel etableras.
Jag menar mig ha full koll på hur ett friskt finans- och betal-system bör vara beskaffat men kan inte genomskåda var buggen i vårt rådande system finns. – Det är väl meningen att det skall vara svårbegripligt för att svindeln skall kunna fortgå.
Men buggen i systemet består INTE i att bankerna omvandlar lånarens löften och säkerheter till köpkraft.
Det är helt i sin ordning.
Hade krediterna bestått i ägarandelar i banken motsvarande det ökande värde banken tillfördes genom krediten (alltså låntagarens löften och säkerheter), hade systemet varit konsekvent och hållbart och statliga garantier för folks sparande skall inte tillåtas. – Det är svindel.
Aktiespararens garantier för sitt sparande består i att försöka hålla koll på ägarandelarnas värde i relation till deras kurs och så får väl de också göra som sparar i bankaktier = som i stort består i ägarandelar i folks bostäder.
I den kontantlösa ekonomi vi är på väg mot, behövs inga valutor utan bara ett stabilt mått på värde. – En väl fungerande ordning skulle bestå i att man har sitt sparande i aktier. – Alltså att man själv tar ansvar för vilken verksamhet och vilka projekt ens sparande skall användas till. – Och att depån där man har sina aktier registrerade också fungerar som betalkorttjänst som håller balans mellan debit och kredit med räntan.