Hur ser den marxistiska analysen av dagens skuldtyngda ekonomi ut. Förstår de vad som händer och hur systemet som orsakar det fungerar? På två av de mest inflytelserika marxist-leninistiska bloggarna i Norden, Jinge och Steigen har publiserats en och samma analys av Michael Roberts. Översatt till respektive lands språk. Jinge ger följande omdöme av artikeln:
Denna intressanta artikel av den marxistiska ekonomen Michael Roberts om världsekonomin väcker frågan om det finns någon annan utväg en socialism?
Hur ser analysen ut som pekar på socialismens nödvändighet? Att marxister är för socialism är ju inget drakarna offrar löpet för. Med socialism i marxistisk mening menas en total omvandling av samhället, från fri företagsamhet och privat ägande av produktionsmedlen, till en centraliserad ekonomi med planhushållning och kollektivt ägande. Hittills har den politiska formen varit en öppen “klassdiktatur” signerat “proletariatet”. Metoden för dess genomförande har varit kriget, inbördeskriget, revolutionen. Vad krävs av en analys som rättfärdigar inbördeskrig och revolution?
Analys måste rimligen visa att problemen hänger samman med det man vill avskaffa, privat äganderätt och fri konkurrens. Att det är “kapitalismen” som är problemet är vi många som är på det klara med. För att fler skall övertygas om just det, måste analysen bli skarpare, de direkta orsakerna till skuldkrisen beskrivs. Att konstatera att “kapitalismen” är ett problem är bara en börja. Att använda “kapitalismen” som förevändning för gamla politiska visioner borde ha överlevt sig själv post 1989. En renässans för den marxistiska varianten av socialism genom en ny massrörelse är inte möjligt utan att denna vision kan bevisas lösa JUST de problem kapitalismen skapar idag och halmgubbar hur vackert de än må vara skrudade.
Hur låser då Roberts problemen i den av Steigen och Jinge rosade analysen, från Jinges översättning:
Efter den globala finanskraschen och den stora recession finns en enorm låneskuld som tynger den kapitalistiska ekonomin i världen.Skuld, efterfrågan och depression Denna skuld är tillsammans med låg profit på kapitalet en väsentlig faktor i de stora ekonomierna, och orsakar vad jag kallar Den Långa Depressionen sedan 2009. Den globala tillväxten har varit lägre än före krisen och världshandeln ökar inte längre. Avstannande världshandel
Den enorma skulduppbyggnaden fördelas på offentlig verksamhet, företag och privatpersoner. I Sverige är det den privata skulden som är dominerande. 1990-talskrisen lärde Sverige att hålla god ordning på statens finanser: “den som är satt i skuld är inte fri“. Skulder är konkreta liksom de som slavar under avtalen, “den kapitalistiska ekonomin” är inte en avtalslutande part, som Roberts av sina formuleringarna ovan tycks tro.
Sett från ett svenskt perspektiv är resten av citerade rader grovt missvisande. Ett betydligt viktigare skede, än 2009, för att beskriva ett skifte i ekonomin är 90-tals krisen, som parkerade Sverige i en arbetslöshet på 6-8%, inledde en åtstramningspolitik som vi ännu inte sett slutet på. En bärande idé i nyliberalismen var att få vänstern att acceptera den höga arbetslösheten, akademiska sofisterier som “jämviktsarbetslöshet” utvecklades. Paketerat i framstegens sötma genom floskler som nätverksamhället och globaliseringens mångkulturella friheter lät vänster och miljörörelse sig nöja. Genom att ta utgångspunkten i 90-talskrisen blir den nyliberala avregleringen av finansmarknaderna dessutom synliga, den pågående krisen får politisk gestalt.
Att som ovan tala om låg “profit” i generella termer är missvisande på gränsen till mörkläggning, speciellt eftersom bankerna har en så framträdande roll i den nuvarande skuldkrisen. Det är också bankerna som sticker ut då det gäller deras vinster. De svenska bankerna har gjort exempellösa ökningar av sin räntabilitet efter finanskrisen. Enligt finansinspektionen har räntemarginalen ökat från 0,2%(2009) till 1,6%(2016), vilket leder till exceptionella ökning i jämförelse med företagen i den reala ekonomin. Avkastning på eget kapital steg för Swedbank från 7% 2010 till 19% 2015. Nordea Hypotek, goda för 26% under samma år. Handelsbankens Stadshypotek stoltserar med 24%, vilket ligger tio procentenheter över bankens totala resultat, snacka om lyft, rena LSDn. Totalt har räntenettot för de fyra storbankerna ökat från 15 miljarder 2010 till 35 miljarder 2016.
Det är inte låga vinster som är problemet, det är bankernas höga vinster, eftersom de dränerar realekonomin. Det ger samtidigt information om var problemen i ekonomin ligger, det är inte kapitalismen i någon slags allmän ospecificerad mening, vad nu det är. Genom att analysera de parasitära näringsflödena i bankerna ökar förståelsen ytterligare. Det är inte utlåning till småföretag som är bankernas vinstmaskiner, trots att det är här som möjligheterna till vinster och tillväxt finns. Företagen har genom produktion med vetenskap och teknik som hävstänger möjlighet till stora profiter. Att avgöra vilka som är “framtidsföretag” är bankernas uppgift, men som du nu väljer att försumma till förmån för de lågt hängande, riskfria frukterna på den privata bostadsmarknaden. Värdena skapas här inte genom produktion utan genom att blåsa upp fastighetsvärden, ett pyramidspel skapat av bankerna för deras vinning.
Från finanskrisen 2008 har gapet mellan lån till företag och bolån ökat dramatiskt. Se fig: Källa Finansinspektionen
Den stora omsvängningen i ekonomisk politik skedde genom den nyliberala revolutionen, som genom Carl Bildt sades vara: “den enda vägens politik“, som sågs som kapitalismens slutgiltiga seger, som “historien slut”.
Finansindustrin fick sin avreglering och efter bara två årtionden står den nu inför alltmer iögonfallande problem just på grund av avregleringar. Inte historiens slut men sin egen snöpliga reglering. Det är finanskapitalismens och bankernas bankrutt, vars följder vi främst erfar som en under årtionden ackumulerad privat skuldsättningen.
Micheal Roberts:
Regeringarnas villighet att genomföra sådana satsningar(offentliga investeringar egen anmärkning) motverkas av behovet av att behålla kontrollen över stigande statsskuld. Den offentliga skulden är nu cirka 85% av världens BNP, enligt uppgifter från IMF, utan tecken på någon nedgång. Endast mycket låga räntor gör det möjligt att betjäna denna skuld utan en strängare finansiell ”åtstramning” (statliga nedskärningar och skattehöjningar). En stor ökning av de offentliga investeringarna kommer att driva skulden upp ytterligare, åtminstone till att börja med.
Att det är de ackumulerade skulderna som är problemet är allmänt erkänt. Likaså att regeringarna hittills valt att inte adressera problemet. Men längre än att tydliggöra problemen kommer heller inte Robert. Frågan om varför hela världen förlamas av privata och offentliga skulder ges inget svar. Skuld har aldrig tidigare av marxister ansetts vara en organisk del med det “kapitalistiska system” så som de själva definierat det. Om det enligt nya insikter har ändrats finns många öron för den nyheten.
Ett vanligt svar på orsaken till skuld brukar från banker och ekonomer vara att man levt över sina tillgångar. Det är en förklaring som finns anledning att ta på allvar. Den pekar på ett slöseri och misshushållning som upprör många men som förklaring till skuldackumulationen har mindre värde. Det är snarare en konsekvens än en orsak. När jag ser på det sätt som folk dras med i konsumtionsraseriet, där pengar kastas på en massa skräp, eller åtminstone en massa saker som inte behövs. Det är bara att skumma genom annonssidorna i ett magasin för villaägare för att att förstå vad villaboende handlar om idag. Resandet ökar år från år, hur mycket hade varit bättre att gå till amorteringar av huslånet. Listan kan göras lång. Därför kommer många av dem som slås ur brädet vid en kris att känna sig personligt träffade och därför också köpa argumentet även då det gäller att beskriva systemet.
Marxisternas överproduktionsmodell kan möjligen ses som en motsvarighet på systemnivå. Skillnaden är att här läggs skulden över på kapitalisterna som betalt för lite till arbetarna. Tankefigurerna lever i en symbios och leder till en slags resonans i självbekräftelser. På ett ytplan är det ju även så krisen kommer att upplevas: fulla hyllor men svikande köpkraft som stänger ner ytterligare verksamhet i en nedåtgående spiral. Det finns även siffror på systemnivå som bekräftar analysen av en överproduktionskris som, ökande gap mellan inkomst av arbete och kapital. Samband är dock en sak, att visa på ett faktiskt orsakssamband en annan. Inte sällan sker en låsning i en evig loop: hönan eller ägget. Vilken faktor är den pådrivande?
Det avgörande misstaget i marxisterna analys av det ekonomiska systemet är att de ser det som ett enhetligt system där kapital och arbete förenas i en sluten produktionsprocess. Mervärdesteorin är det viktigaste teoretiska bidraget till stöd för analysen Men, genom pengar och de finansiella strukturerna lever kapitalet ett fristående liv där kapitalet växer genom ränta, avkastning, spekulation och förfalskning på sina egna fristående marknader. Kapitalackumulationen sker här på de finansiella marknaderna där kriserna uppstår genom uppblåsta värden i fastigheter och aktier. Det är bara om samhället erkänner dessa skulder som de hotar att skapa en ekonomisk depression dvs flyttas över på och bäras av realekonomin. Varken moraliskt eller politiskt finns någon anledning att bära bördorna av finanselitens spekulationer. De skulder som finanseliten skapat får de ta hand om själva, det vill säga, att avskriva dem. SKULDAVSKRIVNING. Mängder av spekulanter kommer att ruineras, gått så, så länge vi kan hålla realekonomin så oskadd som möjligt.
Rogers analys bör rimligen även den landa i en politik för att hantera problemen. Rogers avslutar sitt bidrag med följande.
Baksmällan för den globala skulden kvarstår och botemedlet billiga och rikliga kredit har inte botat. Alternativet med finansiering via skatter kommer inte heller att vara tillräckliga. Insatser efter de traditionella ekonomiska teorierna monetarism och keynesianismen kommer inte att bota baksmällan, eftersom det kapitalistiska världsekonomin är fortfarande full av för mycket skuld och svalt lönsamhet.
Och nu faller företagens vinster globalt medan skulden fortsätter att öka – med risken för en ny global lågkonjunktur på en annalkande horisonten.
Förutsägelser om kapitalismens snara död är ett av marxismens ständigt återkommande tema. Marx själv skapade genren. Efter den uteblivna följderna av krisen 1858 avtog hans eget intresse för denna revolutionära propaganda. I efterhand går knappast att se den som något annat. Berättelser som ständigt upprepas men aldrig visar sig stämma, är väl just det, propaganda i dess sämsta bemärkelse.
Problemet med de enorma skulderna är inget märkvärdigt teoretiskt problem som saknar historiska referenser. Skulder skriver man helt enkelt av. Fodringsägarna får gå tomhänta eller snällt finna sig i att få en bråkdel av fodringarna. Det är just det som kallas risk, och som de i andra ändan motiverar sina höga vinster för. Stater har inställt sina betalningar, det är helt normalt och händer regelbundet. Att bankerna inte är intresserade av att skuldsaneringar diskuteras kan man förstå, men vad beror det på att socialister har så lätt för att glömma. Genom pensionssystemen tror sig finansindustrin har skapat system som knyter de breda folklagren till fodringsägarna. Här finns naturligtvis en pedagogisk uppgift för alla som inser att skulder måste skrivas av.
För det stora flertalet finns bara en central uppgift: att rädda realekonomin från att krossas under skulderna, eftersom produktionssystemen producerar allt vi lever av. Pensionsfonderna är endast ett regleringssystem som bestämmer vilka som skall ha och hur mycket. Att avskriva skulder gör oss dock inte av med det system som skapade skulderna.
Banksystemet måste därför regleras på ett sätt så att inte skulderna åter börja växa. Bankernas digitala kontomedel skapas idag då någon skriver på en lånehandling. För att vi skall ha tillräckligt med pengar måste det finnas personer som skuldsätter sig. Så länge som penningskapandet fungerar på detta sätt betyder inte sparande att pengar frigörs till investeringar, de dödas “amorte”, och försvinner ur systemet och måste ersättas av nya pengar, dvs nya “lån” måste beviljas.
Staten måste skapa sig en egen digital betalningsstruktur där riksbanken skapar de digitala betalningsmedlen på samma sätt som de idag skapar sedlarna och mynten. Det är tyvärr få marxister som ställer upp på denna analys och ännu färre som driver frågan om en monetär reform. Kajsa “Ekis” Ekman ställer upp på analysen men biter sig fast vi den marxistiska analysen av kapitalismen där endast deras variant av Socialism är en lösning. Micheal Hudson en amerikansk professor från en trotskistisk politisk milj har bildat ekonomisk skola genom MMT. Från en intervju med Micheal Hudson:
Michael Hudson: “Heterodox” is a recent term coined mainly by the University of Missouri at Kansas City where I’m a professor along with Randall Wray and Stephanie Kelton and other members of the Modern Monetary Theory (MMT) school of thought. The term simply means not mainstream. We’re basically classical economists. We do what classical economics used to do, which is to distinguish between earned and unearned income. and between productive versus unproductive labor. And we see that banks create credit – which governments could create just as easily, along more socially and economically productive lines. We see budget deficits as providing the economy with money to fuel growth. That’s why Stephanie calls us “Deficit Owls” instead of the Republican and Clintonite Deficit Hawks who prefer commercial banks to provide the credit that the economy needs.
Marxister har ett val att göra. De är inte piskade att hålla fast vid politiska lösningar som redan testats. Är det inte dags att göra upp med traditionen som ser kapitalismen som en revolutionär drivkraft. Har inte kapitalet haft sina århundraden. Är det inte dags att övergå till en villkorslös och dynamisk kamp mot den globala finanskapitalismen. Även om det skulle innebära att “Högern” inte är den politiska huvudfienden.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
Fullständigt verklighets främmande analys som visar att även denna/dessa författare inte förstått ett dyft.
Vilket ansikte makten har är fullständigt ointressant, allt handlar om:
Människans inneboende makthunger och girighet.
Dessa är våra “fiender”. INTE systemet!
Detta har “vi” fortfarande inte lyckas förstå ……2017!??? Så kampen om makten kommer att fortgå i enlighet med historieboken. Sida upp och sida ned.
Den materiella grunden för våra samhällen är som du påpekar naturligtvis människan, hon är dess byggsten, och utan att utgå från människan kommer vi inte att fatta någonting.
Att marxister som påstår sig vara materialister inte förstått detta ens idag är anmärkningsvärt. Faktum är att dagens marxister är långt värre på denna punkt än Marx själv.