Klyvnadens tid

Peter Springare har gett vänstern en möjlighet att bidra till stärkande av rättssäkerhet och lag och ordning. Vad som fodras är att de tonar ner sina revolutionära lidelser. Det finns ju inget folkligt stöd för deras socialism. Eller är det så att deras känslor för revolution är så styrande att detta är omöjligt. Eftersom vänstern inte har någon organisation som kan skörda frukterna av en revolution eller av att samhället faller sönder borde deras förstånd lägg sordin på de revolutionära känslorna. Eller är det så att i vänstern samlats mänskliga egenskaper som människoflocken, som 25-100 personer behövt, men som nu då vi är organiserade i mycket större enheter, spelar oss ur händer. Eller finns i vänstern en grundläggande förstörelselust som de hjälpligt försöker dölja. Elmer Diktonius har i “Jaguaren” gett den revolutionära lidelsen ett konstnärligt uttryck:

Vi vill döda de känslolösas skri
de hjärtlösas medlidande
de otrognas religiositet
de starkas maktlöshet
de godas onda svaghet,
vi vill föda med att döda
vi vill bereda plats
vi vill en gång se
solfläckar dansa.

Politik handlar om känslor. Och vänstern med sin överbyggnad i kulturelit har en yrkeskår understödda av statliga näringsflöden till sin tjänst. Med konstnärlig finess blir det politiska våldet inte bara möjligt utan eftersträvansvärt.

Ett möte mellan vänstern och Peter Springare har plockats fram för att tjäna som bevis för Peter Springares bruna själ. Det är den av Ordfront med Demokratipriset belönande Journalisten Dick Sundevall som håller i pennan

Under de senaste tio åren eller mer har det vid snart sagt varje demonstration eller möte som arrangerats av öppna rasister eller smygrasister, funnits motdemonstranter som i flygblad eller på plakat framfört parollen: Inga fascister på våra gator.
Inget konstigt med det. De som delat ut flygbladen eller hållit upp plakaten har haft all rätt att framföra det budskapet. Att vara mot fascism är att vara för demokrati. Och därmed yttrandefrihet för olika åsikter. (Fascism innebär ett förakt för demokrati och hyllande av en stark ledare. Alltså snarlik nazism men med den skillnaden att nazism inkluderar antisemitism/judehat).
Därmed har inte polisen någonstans i Sverige, under alla dessa år, stoppat någon från att föra fram den parollen. Det vill säga, fram till 2014 när Sverigedemokraterna skulle hålla möte i Örebro. För då bestämde sig polisbefälet Peter Springare för att i Örebro skulle det minsann inte föras fram några paroller mot fascism – när Sverigedemokraterna skulle hålla möte.
Peter Springare bedömde det som ”hets mot folkgrupp” och beordrade att en banderoll med parollen Inga fascister på våra gator, skulle slitas ner från den vägg där den satt. Några poliskonstaplar lydde ordern och gjorde så. När den framträdande kommunalpolitiker som satt upp banderollen ifrågasatte det hela – blev han gripen av polis.
Dock insåg någon i polishuset i Örebro att det här var så fel som det kunde vara. Man kom fram till att det även i Örebro, som på alla andra platser i landet, är tillåtet att markera mot fascism – och därmed för demokrati. Och det inte minst när fascistiska och smygfascistiska organisationer har möten och demonstrationer.
Peter Springare har i lokala medier försvarat det här med att man som polis ibland måste ta snabba beslut och att det då kan bli fel. Så sant. Men i det här fallet var det ingen akut överhängande fara, varken för personer eller egendom. Och som sagt – inte på någon annan plats i Sverige har någon enda polis fattat ett sånt här beslut under alla de år som det här budskapet har förts fram.
Så var landar vi? Vi landar i en frågeställning. Är polisen Peter Springare en bra polis som stigit i graderna men som nu blivit frustrerad av att han kommit i kontakt med så många invandrare som blivit misstänkta för brott? Och vill förmedla det till allmänheten.
Eller är han en person som politiskt hör hemma några snäpp till höger om Sverigedemokraterna? Alltså ute i den bruna politiska avgrunden. Och nu har använt sig av sin ställning inom polisväsendet till att föra fram deras politik.

Med lukten av mellankrigstidens förintelse stickande i näsan och ständig uppmärksammade av medier blir anklagelsen rasist, smygrasist, nazist smärtsamt demoniserande. Genom sin självdefinierade “antirasism” har vänstern under årtionden haft ett politiskt förintelsevapen som de riktat mot sina politiska fiender. Rörelser som missbrukar ett sådant vapen löper också risk att göra stora misstag. När den samlade kvällspressen i hatiska artiklar lyfter fram enskilda individer utan kopplingar till politiska partier eller offentliga dagordningar har det lett till självmord. I medierna är det alltid journalisterna som utsätts för hat. Har det någonsin lett till självmord.

Döden behöver inte heller vara rent fysisk har den politiker som uppträdde mest hatiskt mot SD sagt följande om. Reinfeldt angående mediedrev:

Det är den enda form av dödsstraff vi har kvar i Sverige. Det dödar inte människor rent fysiskt, men det dödar något av själen och sargar dig som människa.

Reinfeldt visste mycket väl vad för slags politiskt vapen han slungade mot sina fiender. Levererade väl valt för att serveras till hungriga journalister. Kan vi tillåta att privatpersoner över huvud taget blir föremål för dessa drev. Enligt Expressens Thomas Mattson är det inget problem. Han stod nyligen inför ett förtalsmål i frågan. Hans slokande drake hade använt sig av olagliga metoder, åsiktsregistrering med hjälp av Expo och en samling vänsterextremister kända för att begå våldsbrott.

Det finns dock ett större problem i Dick Sundewalls sätt att resonera. Vem avgör vem som är rasist eller inte. Enligt DS så kan vilken pöbelhop som helst ta sig den rätten, åtminstone om den är vänster och skriker: “Inga fascister på våra gator.”. Vad skulle medierna säga om Nordiska Motståndsrörelsen förstörde Jonas Sjöström torgmöten med “Inga kommunister på våra gator”. Och då befinner vi oss i den hopplösa diskussionen om vem som dödade flest och vem som gjorde det för att de älskade mänskligheten och vem som gjorde det för att de hatade samma mänsklighet.

DS är självsäker eftersom han tycker att han har hela den politiska och kulturella eliten med sig. Och utan tvekan har de etablerat en praxis, vänstern har tagit sig rätten att förstöra andras möten med enda egentliga stöd i den egna politiska plattformen, och att det var klass-vänstern som segrade över ras-vänstern 1945. DS:

Att vara mot fascism är att vara för demokrati. Och därmed yttrandefrihet för olika åsikter. (Fascism innebär ett förakt för demokrati och hyllande av en stark ledare. Alltså snarlik nazism men med den skillnaden att nazism inkluderar antisemitism/judehat).

Vad blir följden av att tysta politiska motståndare som egentligen varken är fascister eller nazister. Är de inte att betrakta som personer som har “förakt för demokratin”.  Argumentet “stark ledare” kan förstås utifrån Hitler och Stalin. Men hur sorteras Jimmie och Jonas enligt samma politiska raster. För Dick Sundewall som bara behöver söka bekräftelse från sina kollegor är problemet enkelt, här finns inga Sverigedemokrater som vidgar kulissen för alternativa sanningar.

Hur skall en polis vars uppgift är att skydda allas vår rätt att yttra oss hantera situationen. Peter Springare valde att riva ner en banderoll med det hatiska innehållet “Inga fascister på våra gator“. Hatiskt därför att där fanns inga fascister utan Sverigedemokrater som fullgjorde sina demokratiska förpliktelser som politiskt parti i en representativ demokrati. Frågan är om inte Peter Springare inför 2018 års val kommer att värderas som en föregångare och vägröjare.

Stefan Löven har tvingats ta tillbaka påståenden om att  SD var nazister. Moderaterna signalerar politisk nyordning och närmande till SD. De flesta politiska partier övertog SD;s restriktiva migrationspolitik hösten 2015. Politiskt är marken förberedd för avhysning av en skränande vänstermobb som det politiska etablissemangets slagstyrka på gator och torg. Men kanske viktigare är vad sakkunskapen säger om SD. Är SD fascister eller nazister eller rasister?

Marcus Uvell informationsanalytiker gjorde redan 2010 en undersökning av rasism inom de politiska partierna, publicerad i “Folkhemspopulismen”, och kom fram till att SD:s medlemmar inte var mer rasistisk än något annat partis. Medierna som i vanliga fall visar stort intresse för akademiska arbeten fann ingen nåd inför bokens resultat, utan har förtigit det. Ingen populär läsning bland våra medier. Den namnkunnigaste experten på våldsbejakande extremism i Sverige är Anna-Lena Lodenius som skriver:

”Det finns många olika definitioner av vad den här typen av partier ska kallas, men det vanliga är inte att man kallar dem fascister. Det är det ganska få som gör, åtminstone om man tar del av den av den rikhaltiga forskningen på området”.

Forskning och framsteg har gjort en sammanställning av akademiker som på olika sätt studerat frågan. Låt oss syna deras kort.

Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet är kritisk till att kalla SD ett fascistiskt parti:

Anders Widfeldt, som är statsvetare vid University of Aberdeen och forskar om högerextrema rörelser i Europa: – Enligt min uppfattning finns det inte fog för att kalla SD något som innefattar fascism.

Ulla Ekström von Essen, idéhistoriker vid Södertörns högskola som forskar om extremnationalismens historia, är mer vacklande inför etiketteringen:

– SD har liksom fascistiska och nazistiska rörelser ett starkt känslomässigt budskap. En känsla av annalkande hot, ”degeneration”, men också en känsla av intern storhet triggas, inte minst genom nationen som metafor för folk och enhetskultur. I det avseendet, när det alltså handlar om ultranationalism, är SD en blåkopia av fascism och nazism.

Min kommentar: Genom en enastående och avvikande definition av fascism lyckas Ulla Ekströms sätta fasciststämpel på SD. Mer än att Södertörns högskola åter sticker ut behöver väl knappast sägas.

Göran Dahl, professor emeritus i sociologi i Lund och författare menar att fascismbegreppet är relevant.

Enligt honom kan fascism definieras som 1. extremnationalism, 2. en idé om att nationen anses hotad, 3. en idé om hur nationen ska räddas.

Min kommentar: Enligt Göran Dahl är nationalister fascister. Göran Dahl är marxist och internationalist.

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet, SD är enligt min uppfattning en ideologisk blandform …….En del är fascister, via Nysvenska rörelsen, en del är högerradikala via Sveriges Nationella Förbund. Så vi har en ärkereaktionär strömning, samt populister i form av alla de lokala och regionala populistpartier som de åt upp under 1990-talet.

Min kommentar: Frågan som måste ställas är vilket perspektiv som är Lööws eget. Att kalla fascism ärkereaktionärt är illavarslande. Då utgår man troligtvis från gamla teorier och inte från den verklighet vari fascismen var en del. Möjligen skulle hennes etikett stämma in på Franco i Spanien men definitivt inte på Italiens eller de fascistiska rörelserna i Europa. De var alla en del av modernitet med ambitioner att modernisera sina länder. Den Italienska fascismen och dess tyska variant var mer vänster än höger.

Alf W. Johansson, som är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och författare anser inte att SD är fascister:

Lena Berggren, som är historiker vid Umeå universitet värjer sig mot etikettfrågan helt och hållet:

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, är kritisk till fascismetiketten:

Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som om nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras. Menar man allvar med att Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti – och därmed per definition ett hot mot demokratin i Sverige – borde den logiska följden vara att det blir Säpos, inte de övriga partiernas, uppdrag att bekämpa dem.

Det finns gott stöd bland sakkunskapen att följa Peter Springare i spåren och fortsättningsvis riva ner banderollen “Inga fascister på våra gator” då de framförs av en mobb för att störa Sverigedemokraternas möten. Det handlar om tillämpningen av vår yttrandefrihet på gator och torg. Rätten att framföra det egna budskapet är överordnat rätten att sabotera andras om man inte önskar att demokratin skall bli en fråga om nävrätt på gator och torg.

Vänstern är som väl, allt annat än enhetlig. Den består inte endast av avlönande konspirerande politruker inom det socialdemokratiska partiet eller stenkastarvänster. I den mån som klarhet kan nås i den nationella frågan finns möjligheter att fler än klyvnadenstid kommer att göra Peter Springare stöd i hans arbete för att Sveriges polis åter skall börja fungera.

Kanske kan GW Person i det förestående mötet med Peter Springare i TV-programmet “Veckans Brott” bli en ögonöppnare.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson