Ministerns ansvar för ekonomisk kris?
Är en finanskris oundviklig?
Varningsropen om riskerna för att ekonomi kommer att raseras av en skuld-finanskris blir alltmer frekventa och alarmerande. Orsaken är en långvarig ökning av skulderna på privata fastigheter, som dessutom under den senaste tiden ökat dramatiskt. Kristinehamnsposten gav nyligen siffror på hur det skulle påverka taxeringsvärdena, att de är drivna av spekulation vill inte skattemyndigheter bry sig om, trots oron det skapar. Två år med minusränta, som inte lett till utlovad inflationen känns också svajigt. Villaägaren ser sina hus som vinstmaskin och vill tro att den så skall göra ända in i kaklet. Att detta i grunden är en spekulation där man överlåter till sina barn att ta höga boendekostnader är lätt att blunda för. Dessutom, vilka val har den enskilde som behöver någonstans att bo. Och många har gjort sig en hacka på boendet tidigare, så varför inte…. Det uppenbara är dock att värdestegringar av det här slaget inte fortsätter i evighet. Och det är de som senast dragits in i dansen kring guldkalven som står med svartepetter, den dagen krisen slår till. Men detta system är inte ödesbestämt, inte styrt av naturlagar eller ekonomiska system som är undantaget granskning, politisk reparation och omreglering.
Problemet diskuteras regelbundet men ingen talar i klartext vad som behöver göras. Det pratas om skuldökningen som kattens tassande runt het mat. Riksbanken påstår år efter år att de har kontrollen, att räntesänkningarna är bra, och att inflationen kommer att stiga. Finansinspektionen påstår att bankernas kapitaltäckning är solida, att sparande och skuldsättning är i balans. Finansministern, att landets finanser är starka, trots att tillväxten bygger på lånade pengar. Om finanskraschen kommer så har de skapat ett perfekt system för att skylla på varandra, låta den heta potatisen snurra tills alla tappat orienteringen och tröttnat.
Så här behöver det inte vara. Riksbanken har redan börjat en utredning för att åtgärda det grundläggande problemet, planer på att skapa E-kronor, ett digitalt betalningsmedel att ersätta de privat bankernas digitala pengar. Detta är en viktig reform för ekonomisk demokrati. Vi skapar oss ett betalningsmedel, pengar, som inte förutsätter att någon måste skuldsättas. Det är just det som är fallet med bankernas pengar. De kan bara skapas då någon är villig att ta ett lån och genom amorteringar och räntor garantera värdet på dessa nyskapade pengar. E-kronorna fungerar som dagens sedlar och mynt som också skapas av centralbanken.
Det kommer att ta några år att skapa systemet med E-kronor. Till dess behövs en plan B för att minska skuldsättningen och få ordning på bostadsmarknaden. För att plocka ner skuldsättningen har “helikopterpengar” nämnts. Det betyder att riksbanken skapar pengar för att spridas direkt till medborgare. Detta kan göras så att, för de som har skulder viks de till amorteringar. Helikopterpengarna fungerar då som en partiell skuldavskrivning. Syftet med Helikopterpengar är att öka penningmängden för att stimulera ekonomin. Dess funktion blir då att upprätthålla ekonomin så att inte en finanskris uppstår eller fortsätter in i långvarig depression som under 1990-talet..
Om ändå finanskraschen utlöses så blir Helikopterpengar ett viktigt instrument för att upprätthålla ekonomin. I denna situation blir det viktigt att inte gå på prat om behovet av att spara. Är det någon gång som sparande inte skall förespråkas och premieras så är det vid en finanskris som genom sparande utvecklas till en fullfjädrad ekonomisk depression. Det var den rollen som Ann Wibble spelade under krisen 1990. Då hon förespråkade att folk skulle ha en årslön på banken:
Det är alltid bra med en ekonomisk buffert och ofta brukar rekommendationen vara att man ska ha en månadslön eller två för oförutsedda utgifter. Anne Wibble (FP), som var finansminister 1991-1993 krävde mer än så. Hon sa att det vore önskvärt att alla svenskar hade en årslön på banken. Uttalandet blev väldigt omdiskuterat och kritiserat, då det för de flesta framstod som en orealistisk målsättning. Sett i backspegeln menar dock många att Wibble startade en viktig debatt, eftersom hon visade att människors trygghet ökar om de har ett rejält sparkapital.
Problemet med rådet var att det kom vi sämst tänkbara tillfälle. Hon gjorde sig populär genom en slags generositet mot alla löntagare, och har av sina partigängare hyllats för det. Men uttalandet kostade inget och var ett finanspolitiskt utspel. Är det möjligt att en finansminister inte förstår vad det här handlar om, inte känner till pengarnas grundläggande egenskaper som cirkulationsmedel och värdebärare och hur dess två roller kommer i konflikt med varandra. Egenskapen cirkulationsmedel är att underlätta ekonomiska transaktioner. För att den gemensamma ekonomin skall fungera bra behövs tillräckligt med pengar i omlopp. När de sparas är det egenskapen värdebärare som används. När pengar sätts in på banken som sparmedel dras de också ur cirkulation. I dagens system används sparpengar på spekulationsmarknader eftersom bankdelningen togs bort vid millennieskiftet, en reglering som infördes efter den ekonomiska depressionen 1932. Regleringen syfte var att förhindra att finanskriser grävde sig djupt ner i den reala ekonomin och därmed leda till att krisen sprids till en världsbrand. Bankdelningen måste återinföras.
Det är möjligt att Anne Wibble inte hade grepp om hur pengar skapas. Men det är inte troligt att Sveriges nuvarande finansminister Magdalena Andersson inte känner till det. Förväntningarna på henne måste därför bli mycket tydliga. Vi förutsätter att hon känner till ovan beskrivna system och att hon agerar i enlighet med det. Att hon och regeringen är ansvariga för den skadas om Sverige och dess invånare utsätts för vid en ekonomisk kris, och framför allt om regeringen låter den utvecklas till depression.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
