Klyvnadens tid

“Den röde Preussaren” är titeln på en kritiska granskning av Karl Marx. Utgiven 1949 på svenska av den tyske sociologen Leopold Schwartzchild. Titeln har retat upp marxvänner. Sven-Eric Liedman skriver i sitt senaste Marx arbete, att föremålet för biografin minsann inte alls var Preussare utan bördig från Pfalz. Alla som tänker ta sig an “Den röde Preussaren” bör känna till att den innehåller en omfattande notapparat, vars källa var Marx och Engels fullständiga korrespondens utgivet av Marx-Engels-institutet i Moskva. Eftersom Marx föddes i Tier 1818, som införlivades med Preussen efter Napolionkrigen, står sig även detta som argument för titeln. Det finns dock ytterligare linjer i boken som ger stöd för titeln. Marx var från Preussen men han uppträder också som en av dess tillskyndare. Marx var inte bara en patriark i sin familj har var en diktator i de rörelser han anslöt sig till heller själv startade. På grund av sina politiska ställningstaganden gjorde rykten gällande att han var en Preussisk spion, vilket inte “Den röde Preussaren” nedlåter sig till spekulationer i. Många av Marx ställningstagande i europeisk revolutionshistoria och geopolitik har är däremot en tendens som titeln fångar in.

Att “Den Röde Preussaren” är ett viktigt arbete som ger rikligt igen för dess läsande ger även Karl Popper besked om. Efter att har tagit del av boken omvärderade han sin syn på Marx. min översättning från Wikipedia:

I den första utgåvan av hans The Open Society and Its Enemies (1945), skilde Karl Popper  mellan  Karl Marx själv och hans efterföljare, och hävdade att de hade transformerat Marx arbeten till en ovetenskaplig dogm. Till den femte utgåvan tillfogade Karl Popper en not: “Några år efter att jag skrev detta läste jag …Leopold Schwarzschild’s…The Red Prussian… vilket innehåller dokumenterade bevis, speciellt från Marx-Engels korrespondens, som visar att Marx var mindre en humanist och mindre en älskare av frihet än som jag framställer honom i min bok. Schwarzschild beskriver honom som en man som i ‘proletariatet’ i huvudsak såg ett instrument för hans egna personliga ambitioner.

Francis Wheen(FW) har också avfärdat den “gallsprängda” boken med typisk polemisk hetta. Det hade varit bättre om lite mer energi lagts ner på argumentationen. FW står inte ut med att Marx genom sin lära förbinds med Sovjet och dess terrorvälde. FW om än med fradgan sprutande är typisk för marxister. De har aldrig någonsin något som helst ansvar för något som skapats av rörelser med marxism som inspiration. Denna strutsinställning tillämpas inte då det gäller andra ideologier. Varför de hätska utfallen mot fascism om deras lära inte får några praktiska följder. Hitler och vad han skriver i Main Kampf har naturligtvis heller inget med nazityskland att göra, heller är det något som jag missat? FW:s avfärdande hindrar honom inte att bara några sidor längre fram i texten med revolutionärt patos förklara: Sidan 12 i Frances Wheens Marxbiografi.

Kommunismen var lika död som Marx själv, och det blodisande hot med vilket han avslutade Kommunistiska manifestet, alla tiders mest inflytelserika politiska pamplett, tycktes nu inte vara mer än en lustig historisk relik: ‘Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution…….’

Är det inte dags att de nya generationerna marxister börjar ta politiskt ansvar för sin revolutionära lidelse och dess resultat, inspirerat av vem det nu vara må. Innan ni startar nya äventyr börja med att försöka förstå vari er företrädares segrar och nederlag bestod, eller var det bara så att de var så mycket mer korkade och outvecklade, och gäller detta också i så fall Marx.

Småsaker som dessa, att ha lite ordning på skuldkonton över historiska förbrytelser, vad spelar det för roll när en skön ny värld finns att erövra. En värld i vilken spöken uppstår på nytt och tvättas rena av de som har resurserna, dvs pengarna och därmed kontrollen över medierna. Francis Wheens eufori över det nya intresset för Marx i svallvågorna efter 90-talskriser och finansiell avreglering talar ett språk som vi skall syna lite närmare:

Det första tecknet på denna märkliga omvärdering kom i oktober 1997, då ett specialnummer av New Yorker lanserades Karl Marx som “näste store tänkare”, en man som har så mycket att lära om politisk korruption, monopolisering , alienation, ojämlikhet och globala marknader. ‘Ju längre jag vistas på Wall Street desto mer övertygad blir jag om att Marx hade rätt’, sa en förmögen direktör  i ett investmentbolag……….. Sedan dess har ekonomer och journalister på högerkanten stått i kö för att framföra liknande hyllningar. Strunt i allt hans kommunistiska nonsens säger de: Marx var egentligen “en utforskare av kapitalismen”

Precis, ja inte sant, se med vilken lätthet den politiske Marx lyfts in i värmen. För Marx var framförallt politiker som älskade polemiken och de politiska striderna, men hatade sina studier i nationalekonomi som han genomgående kallade “skit”. Och skit blev det eftersom han misslyckades med sin stora föresats att bevisa att kapitalismens inneboende motsättningar med nödvändig lagbundenhet skulle leda till dess sammanbrott och socialismens framväxt ur dess ruiner. Marx insåg att han misslyckats med vad han lovat i 17 år, och som han fyrfaldigt gjorde försöket att bevisa. Han önskade att lägga det hela bakom sig varför han undanhöll offentligheten delarna två och tre av Kapitalet, trots kontrakt med en stor och välrenommerad förläggare som Lasselle förmedlande. Först efter Marx död och på Engels initiativ gavs de ut med början 1895.

Då det gäller bevisen för de apokalyptiska visionerna i marxismen så skyll inte på Marx. Det har hela tiden varit eftervärlden som känt behovet och genom ständigt nya “intellektuella” vapendragare som med denna “vetenskapliga socialism” söka väcka nya massor till revolutionen. Dragningskraften kommer ur tankefigurer som verkat under årtusenden i vår kultur och ständig söker ett svar i den verkliga världen, det är den kristna paradismyten om ett kommunistiskt samhälle och dess förverkligande på jorden. Och vem behöver känna sig vara anklagad för att önska det bästa åt mänskligheten, och vem står ut med att stå med klagan. Det kommer alltid att finnas ett mänskligt behov av det jämlika paradiset även då den är driven med en kallhamrad “vetenskap” i marxistisk skepnad. Den mest grundläggande orsaken till varför det är på detta sätt kände inte Marx till och inte vi som blev den sista marxistiska generationen 1968.

Under de senaste två årtiondena har vetenskapen om hur människan och inte minst vår hjärna fungerar lärt oss att vi är ett flockdjur, vi är en samhällsbyggande art som därför utvecklat en biologisk grundad egenskap, empatin för att hålla samman kollektivet. Den biologiska funktionen är spegelneuronen, den mekanism som gör att vi känner sympati, empati för varandra. Ett vi ständigt söker en ideologi som svarar mot dessa våra grundläggande behov är knappast svårt att förstå. Det är därför också viktigt att vi inte slarvar med de läror som exploaterar och drar vinning av vår arts egenskaper.

Redan Engels blev sin tids vittne till hur folk drogs till kommunismen. Under hösten 1844 till våren 1845 skrev Engels till Marx:

Du måste ordna så att det materia du har samlat blir bekant i världen. Det är hög tid. Skriv och låt trycka det så snart som möjligt. … “Se till att di bok blir klar. Även om en hel del inte är till din belåtenhet så gör det ingenting, människor är färdiga att ta emot den och vi måste smida medan järnet är varmt. Tiden är mogen, laga så att den är färdig i april. Gör som jag. Bestäm en viss tid, inom vilken den  skall vara fullt färdig, och ordna sedan skyndsamt med tryckningen. Den måste komma ut snart.

Marx hade lovat ett bevis för kapitalismens sammanbrott och Engels som orubbligt litade på Marx teoretiska förmåga önskade hett den revolutionära lunta som skulle vägleda den redan flammande revolutionära elden. Vilka grupper det handlade om beskriver Engels i ett annat brev februari. 1845. Tillsammans med Moses Hess bedrev Engels en möteskampanj i Wupperdalens större städer. Källa den röde Preussaren sid 100.

“Hela Elberfeld och Barmen, från penningaristokratin ner till karamellhandlarna, var närvarande alla utom proletariatet.” (Engels 1845). Mötena brukade börja med harpomusik. Dikter av Shelly deklamerades. Så talade Hess och Engels under de diskussioner som varade till fram på småtimmarna, var chefen för stadsteatern den enda som försvarade de rådande ekonomiska systemet. En hel del upproriska saker sades vid dessa möten. Men det behövde man inte fästa sig vid. “eftersom distriktsåklagaren och hela provinsdomstolen var närvarande och förste åklagare själv deltog i diskussionerna.”(Engels 1845) Den proletära rörelsen blomstrar i sanning bland den tyska bourgeoisien. “Rörelsen har fått fotfäste. Alla talar om kommunismen. Varje dag får vi nya anhängare. Kommunismen är en verklighet, man kan nästan tala om en makt i Wuppertalen”.(Engels 1845)

Detta är en borgerlig revolution för allmän rösträtt och yttrandefrihet som eldas upp av det mest radikala budskap som för tillfället är tillgängligt på åsiktsmarknaden, för de revolutionära känslornas stärkande och konsolidering. Eller är det bourgeoisiens råa beräkning för en klassallians med proletariatet mot monarkin och den preussiska staten. Eller är det bara den självhatande delen av borgarklassen, intelligentsian som ständigt övervärderar sin roll då arbetarklassen är frånvarande. Hur känslomässigt vibrerande stämningarna var på Hess och Engels agitationsresa så föll allt samman vid minsta motstånd tre år senare.

Den borgerliga revolutionen genomfördes fredligt i Sverige under samma tid. Den svenska arbetarrörelsen hade därför inga egna borgare, som Marx, insyltade i och förespråkare för väpnad revolution. Troligen den enskilt viktigaste orsaken till varför den revolutionära delen av marxismen haft ett så litet inflytande i Sverige.

Vad är det då för krafter som idag verkar för en rehabilitering av Den röde Preussaren? Några exempel gav Francis Wheel i inledningen. Sven-Eric Liedman bidrar i sin Karl-Marx biografi med en annan prominent herre.

Eric Hobsbawen, den store österrikisk-brittiske historikern, berättar i sin sista bok How to change the World(2011) om et möte med George Soros, alla kapitalplacerares furste. Soros frågade om Hobsbawns inställning till Marx, och mån om att undvika gräl svarade Hobsbawn undvikande, varpå Soros replikerade. “Den mannen upptäckte för 150 år sedan något om kapitalismen som vi måste ta vara på”

Åsiktsgemenskapen är smått rörande. Vad beror den på? Till det finns anledning att återkomma. Men raden av exempel kan göras lång över hur den globala eliten förordar socialism av olika slag. Sist var det Bill Gates som backade upp socialism och utskåpade kapitalismen, eller var det den fria marknaden han inte gillade, men det har han väl aldrig gjort. Såna antipatier därvidlag har väl kostat Microsoft åtskilliga miljarder.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson